Hjeresen: Den moderna människans dogmer 3

”Vi tror på framåtskridandet”

”Den moderna människan anser tiden vara något gudomligt”, konstaterar Hjeresen. Inte bara för att ”tid är pengar” osv, utan för att den moderna människan tror på tiden som frälsare. Tiden läker alla sår, alltså behöver inte Jesus göra det. Men framfrö allt handlar det förstås om tron på framåtskridandet.

Tidigare trodde människan i allmänhet att guldåldern låg bakom oss och att tiderna blir sämre och sämre. Detta var enligt Hjeresen det normala sättet att se det fram till för ett par hundra år sedan. Vad hände? Tre saker: dels tron på människans inneboende godhet, som behandlades i förra kapitlet, som krävde tillägget att förnuftet ännu utvecklades för att vara begriplig, dels den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, och sist men inte minst evolutionsläran.

Nu är ju denna dogm en som i vår tid, alltså 60 år efter att Hjeresen fått allvarliga törnar. Vetenskapen verkar ju inte ens kunna reda ut hurdant fett vi bör äta, och alla känner till problemen med kärnkraft och så vidare. Men ta klimatfrågan, här tyr nog sig de flesta till en helt blind tro på att tiden löser problemet, trots att all vår kunskap tyder på det motsatta.

Men Hjeresen har en allvarligare poäng:

Alltsammans kommer att gå alldeles utmärkt utan någon inblandning från Guds sida. Människor kan klara sig själva, eftersom de gör framsteg.

Därför finns det inga gränser för vad man kan få människor att lida och tåla i framåtskridandets namn. De politiska ledarna drar större växlar på framtiden, än kyrkans män någonsin har gjort, när det gäller evigheten. Och massorna är redo att utsätta sig själva och andra för ångest och skräck, därför att de vet, att framåtskridandet kommer att segra under den ledare de för ögonblicket följer.

Detta är utan tvekan en ovanligt skarpsynt analys a 1900-talet, men här har ju något avgörande skett. Politiker idag talar aldrig om framtiden. Tvärtom, de talar om nuet, eller om det förflutna (Hej Soini!).

Hjeresen kontrasterar då denna tro med kristendomens. Eftersom människan är både god och ond, är det inte svårt att förstå att utvecklingen både går mot det bättre och det sämre, ofta på samma gång.

Som kristen bör man alltså visst inte förneka, att det görs många framsteg i god riktning. Vi är satta i världen för att förbättra våra medmänniskors villkor så mycket som möjligt, både materiellt och andligt. Men vi måste envist förneka, att dessa framsteg någonsin skulle kunna leda till att människor kan undvara en Gud och Frälsare. Inte vid någon tidpunkt i världsutvecklingen kommer människorna att ”göra framsteg” till den grad att de inte längre behöver 1) förlåtelse, emedan de inte vill göra det som är möjligt, och 2) frälsning, emedan de inte kan göra det som är omöjligt.

Det här inlägget postades i Hjeresen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.