Om att undervisa

Inspirierad av Adam Kotskos funderingar kring undervisning:

Igår avslutade jag det intensivaste undervisningsblocket detta läsår, kombinationen av grundkurserna i etik och religionsfilosofi. Det var andra gången jag drog de här kurserna, och det har varit en  intressant upplevelse. Det var första gången jag upprepade kurser jag hållit förr, och det var en god upplevelse – mängden förberedelse var avsevärt mindre.

Samtidigt har det varit en ganska tung kurs för mig att hålla. I bakhuvudet hade jag givetvis upplevelsen från förra året, och jag har väl insett att det var en exceptionell grupp då. Ifjol var min känsla hela tiden att jag inte visste riktigt om jag hade en röd tråd i mitt upplägg förrän jag stod framför auditoriet. De diskussioner vi hade skapade en helhet, eftersom studenterna var så aktiva och själv associerade till det som sagts tidigare osv. Jag antar att jag trodde att den i mitt tycke lyckade kursen berodde mer på mig än vad som var fallet – en stor del av framgången berodde på gruppen.

Årets grupp har varit väldigt annorlunda. Jag tror jag fått mindre en fem spontana frågor, jag har tvingats möjlka för att få något slags diskussion till stånd och då har bara ett fåtal svarar. Visst blev det bättre under kursens gång, men atmosfären på föreläsningarna var så totalt annorlunda. Min känsla var ofta att jag själv hade svårt att få grepp om den röda tråd jag nu trodde mig veta att jag hade. På basis av föreläsningsdagböckerna som studenterna lämnat in vet jag nu att för åtminstone en del av studenterna blev den röda tråden också klar, men samtidgt kommer jag inte ifrån känslan av att jag inte riktigt klarade av att presentera stoffet i år på ett sätt som knöt an till studenternas liv, vilket alltid är mitt mål.

Det jag tror mig ha lärt mig av detta är jag måste bli bättre på att anpassa mig efter olika typer av studenter. I år misslyckades jag med det, för när tiden inte fylldes med diskussion blev det att jag fick lov att hålla långa monologer som inte alltid var så sammahängande eller ens relevanta, ett ständigt strävande att på nytt försöka formulera det jag ville förmedla. I och för sig är det väl just det teologi är, så kanske kursen för mig var nyttigare i år. Jag borde antagligen ha gett dem flera uppgifter att arbeta med i mindre grupper, för det verkade passa dem bra. Jag måste också satsa mera tid på att formulera frågor för att starta diskussion. Själv sitter jag alltid när jag lyssnar på föreläsningar och formulerar frågor, det är väl därför jag utgår från att studenterna har någon tanke de vill dela med sig om chansen ges. Diskussioner som föds ur sådana tankar tycks mig vara bättre än de som startar med en styrd fråga, men det kanske går att ställa bättre frågor än jag gör.

Det som var bra i år var föreläsningsdagböckerna, som var mycket bättre än de bokreferat förra årets grupp fick skriva. Vi avslutade också kursen med att se och diskutera filmen Amish Grace vilket jag tyckte var lyckat – på många sätt knöt den ihop kursen väl, och den diskussionen fungerade som jag velat att hela kursen fungerat. Kanske man kunde börja kursen med en film, men nackdelen är då att man inte har något att hänvisa i diskussionen, det blir kanske väl mycket ”jag tycker”. Jag tror väl att diskussionen var bra vi det laget för att vi tillbringat 30 h tillammans vid det laget.

Nästa kurs börjar om ett par veckor, fortsättningskursen  i etik och religionsfilosofi.

Det här inlägget postades i work. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.