Vanliga och ovanliga saker

Det är inte helt lätt att förstå tanken bakom Sauli Niinistös satsning ”Helt vanliga saker” (www.tavallisia.fi). Det är inte så att de råd som ges i sig är dumma – ordning och reda, att ge ungdomar uppmärksamhet och ett jobb är säkert goda saker. Det är intressant att se de aboslut vanligaste åsikterna om hur man skall vara i vårt samhälle samlade på en plats, dessutom på ett sätt där det tydligt framgår att det är så här statsmakten förväntar att vi skall bete oss.

Orsaken till att projektet misslyckas så spektakulärt och svårligen kan förstås som annat än en grov förlolämpning mot dem som inte klarar av att leva upp till den sociala konsensusen är tanken att man kan ge denna typ av moraliska råd utan att samtidigt backa upp dem med ett personligt engagemang. När en vän säger att jag bör lära mina barn artighet är det ett uttryck för omsorg. När myndigheterna säger samma sak åt den som saknar vänner blir det ett hån.

Orsaken till att människor misslyckas med att ta väl hand om sina barn eller inte vill ta ansvar för gemensamma angelägenheter är inte att människor inte känner till vad som förväntas av dem. Problemet består i att det alltid är på vårt eget ansvar att göra det. Ingen människa klarar av att leva ett gott liv på egen hand. Att många lever tämligen goda liv beror på att vi har sätt att stöda varandra i denna strävan. Allt fler saknar dock sådana nätverk – det är därför normalt familjeliv blir för svårt att klara av, studier och jobb blir för mycket osv. Det är detta som vi kallar utslagning.

Vill vi komma närmare roten till problemet måste vi ställa oss denna fråga: varför blir reaktionen i vårt samhälle inför ytterligare en i raden av familjetragedier med dödlig utgång alltid att myndigheterna inte gör tillräckligt för att förhindra dem? Det är denna attityd – att myndigheterna bör ta hand om våra problem – som urholkar de nätverk som borde finnas där som stöd när livet blir jobbigt. Därmed förändras vår uppfattning om vad som ingår i våra relationer – komponenten att ställa upp när det blir jobbigt tonas ner och försvinner.

Alternativet till Niinistös råd till individen är alltså som jag ser det inte mera myndighetsansvar – även om det sätt som ekonomiska förutsättningar ignoreras i ”råden” som ges är direkt omoraliskt. Det vi behöver är att satsa på att bygga upp gemenskaper på lokalnivå. Utan att nedvärdera det jobb skolkuratorer och psykologer gör är jag säkert på att en välfungerande amatörteaterföreningen eller församling gör mera för att hindra utslagning bland unga människor. Det vi behöver mera av är gemenskaper där människor från olika åldersgrupper kommer samman och delar sina liv med varandra – och därmed lär sig att hantera problem och utmaningar tillsammans – också den utmaning som att vara tillsammans innebär. Det innebär inte bara att man kanske har någon att ringa när man behöver hjälp med något, utan också att man utvecklar förmågor att lösa konflikter, att förhandla kring de problem som förekommer i alla relationer. Det är den typen av förmågor vi behöver för att inte hamna i situationer där vi inte ser någon utväg.

Det här är förstås i första hand upp till oss själva. Är vi beredda att satsa det som krävs för att bygga denna typ av gemenskaper, eller föredrar vi sitta hemma framför tv:n och datorn och bli underhållna? Men också staten skulle kunna göra något. Jag har inte varit med i en förening som inte skulle kunna göra fina saker med lite ekonomiska bidrag till exempel.

Publicerat i Vasabladet 20.9.2012
Det här inlägget postades i kolumner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.