Etikettarkiv: utbildningskvalitet

Fritt fram för alternativa examinationsformer!

Institutionen för psykologi och logopedi är nu inne på sitt tredje år som kvalitetsenhet inom utbildning. Efter att under det första året ha jobbat med strukturen och innehållet i respektive utbildningsprogram, har fokus detta år legat på utveckling och implementering av nya pedagogiska metoder. Startskottet för detta var höstens kvalitetsseminarium i Nagu, där experter från Finland och Sverige föreläste om alternativa pedagogiska metoder och examinationsformer (läs mera om detta i IPL:s blogginlägg om Naguseminariet daterat den 19 november 2013).  De inspirerande föreläsningarna med påföljande smågruppsarbeten fick flera lärare att lockas till att prova nya alternativa examinationsformer, något som också studerande efterlyst genom åren. Under året pågår också en institutionsanpassad modul i universitetspedagogik, ledd av professor Sari Lindblom-Ylänne från Helsingfors universitet. Under kursens gång arbetar lärarna med egna kurser och projekt och uppmuntras inom ramen för kursen att utveckla och experimentera med de pedagogiska metoderna. Kursen har hittills varit populär bland lärarna, som upplevt att den gett förutsättningar och tid att tillsammans med den egna gruppen och med experthjälp fundera över de tekniker som används inom undervisning och examination samt deras ändamålsenlighet. Arbetet som lärarna gjort under kursens gång kommer att presenteras och diskuteras på ett ÅA-allmänt seminarium den 16 maj.

Just nu pågår med andra ord experiment med alternativa examinationsformer i flera olika kurser. Den traditionella sluttentamen som varit vanlig även vid IPL upplevs ofta som oändamålsenlig och rekommenderas inte enligt de senaste rönen på det pedagogiska fältet. Det man borde sträva till att mäta vid examinationen är hur väl studerande förmår tillämpa den kunskap som lärts ut. Denna aspekt kan inte mätas i traditionell tent med utantilläsning.

Nedan följer ett axplock av examinationstekniker som just nu prövas på institutionen:

– i en kurs om personlighetsutredning ordnades en öppen debatt där studerande delades in i grupper för att argumentera för och emot användningen av projektiva test i kliniska utredningar. På detta sätt fick studerande i praktiken omsätta den kunskap de inhämtat. Flera studerande såg detta som skäl att ytterligare läsa in sig på forskning inom området för att slipa sina argument. En panel ur personalen fungerade som expertkommentatorer vid tillfället.

– på en fördjupad kurs i utredning av barns kognitiva funktioner och socioemotionella utveckling bestod examinationen av en muntlig tentamen där studerande delades in i grupper för att arbeta med riktiga fall och diskutera sig fram till resultatet. Sedan slogs grupperna ihop och fallen presenterades av grupperna varefter studerande fick se de riktiga utlåtandena och diskussionen fortsatte under ledning av de ansvariga lärarna. Katarina Alanko, en av lärarna på kursen, upplever att man på detta sätt konkret fick se frukterna av sitt och studerandes arbete då man fick följa med hur de omsatte sina kunskaper i praktiken.

– i kursen Neuropsykologi och kognitiv psykologi har läraren prövat en så kallad ”fusklappteknik” där studerande gör skriftliga anteckningar inför varje föreläsningsgång som sedan får medtagas till tenten. Tekniken var ovan för flera kursdeltagare, men mottagandet har i regel varit positivt; många har också uppgett att de inte vid tentamen sist och slutligen behövde fusklapparna, men att de varit till stor nytta under kursens gång. Lärare Petra Grönholm-Nyman har skrivit mer detaljerat om experimentet i ett inlägg daterat den 3 december 2014.

– under en grundkurs i beteendevetenskaplig forskning fick studerande rätta varandras uppsatser. Enligt läraren Anna Soveri var det en lärorik erfarenhet. Det visade sig ändå vara en för svår uppgift för studerande på grundkursnivå, även om de fick kriterier för bedömningen. Kriterierna var uppenbarligen för vaga för målgruppen och dessutom syntes en klar tendens att ge höga vitsord. Utvecklingen av denna examinationsform fortsätter.

– Inom logopedin har lärare Pirkko Rautakoski använt sig av partent under en av sina kurser. Det innebär att alla studerande får samma frågor men sedan delas upp i par i skilda rum där de tillsammans får formulera gemensamma skriftliga tentsvar under diskussion med varandra. Tekniken har fått bra respons av studerande som upplevt det som ett givande inlärningstillfälle.

