Hjeresen: Den moderna människans dogmer 5

”Allt är relativt”

Denna dogm är väl än som bara blivit starkare i samhället sedan Hjeresens tid. Skepsis mot alla former av sanningsanspråk är idag en ryggradsreaktion hos de flesta som vill vara seriöst tänkande varelser. Och det är klart argumenten för en relativistism hållning, speciellt på det moraliska omårdet är inte svåra att hitta. Hjeresen nämner det faktum att moralen varierar både i olika tider och mellan olika kulturer – härifrån sluter sig folk till att moral strikt taget är en personlig fråga. Det samma gäller med religion.Men, och här blir det intressant:

Det är lärorikt att lägga märke till att det bara är på dessa båda livsviktiga områden, tro och moral, som man är så ivrig att fastslå, att all är relativt. När den moderna människan krälar i stoftet för ”vetenskapen”, glömmer hon förvånansvärt fort att allt är relativt. På den punkten räknar hon tryggt med att det som vetenskapsmännen säger står fast, och hon låter sig inte oroas av att våra dagars vetenskapsmän säger något helt annat än de sade igår, och att de då och då till och med kraftigt påminner sina åhörare om resultatens relativitet. …

Att relativismen alltså blott tas i bruk när det gäller att säga nej till kristendomen är betecknande. I själva verket är nutidsmänniskan långt mera benägen att böja sig för något ”absolut” än att tro att allt är relativt. Därför var det så lätt för diktatorerna att värva anhängare. Men när det absoluta verkar som en dom över människan – så som kristendomen gör – då föredrar man att låtsas som om man tyvärr är tvungen att räkna med att allt är relativt. Om kraven på nutidsmänniskan bara prutades ned tillräckligt mycket, och om hon blott blev uppskattad på ett tillräckligt smickrande sätt så skulle hon genast vara beredd att räkna med en ny livsåskådning som den ofelbara och enda riktiga.

Man kommer osökt att tänka på de ekonomiska dogmernas ställning i vår tid, som representanter för i stort sett hela det politiska fältet självklart uppfattar vara absoluta. Så Hjeresens första, och möjligen viktigaste poäng är att relativismen in bör uppfattas som ett i första hand filosofiskt problem utan som ett moraliskt: den är ett sätt för den moderna människan att undandra sig ansvar för sig själv.

Sedan gör Hjeresen en liten utvikning, som möjligen ger honom ”ta frågan på allvar”-poäng, men som i mitt tycke förvirrar mera än klargör. Han argumenterar dels för att variationen på det moraliska området inte är så stor som man ofta hävdar. ”Överallt i välrden [är man] ense om den viktigaste moraliska grundsatsen, nämligen att man bör göra det som man vet att man bör göra.” Hjeresen appelerar alltså till den naturliga lagen. Sedan argumenterar han för att alla människor strikt taget är religiösa, även om religionen kan maskeras som t.ex. ateism.

Men hans viktiga slut poäng är en annan. Att människorna har olika uppfattning om moral och tro behöver givetvis inte betyda att sanningen om tro och moral är relativ, bara att vår kunskap om dem är begränsad. Men poängen är att denna situation, dels okunskapen och hur vi bör leva och tro, samt vår benägenhet att finna ursäkter för att vi inte förmår leva så som vi tror är rätt, är precis det problem som kristendomen beskriver som det centrala för mänskligheten. Eller som Hjeresen, något platt, uttrycker det: Denna moraliska och religiösa relativism visar att kristendomen har rätt. Att argumentera utgående från relativism är alltså inte dräpande kritik av kristendomen, utan en av kristendomen beaktad ståndpunkt.

Hjeresen landar alltså i en klockrent post-modern position där relativismen tillbakavisas genom att hävda trohet mot en gemenskap, en tradition. I mötet med Jesus Kristus som står högre än tro och moral, nämligen sanning. Men det finns inget sätt att ”bevisa” denna sanning för den som inte (ännu) vill tro.

Det här inlägget postades i Hjeresen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.