Undertecknad lever ett i akademiska sammanhang lite ovanligt dubbel- eller kanske till och med trippel- liv. Detta leverne präglas dock inte av hemlighetsmakeri eftersom både mitt höger- och mitt vänsterprassel till och med finns inskrivet i min arbetsbeskrivning, då hälften av min tjänst är konstnärligt arbete, hälften undervisning. Konstnärligt är jag verksam dels som körledare, dels – ibland – som kompositör. Den andra hälften av mitt arbete består av akademisk undervisning i ämnet musikvetenskap. Som en del av den kurs jag går i universitetspedagogik ska jag nu i bloggform försöka utreda vad Ulf musikern eventuellt kan lära Ulf läraren och tvärtom.

För läraren är det en vanlig fälla att tänka för mycket på vad läraren gör i stället för på vad studenterna gör och vad de lär sig. Vid studiet av universitetspedagogikens modul 1 stod det klart för mig att jag ibland som lärare gjort mig skyldig till just detta misstag. En körledare blir (om hen inte är obotlig narcissist) hela tiden väldigt konkret påmind om att det är hens uppgift att få sina adepter att prestera sitt bästa. Till körledarens arbete hör naturligtvis att själv att ha en klar och strukturerad uppfattning av hur musiken skall tolkas. Men så måste man också ta ställning till hur den ska förmedlas och kunna förmedla den till sångare och publik. Mycket handlar då om att inspirera och intressera, att samspela med körsångarna. Här finns många levande, flyktiga, svårfångade, improvisatoriska moment, som kan vara nästan omöjliga att fånga i fasta direktiv eller metoder. Kanske Ulf läraren kan ta lite lärdom av sin inre dirigent och bli lika fokuserad på och lyhörd för studenternas prestationer som han -förhoppningsvis- är som kördirigent?

Det konstnärliga arbetet är till stor del intuitivt och känslomässigt, fast det kräver disciplin och uthållighet. Inom akademisk undervisning kan kanske finnas liknande intuitiva element, och jag som är verksam också med konstnärligt arbete, har spontant sett dessa delar av undervisningen som självklart viktiga: det spontana samspelet med studeranden, entusiasm för ämnet, uppmuntran; ideal som ibland varit rätt svåruppnådda i vardaglig teoretisk undervisning.

Inom de universitetspedagogiska studierna har man dock närmat sig uppgiften från ett annat håll. I universitetspedagogikens modul 3 har vi hittills fokuserat på formulerandet av lärandemål och kursbeskrivningar och därvid använt oss av bl.a. Blooms taxonomi, som katalogiserar hur kunskap har integrerats i olika nivåer hos den lärande. Jag har varit skeptisk inför tilltron till att välformulerade lärandemål i väsentlig grad skulle påverka inlärningsresultaten. Jag kommer ihåg hur oerhört meningslösa Sibelius-Akademins lärandemål tedde sig för mig själv då jag i tiden avlade ”Körledning A” och ”Pianospel B”. Dessa välmenande floskler hade väl inget att göra med inlärningen, tyckte jag då, de är bara något som bör formuleras eftersom byråkratin av outgrundliga anledningar kräver det. Målen för undervisningen är tydliga och det är inte väl använd tid att grubbla så mycket över dessa formuleringar, bara undervisningen i övrigt är väl planerad och utförd.

Jag har dock småningom under mina universitetspedagogiska studier fått en mer mångsidig uppfattning om lärandemålen och insett att de i bästa fall kan användas till att hjälpa studenterna till reflektion över vad de kan och vill lära sig på en kurs och varför. Vidare kan de i planeringsskedet fungera som självutfrågning för läraren, en checklista som kan hjälpa till att klargöra vad man egentligen vill åstadkomma med sin undervisning. Jag har märkt att checklistan får tankarna in på nya banor och stimulerar till nya grepp i undervisningen. Framför allt har det fått mig att fundera på hurudan examination man borde ha för att i högre grad hjälpa studerandena att själva tillämpa kunskaperna och tänka vidare kritiskt.

Jag har kommit på mig själv med att tänka att man även som körledare djupare borde begrunda vad man egentligen vill åstadkomma. Konsertprestationen är ju det akuta målet, som man ofta närmar sig i en blandning av högsta exaltation och djupaste panik. Men körsångarnas inlärning och körens verksamhetskultur har fler dimensioner än att ta sig fram från den ena kortvariga kicken av optimal musikupplevelse till nästa. Kanske Ulf dirigenten också kan må bra av lite pekpinnar från sin inre universitetslärare?