Avskaffa presidenten, behåll presidentvalen

Den här kolumnen skickades in lite för snabbt – det blev lite onyanserat. Självklart handlade människors stöd för de två kandidaterna även om annat än synen på homosexualitet, men poängen kvarstår – diskussionen är viktigare än presidenten.

Elitism kan ta sig många former. En är den rätt utbredda åsikten att man borde låta riksdagen välja president, eftersom presidenten numera har så liten makt. Folkvalet, heter det, får vanligt folk att tro att de gör något viktigt när de väljer president, att presidenten är av stor betydelse för hur riket styrs.

För det första utgår denna syn från att folk är dumma. Om vanligt folk har illusioner om presidentens betydelse är de snarast av motsatt karaktär – vi har knappt sett röken av Halonen annat än på nyår och självständighetsdag, hur skulle vi få bilden av att hon spelat en stor politisk roll? Kyllä kansa tietää.

För det andra utgår denna syn från en väldigt snäv bild av vad som är viktigt. Orsaken till att folk engagerar sig i presidentval hänger givetvis ihop med att det är personval, men möjligen ännu mera med att det har blivit ett av de få tillfällen när vi i Finland på allvar diskuterar hur vi vill ha det.

Även här kommer mycket elitism till uttryck i tanken att det som debatten egentligen skall handla om är presidentens konkreta uppgifter. Gäsp.

Trots dessa elitistiska litanior har alla presidentval jag varit med om varit riktigt intressanta tillställningar där man alltid upplevt att den diskussion som förts förändrat Finland. 1994 fascinerades människor av tanken på att en kvinna från ett litet parti kunde vara med i spelet. 2000 och 2006 diskuterades inte bara kvinnornas ställning i samhället, utan också hurudana kvinnor förväntas vara för att få ta plats i maktens korridorer, och Tarja Halonen blev en symbol för alla flickor och kvinnor som inte låter sig definieras av till exempel skönhetsideal.

Man kan diskutera om det är moraliskt acceptabelt att reducera riktiga människor till symboler på detta sätt, men faktum är att det verkar ske, inte bara i Finland (Obama!). Och klart är också att de diskussioner som dessa symboler åstadkommit har varit viktiga, antagligen viktigare än något presidenten som president åstadkommer.

Samma sak skedde också nu. Det är fullkomligt nonsens att påstå att det här valets andra omgång inte handlade om homosexualitet och synen på homosexuella och andra sexuella minoriteter i Finland.

För en del handlade det om att ha möjlighet att visa att Finland inte är Soiniland, att det senaste riksdagsvalet inte gav rätt bild av människorna i Finland. Men förvånansvärt många, på facebook, på stan, gav uttryck för tanken, ”inte har jag något mot homosexuella, men tänk nu på hur det skulle påverka bilden av Finland utomlands”. Ofta var det Haavistos partner, Nexar Antonio Flores, som man inte kunde acceptera. Haavistos homosexualitet bryter mot den stereotypa bilden av den homosexuella mannen, Flores verkar bekräfta den.

Det positiva jag ser i detta är inte bara att frågan diskuterats (hittills är det ju bara inom kyrkan man verkligen diskuterat frågan om homosexualitet) utan att så många människor tvingats ta ställning till sina egna fördomar. Vi har gärna bilden av oss själva som ”toleranta”. Men det är när vi tvingas till att handla som vi ser vem vi är på riktigt.
Betydelsen av sådana här händelser är givetvis svåra att bedöma när de pågår. Att de homosexuella i Finland nu har ett ansikte (som inte sysslar med underhållning) är med säkerhet av stor betydelse. Vad vanliga människors val får för betydelse återstår att se. Jag vågar mig på att gissa att den i alla fall kommer att överträffa något Niinistö åstadkommer som president.

Publicerad i Vasabladet 11.2.2012
Det här inlägget postades i kolumner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.