– Logopedin har också testkört den så kallade röd penna/blå penna-tekniken under en grundkurs i talvetenskaper. Tekniken innebär att studerande skriver skriftlig tentamen i vanlig ordning, men efter att de lämnat in svaren och lärarna korrigerat dem, får de tillbaka sina tenter och svaren gås igenom på ett seminarium där studerande har möjlighet att korrigera sina svar med en annan färgs penna. På detta sätt strävar man efter en mer aktiv form av inlärning.

– på den engelska kursen i Rättspsykologi har man redan i några års tid använt simulerad rättegång baserad på ett verkligt fall som examinationsform. I kursen deltar både juridik- och psykologistuderande, och i rättegången fungerar psykologistuderande som experter  medan juridikstuderande sköter juristens bit. Kursen har varit en framgång bland studerande och fått mycket positiv feedback. Se artikel i Meddelanden.

Arbetet med de nya examinationsformerna utvärderas och diskuteras kontinuerligt, inte minst vid seminarierna i universitetspedagogik och på personalmöten. Många av metoderna testkörs nu för första gången, och det är givet att man inte på förhand kan veta hur väl de lämpar sig för specifika kurser och ämnesstoff; arbetet blir därför både spännande och lärorikt och kommer förhoppningsvis att berika institutionen i framtiden.

Mångkultur i studierna – ett kursexperiment över ämnes- och universitetsgränserna

Denna vår har magisterstuderande vid Institutionen för psykologi och logopedi fått delta i en ny, praktiskt inriktad kurs med mångkultur och flerspråkighet i det kliniska arbetet som huvudtema. Kursen, som startade i början av året, har pågått intensivt hela våren, och måndagen den 30.4 kulminerade slutspurten i ett avslutande seminarium där studerande fick presentera sina erfarenheter av kursexperimentet för lärare och samarbetspartners.

”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext” riktade sig till både psykologi- och logopedistuderande i slutet av magisterstudierna och har förverkligats i samarbete med Åbo universitets psykologi- och logopediämnen inom ramen för Turku School of Behavioural Sciences, ett samarbetsverk mellan de åboländska universiteten, samt dagvårdsföreningen Sateenkaari Kotos två daghem VillaSukka och Halikolo.

Bakgrunden till kursens uppkomst är det växande behovet av kunskap om flerspråkighet och mångkulturell kännedom på arbetsmarknaden; i början av år 2013 hade 13 % procent av Åbos barn i daghemsåldern ett annat modersmål än finska och svenska och inom dagvården i Åbo talas förutom svenska och finska 49 stycken andra språk. De psykologer och logopeder som i dagarna utexamineras kommer med största sannolikhet att förr eller senare arbeta med klienter som kommer från en annan kulturell och språklig bakgrund än den finländska, men till dags dato har det inte funnits några möjligheter att i undervisningen speciellt beakta de särskilda frågor som aktualiseras när man arbetar med en klient som t.ex. inte behärskar finska och svenska eller som nyligen anlänt till landet, kanske med flyktingstatus, och ännu inte blivit bekant med vare sig språket eller kulturen.

Kursens syfte har följaktligen varit att göra en kartläggning av ett barns språk- och inlärningsfärdigheter, på både finska och modersmålet, och genom detta bekanta studeranden med olika aspekter av det kliniska arbetet såväl gällande det fysiska mötet med en klient med mångkulturell bakgrund, den problematik som möter en person som kommer till Finland från ett annat land samt den finländska administrativa praxisen kring mångkulturellt klinikarbete.

Kursen är tudelad och inleddes med en räcka gästföreläsningar av experter inom olika delområden. Teman som har behandlats är bland annat flerspråkighet, barns roll i olika kulturer, de finländska minoritetsreligionerna, samt hur man utför utredningar och behandlingar med hjälp av tolk, både ur logoped-, psykolog- och tolksynvinkel. Åbo stads representanter berättade också under en gästföreläsning om stadens praxis i dessa frågor.

Kursdeltagarna har fått möjlighet att reflektera över de särskilda villkor som gäller i utredningssammanhang där klienten inte är finländsk: undersökningsverktygen är vanligtvis normerade för klienter med finländsk bakgrund. I vilken omfattning kan man då använda dessa när det gäller personer från andra kulturer och med annat modersmål, och hur ska man tolka resultaten?

