Den designa(n)de generationen

Jag har design upp i halsen. Eller snarare tal om design. Eller, om vi skall vara ärliga, tal i media om design. Mycket beror förstås på designhuvudstadsåret i Helsingfors, men även annars verkar design ha fått en orimligt stor betydelse i vår kultur. Missförstå mig inte, i en parallell verklighet sysslar jag själv med design, jag får något varmt i hjärtat när jag ser en välkernad rubrik eller ett vardagligt verktyg där något verkligen har haft en idé. Jag hade gitarriffet till Manic Street Preachers A Design for Life som ringsignal på den tiden när man kunde programmera egna ringsignaler.

Jag bekymrar mig inte så mycket för professionella designers som gör sitt jobb. Det besvärliga är hur design har blivit ett slags symbol för livet som helhet, som bland annat tar sig uttryck i att var och varannan när en dröm om att byta jobb och gå en kurs i grafisk design, och att alla är amatördesigners. Att kunna göra något snyggt har blivit ett mått på ett väl levt liv.

Hur kommer det sig att idén om design har fått denna upplyfta plats i vår kultur? Det finns förstås flera orsaker, inte minst hur datorerna gjort vissa typer av design till något som var och en kan syssla med. För krävdes det en rad distinkta yrkesgrupper med olika expertis och kunskap för att till exempel trycka en bok. Idag har vi alla dessa verktyg i våra datorer. Men det finns mera djupgående orsaker.

Jag tror det har att göra med designens intressanta position mellan konst, kommunikation och marknadsföring. Designen tillfredställer våra behov av mening och gemenskap, samtidigt som den går att leva på. Eller omvänt: det är ett riktigt jobb som är estetiskt och socialt tillfredsställande. Det finns inte många andra sådana sysslor i vår tid som är tillgängliga för merparten av oss.

Det förklarar varför design för många är ett drömjobb. Det förklarar inte varför även resten av oss, i min generation åtminstone, använder design som något slags ramverk för våra liv: som Kierkegaardska esteter designar vi inte bara våra hem och våra garderober (eller drömmer om det), utan våra karriärer, våra familjer, våra kroppar. Är inte facebook det ultimata designverktyget, där vi kan skapa en bild av våra liv för oss själva och våra vänner som utstrålar kompetens, kreativitet och glädje, eller vilka värden vi nu upphöjer i våra liv?

Handlar det om avsaknad av något annat som håller ihop våra liv, det som förr var religionen, sedan blev den moderna tron på staten och vetenskapen? I det postmoderna tillståndet blir designen den sammanhållande idé som håller ihop våra liv. Eller handlar det om att design som syssla är något av en anomali i vår värld – det sista hantverkaryrket som inte reducerats till ämne för folkloristiska undersökningar?

Vilka är då riskerna med designen som livsåskådning? Precis som design kan (miss)brukas för att sälja undermåliga produkter är det designande livet sårbart för kommersiella krafter som gärna säljer produkter som vill ge oss illusionen av att vara kreativa och originella. Precis som design kan urarta till att bli estetik på funktionalitetens bekostnad kan det designade livet lätt bli ytligt snyggt i stället för djupt vackert.

Publicerad i Vasabladet 13.5.2012
Det här inlägget postades i kolumner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.