Politik och sanning

Politiker under press säger intressanta saker. Till exempel är det slående hur självklart försvarsminister Stefan Wallin utgår ifrån att politiker ljuger. Till Yles svenska nyheter sade han den 19.3 såhär: ”Vi ska komma ihåg att det här är ett politiskt spel och det finns alltid de som har politiska intressen i blöt, inte minst oppositionen. Inte är de heller sanningsvittnen här. Vi ska komma ihåg att det är ett tufft spel och spelet blir hela tiden hårdare.”

Nu kunde man invända att jag tolkar Wallin väl hårt. Han påstår ju faktiskt inte att någon ljuger eller ha ljugit. Men det han säger är att det finns ett politiskt spel där sanningen sätts på undantag. Han tar inte heller avstånd från detta spel utan betraktar det som en naturlig del av den politiska kultur där han själv ingår.

Min poäng här är inte att peka ut Wallin, inte heller att försvara honom. Som en beskrivning av fakta är det han säger något jag tror de flesta av oss kunde omfatta. Min fråga är: Vad händer med ett samhälle där de styrande på ett så här självklart sätt accepterar att det är för mycket begärt att man skall vara ärlig? För just ärlighet diskuteras alltid, medan lögn och sanning, och hur man skall bestämma vad som är vad ofta, som i citatet ovan och den situation som kommenteras, just utgör kärnan i det politiska spelet: Kan politiker X hävda att politiker Y ljög när han/hon sade Z, så tar politiker X hem spelet och politiker Y förlorar. Vad Z egentligen handlade om är sekundärt.

Vad skulle hända om en politiker i en sådan här kultur verkligen skulle vara ärlig? Man kan spekulera: Den svenska författaren Maria Küchen gör det i sin roman De heliga från 2006. En kvinnlig politiker gör kommetkarriär eftersom hon så totalt sticker ut ur mängden politiker med sitt raka och ärliga sätt att kommunicera. Eftersom hon blir ytterst populär får hon en ministerpost, antagligen för att de mera garvade politikerna i hennes parti antar att de kan styra henne – det finns komplicerade samband och likheter mellan ärlighet och naivitet. Konflikten mellan systemet och den ärliga politikern blir ändå för stark och det hela slutar i katastrof: i en desperat handling tänder hon av oklar anledning eld på sig själv i direktsändning i tv.

Den hårda sanningen är nog att en genuint ärlig människa aldrig skulle kunna nå en så hög post i det politiska systemet. Även om det är vanligt idag med personer får höga politiska poster och mest verkar vara galjonsfigurer för bakgrundskrafter så är nog förutsättningen att de spelar spelet.

Varför är det så? Därför att både lögn och ärlighet är sociala verksamheter. Ingen kan vara ärlig ensam. Och även om vi alla kan ta till lögn då och då är den sortens stora farliga lögner som förekommer i det politiska systemet – och många andra gemenskaper – av det slaget att de blir ett slags konspirationer: Jag accepterar din lögn om du accepterar min. Så kan falskhet binda människor samman och upprätthålla ett system som konsekvent exkluderar den som inte ”spelar spelet” och därmed hotar avslöja de andras lögner.

På motsvarande sätt kräver ärlighet en ”sanningens konspiration”, där vi som gemenskap vägrar tolerera varandras lögner, och därför helt enkelt inte kan ljuga, varken för oss själva eller för andra.

Publicerat i Vasabladet 23.3.2012
Det här inlägget postades i kolumner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.