Under kursens praktiska del har studerande delat in sig i par bestående av en psykolog och en logoped och arbetat med varsitt barn, barnets föräldrar, tolk och daghemspersonal. Under slutseminariet fick studerande ventilera sina erfarenheter av det praktiska arbetet. Via arbetet på daghemmen fick kursdeltagarna konkret erfarenhet av att jobba med barn och föräldrar med en annan kulturbakgrund och ett annat modersmål, vilket upplevts som krävande men lärorikt – i en sådan kontext ställs helt annorlunda krav på kommunikations- och kontaktförmåga.

De praktiska arrangemangen ställer högre krav än vanligt på studerandes flexibilitet – varje träff med barnet bör schemaläggas så att tiderna passar både studerande, daghem och tolk, och ibland även barnets föräldrar, och de testverktyg som ska användas bör bokas separat. Som i det kommande yrkeslivet är det många pusselbitar som måste falla på plats, och det har ställvis varit utmanande att få allt att gå ihop.

Att arbeta med tolk och med en klient som har ett annat modersmål än finska eller svenska skapar många utmaningar som kursdeltagarna konkret har fått konfrontera: man måste se till att informationen faktiskt vidareförmedlas på ett adekvat sätt och att tolken har fått tillräckligt med bakgrundsinformation så att kommunikationen löper. Tolkens yrkeskunnighet är av avgörande betydelse: hen måste kunna skapa kontakt till klienten och vara objektiv i förhållande till denna – möjligheten är stor att en tolk för ett litet språkområde personligen känner den som tolkas. I sådana fall är det viktigt att psykologen/logopeden kan lita på att tolken inte säger sådant som inte hör till uppgiften, eller t.ex. hjälper klienten under testningarna. Att döma av studerandes erfarenheter är ett gott tolksamarbete avgörande för hur arbetet med klienten fungerar.

Oberoende av språk och kultur är barn alltid barn, och kursdeltagarna har fått fundera över hur man bäst kan hålla en femåring koncentrerad ända till slutet av testsessionen: lek- och springpauser har varit standardinslag under mötena med barnen. Stor självständighet har krävts av kursdeltagarna i upplägget och planeringen av sessionerna, även om handledning getts. Friheten och möjligheten till att ”tänka själv” har både upplevts som tung och som en av kursens styrkor.

Föräldrarna till de barn som deltog i kursen har överlag varit mycket angelägna om att få veta hur de på bästa sätt kan stöda sitt barns språkinlärning, och nyfikna på vad som kommit fram i kartläggningen. Under ett feedbacktillfälle med föräldrarna i slutet av kursen har teamet gett rekommendationer om hur språkinlärningen ytterligare kunde stödas i det specifika fallet. Generellt sätt bygger en effektiv inlärning av ett nytt språk på ett starkt modersmål, vilket betyder att det också är viktigt att hemspråket upprätthålls, även om föräldrarna i vissa fall varit så måna om att barnet ska lära sig en god finska, att de övergått till att tala finska med barnet även hemma.

Att arbeta tillsammans i ett team med en person från en annan studieinriktning har upplevts som mycket berikande; psykologers och logopeders fokus och sätt att arbeta kan skilja sig mycket från varandra, och genom att tillsammans utföra en kartläggning av ett barns inlärningsfärdigheter har studerande fått bredda synfältet och fått nya perspektiv på det kliniska arbetet. Även om man som psykolog och talterapeut i yrkeslivet oftast jobbar i mångprofessionella team, är detta den enda kursen under utbildningen där studerande har fått möjlighet att öva sig på detta.

Också samarbetet med Åbo universitet har uppskattats – under kursen har svenska och finska smidigt talats om vartannat och i teamen ingick en person från vartdera universitetet. Föreläsarna har fått använda det språk de själva vill. Kursen fungerar som ett exempel på ett levande samarbete med grannuniversitetet och arbetslivet, som vi hoppas kunna upprätthålla i framtiden.

Yasmin Nyqvist, kurskoordinator och amanuens, psykologi, IPL

Gränslöst lärande

Upp till kamp.

Paraplyrubriken för Sveriges största konferens för högskolepedagogiskt lärande, forskning och utveckling var i år just Gränslöst lärande. Konferensen med temat nätverk och utveckling går under förkortningen NU och NU2012 arrangerades i år i Göteborg den 17-19 oktober.

