Hjeresen: Den moderna människans dogmer 2

”Människan är god i grund och botten”

Hjeresen påpekar att människorna håller fast vid denna dogm med vad som endast kan kallas religiös fanatism – alla erfarenheter och fakta pekar trots allt i motsatt riktning. Orsaken till att denna dogm är så populär, och framför allt, existentiellt avgörande är att den ”har kommit till för att göra kristendomen överflödig”. Goda människor behöver ingen frälsare.

Hjeresen visar på att denna tanke på den goda människan är av relativt sent datum, den förste som hävdade denna dogm var Rousseau på 1700-talet. Han hävdade som bekant att människan fördärvades av uppfostran, i ”naturen” är hon god.

När då den sekulära människan skall försvara att dessa ”goda” människor skapar atombomber och världskrig hävdar man enligt H ofta att det beror på att förnuftet ännu inte hunnit utvecklas tillräckligt långt. H är inte imponerad, och påpekar att det inte verkar finnas något samband mellan ett högt utvecklat förnuft och en hög moral. Tvärtom verkar ondskans skala höjas ju mer ”förnuftiga” vi blir.

Vidare hävdas det ofta att människornas goda potential har förtrykts av eliten, framför allt den religiösa. Frågan blir varför dessa goda människor har låtit sig luras?

Mot denna dogm ställer H så bibelns människosyn, specifikt berättelsen om syndafallet. I människans strävan att göra det onda för att själv bli gud blottas hennes sanna väsen. Detta syns framför allt i människans krampaktiga försök att själv skapa säkerhet i stället för att lita på Guds godhet. När man inser detta föds medvetenheten om att vi behöver räddas.

Det här inlägget postades i Hjeresen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.