Roland Spjuth: Kristen moralhistoria: Sökandet efter det goda livet.

Det här är en annorlunda lärobok i etik. Det är givetvis både en styrka och en svaghet. Svagheten består främst i att den inte alls behandlar de två mest uppenbara källorna till kristen etik, det vill säga den grekiska filosofin och Bibeln. Det innebär att den, till exempel på en grundkurs i teologisk etik skulle behöva kompletteras med en annan bok, och här är alternativen inte många på svenska. Man önskar att Spjuth skulle överväga att skriva en ”prequel”, där också den tidiga kristendomen skulle komma med. Den här boken börjar med medeltiden.

Styrkan i boken är dels att den (i stället) behandlar en del områden som vanligtvis inte behandlas i läroböcker i etik; dels att den inte fokuserar på teorier utan på frågan om hur ett kristet liv skall levas. Det senare är förstås något man kan ha olika åsikter om, jag håller med Spjuth om att den moderna etiska traditionen med dess stora fokus på teorier kring det moraliska livet i stort sett har visat sig vara en återvändsgränd. Därför är bokens fokus välkommet: frågan om kristna ”moralpraktiker” från den medeltida biktinstitutionen till moderna husförsamlingar, en fokus på kristen gemenskap, och en behandling av filosofiska och teologiska förutsättningar och sätt att förstå dessa.

En annan stor styrka med boken är att den inte utgår från en kyrklig tradition utan behandlar den medeltida kyrkan, lutherdomen och de frikyrkliga traditionerna utan polemik. Kanske känns vissa beskrivningar av den medeltida kyrkan lite fyrkantiga, men jag är ingen expert – det är ändå ett stort framsteg att denna period inte hoppas över vilket har varit vanligt i nordisk litteratur, här behandlas medeltida teologi, klosterväsendet, kanonisk rätt och biktpraktiken i tre fylliga kapitel.

Det kapitel jag främst uppskattade var det om Luther som fokuserar på hur familjen får ta över mycket av klostrets roll.

Problemen i boken är främst det Spjuth inte tar upp. Spjuth lyfter fram teleologi som en central aspekt i kristet etisk praktik och reflektion. Här skulle en diskussion kring Aristoteles med säkerhet varit klargörande. När det gäller moderniteten behandlas Kant och Hume bra, men den senare får stå som enda representant för det som blir den utlititaristiska traditionen, som kanske borde ha behandlats noggrannare. Men kritik av det här slaget finns alltid, boken är rätt tjock som den är.

Jag tror att i vår kontext vid Åbo Akademi kan boken fungera som ett komplement till de kurser vi har, som speciellt torde intressera studenter med frikyrklig bakgrund, men jag skulle nog gärna se att de flesta som studerar etik skulle läsa den i något skede, just för att den visare på ett annat sätt att förstå den kristna moralens tradition än det traditionella teoriinriktade.

Det här inlägget postades i Books read. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.