NU är en i främsta hand svensk nationell angelägenhet eftersom föredragsspråket till övervägande del är svenska. Bland de 550 deltagarna var vår femmanna delegationen från Handelshögskolans pedagogiska ledningsgrupp, några danskar och norrmän samt de specialinbjudna key-notarna de enda långväga resenärerna.

Högskolepedagogiken stod i fokus och mötet öppnade upp för dialog och debatt i de ständigt aktuella – men ofta åsidosatta – frågorna hur studenternas lärande kan stärkas pedagogiskt och om universitetens ansvar. Hur svarar det pedagogiska stöd- och utvecklingsarbetet mot kunskapsrelevansen, kvalitetskrav och nya lärandemiljöer?

Fördelen med en högskolepedagogisk konferens med lärande som huvudtema är att du i princip kan slinka in på vilken session som helst och ändå få med dig något nytt i bagaget. Till skillnad från mera ämnesspecifika konferenser med snäva teman.

Och nog skulle jag vilja påstå att vi lät oss inspireras. Spektret var brett och det fanns program för olika inriktningar och intressegrupper. Allt från handledning, förnyelse i professionsutbildningen, global utbildning till kreativa och konstnärliga processer.

Vad sägs om: ”Professioner och kompetenser – vad sätter gränserna”. Eller ”Design av lärandemiljöer”, eller ”Kärnvärden och kvalitetsutveckling i akademin – i skön förening”. Föredragen varvades med rundabordssamtal och workshopar.

Som koordinator valde jag denna gång att koncentrera mig på kvalitetsutveckling och vetande/vetenskap på ett allmänt plan. Inom just det gebitet verkar Uppsala universitet ha mycket att inspireras av. Resultaten från olika enkätstudier presenterades, till exempel hur studenterna värderar det första studieåret och hur genomströmning, studieval och programbyten påverkas av faktorer såsom intresse, kvalitet och trivsel. Kopplingen mellan ämnesdidaktik och universitetspedagogik och på samma gång hur detta kan ge en återverkan på ett system med lärarexcellens presenterades också.

Övriga aktuella frågeställningar belystes i presentationer om för- och nackdelar med tvärvetenskapliga forskarskolor, bedömningsgrunder för examensarbeten och huruvida ranking av universitet är ett mått på kvalitet eller inte.

En extra eloge ger jag som naturvetare att konferensen hade hållbar utveckling som ett tema. Ett koncept som bör lyftas fram för att kunna tillämpas inom vilket ämnesområde som helst.

Sammanfattningsvis var det en givande konferens med ett rikt och mångfacetterat programutbud. Arrangemangen höll hög klass.

Om två år står Umeå värd för NU2014, vilket sammanfaller med stadens kulturhuvudstadsår. Ett tips för den som vill lufta idéer och få in lite nytänk inom utbildningsprogrammen. På samma gång är NU det perfekta forum för att själv presentera resultat och nya angreppssätt inom universitetsutbildningen.

Cecilia Lundberg

Projektkoordinator, Handelshögskolans toppenhet inom utbildning

www.NU2012.se kan du läsa mer om konferensen samt se filmer som även visats på SVT:s Kunskapskanal.

Att skapa struktur(?)

Skribent: Joachim Johansson

Den 4-5.10 hölls ett seminarium för personalen vid IPL, med inbjudna alumni och initierade föreläsare.

Inom kvalitetsenhetsprojektet vid IPL rullar processerna nämligen vidare. Vid seminariet stod främst en länge efterlängtad omstrukturering, modernisering, av utbildningsprogrammet för psykologer på agendan. Logopediämnet arbetade intensivt med bl.a. handledningsfrågor och strukturer i förhållande till dem.

Strukturer, ja. Strukturer i form av kurser, inlärningsmässiga helheter, inbördes progression mellan kurserna, struktur gällande kursinnehåll och en identifiering av de generiska kunskaper utbildningsprogrammet bör innefatta. En del av den pedagogiska vetenskapen intresserar sig ju för utbildningsplanering, läroplaner – vilka ses som styrinstrument för vad som kan/bör/skall läras in.

Strukturer möjliggör, men de begränsar också – det ligger i strukturernas funktionella dubbelhet. Och någon struktur får det väl lov att vara…eller? En annan infallsvinkel kunde nämligen vara den associativa. Som jag tidigare skrivit bör akademisk utbildning/inlärning också medföra ett slags ”förädling av tänkandet”. Mot det hypotesprövande, kritiskt granskande, också kreativt-abduktiva.

Jag tror att strukturen ger grunden, liksom bägaren håller vätskan, men innehållets löslighet/densitet/”smak” är det väsentliga. I klartext: Hur hanterar studerande, men också lärare, stoffet och substansen. Min bild som mångårig timlärare i psykologi är att den associativa dynamon hos varje enskild individ formar medvetenhet som kan leda till kunskap och då denna transponeras till handling blir färdighet. Detta är en associativ process.

Ingen struktur i världen, hur väluttänkt den än är, kan ersätta det mentala arbetet som utgör kärnan i (den akademiska) inlärningsprocessen. En inlärning som är enbart strukturell till sin natur är inte inlärning, inlärningen byts ut mot utlärning vilket inte kan ses som ett akademiskt mål.

Jag ser vårt förnyade utbildningsprogram i psykologi, som sjösätts fr.o.m. höstterminen 2013, som en möjlighet till nya associationer. Dessa hänger samman med yrkeslivets behov, med nya forskningsrön inom ämnena ifråga, kanske också med sociala trender även om det akademiska ständigt egentligen strävar, och bör sträva efter ngt så stort som att finna sanningarna (obs plural).

Min förhoppning är att vi tillsammans drejat en bägare ur vilken substansen som dricks blir den associativa kuskapens dryck, med en stark kropp av akademiskt stringent kunskap, samhällsnytta, fina toner av den goda kritikens sälta – och med nyfikenhetens och kreativitetens sötma.

Joachim Johansson, PsM

Projektkoordinator för kvalitetsutvecklingsprojektet

Kvalitet genom helheter

Skribenter: Greta Wistbacka och Katarina Kiiskinen

Torsdagen den 4.10 samlades personal, alumner och studerande vid Institutionen för psykologi och logopedi i Raseborg för att under ett tvådagars seminarium diskutera och utveckla utbildningarna. Med på seminariet fanns även kliniskt verksamma psykologer, psykoterapeuter och talterapeuter, både äldre och mera nyligen utexaminerade. Seminariet var en del av det pågående kvalitetsenhetsprojektet vid IPL.

Continue reading

Metod som varumärke

Hur möta kravet på ökad genomströmning utan att sänka kvalitén i utbildningen? Den frågan är nästa universell inom universitetsvärlden just nu. Klämda mellan ekonomiska system som prioriterar färdiga studenter i tid och utvärderingssystem som primerar utbildningskvalitet upplever universitet en avvägning mellan kvantitet i examina och kvalitet i utbildning.

Den utmanande avvägningen aktualiseras i en nyligen genomförd utvärdering av svensk statsvetenskap. En del institutioner får kritik och deras examensrätt blir ifrågasatt i utvärderingen. Genomströmningen av uppsatser har varit alltför stor i förhållande till deras kvalitet. Andra institutioner får beröm för deras förmåga att kombinera genomströmning med utbildningskvalitet.

Av utvärderingen går det att utläsa ett mönster. De institutioner som har utbildning med tydlig metodprofil har högre kvalitet på sina uppsatser samtidigt som de har bra genomströmning. Framför allt vid etablerade universitet möts uppgiften att få studenter klara i tid med det mest grundläggande för akademisk verksamhet: vetenskaplig metod.

Med forskningsdesign är det möjligt för studenter och doktorander att få översikt över sin uppgift. En väl utvecklad forskningsdesign ger en karta att orientera sig efter och en bra metod ger kompassen som visar linjen framåt mot målet. Arbetet med uppsatser och avhandlingar behöver då inte tappa tempo på grund av vilsenhet.

Samtidigt stärker vetenskapliga metoder studenters och doktoranders förmåga att hantera mer komplexa uppgifter och möta analytiska krav. Med en verktygslåda välfylld av de diverse metoder ges möjligheter att göra mer avancerade analyser, men också utvinna mer information och kunskap ur insamlat underlag. Det blir lättare att ställa krav och möta krav när det finns metoder i närheten att använda.

En trend är att institutioner använder förmågan att få studenter klara i tid som argument i sin rekrytering. Inte sällan hänvisas till utvärderingar för att underbygga framställningen av sin förmåga. Med begränsat studiestöd antas studenter och doktorander vara mer intresserade av universitet och ämnen som ger examen i tid än de där studierna blir träskmark. Eller för att formulerar det mer tidstypiskt: metod har blivit varumärken.

Thomas Denk

Akademilektor i statskunskap, med inriktning mot statsvetenskaplig metod