frequently asked questions

”Var och en blir salig på sin tro”

Denna tes står inte, som många verkar tro, att finna i Bibeln, utan härstammar från Fredrik den store av Preussen, och sammanfattar rätt bra Upplysningstidens överlägsna attityd gentemot religion.

Hjeresen påpekar att man kan mena två olika saker med frasen. Antingen använder man ordet salig sarkastiskt, som Fredrik, och menar sig med detta visa att alla religion är dumhet och lurenderjeri. Men man kan också ge ordet ”salig” positivt innehål:

Man menar visserligen inte detsamma som Bibeln: ett liv med Gud, i överensstämmelse med hans vilja, nu och alltid. Men man har en känsla av, att det närmast betyder att bli godkänd av Gud eller av ”tillvaron”, så att man i det långa loppet befinner sig på rätt sida.

Mycket vanligare, menar Hjeresen, än att man följer Fredrik den store och de andra stora fritänkarna i spåren är denna attityd, nämligen tanken att vi kan välja och vraka mellan olika trosföreställningar på ett sätt som passar oss själva, dvs att man skapar en privatreligion. Hjeresen ger flera exempel på sådana privatreligioner, som kan se väldigt olika ut, men de har alla det gemensamma draget att de sätter upp det egna omdömet som högsta instans OCH att de smidigt lyckas ”komma förbi varje verkligt val, varje avgörelse inför det budskap, som Jesus Kristus förkunnade för människor och för vars skull han spikades på ett kors – det budskap, som vidarebefodras av hans kyrka”.

Nu är givetvis inte poängen att allas tro måste se exakt lika ut. Hjeresen skiljer på tro och åsikter, och påpekar att kristendomen traditionellt accepterat stor variation när det gäller åsikter om Gud – se ex. på de fyra evangeliernas olika bilder av Jesu liv. Tron är dock en, och för att citera Hauerwas: We do not get to make Christianity up.

Orsaken till att denna dogm är populär är enligt Hjeresen att man gärna vill tro på Gud, men man vill hålla honom på avstånd, inte släppa honom så nära att man uppfattar att han står för något specifikt, så som ett visst sätt att leva.

Tilläggas kan att problemet med att upphöja det egna omdömet till högsta instans är att det i allmänhet är en form av självbedrägeri. De ”egna åsikter” man tror sig ha är sällan mera än återspeglingar av de rådande idealen i den kultur man lever i. Verkligt kritiskt tänkande är svårt, och något som närmast kräver någon kontrast man kan ta spjärn mot och kritisera ifrån. Det är just en sådan kontrast som kristendomen utgör.

”Allt är relativt”

Denna dogm är väl än som bara blivit starkare i samhället sedan Hjeresens tid. Skepsis mot alla former av sanningsanspråk är idag en ryggradsreaktion hos de flesta som vill vara seriöst tänkande varelser. Och det är klart argumenten för en relativistism hållning, speciellt på det moraliska omårdet är inte svåra att hitta. Hjeresen nämner det faktum att moralen varierar både i olika tider och mellan olika kulturer – härifrån sluter sig folk till att moral strikt taget är en personlig fråga. Det samma gäller med religion.Men, och här blir det intressant:

Det är lärorikt att lägga märke till att det bara är på dessa båda livsviktiga områden, tro och moral, som man är så ivrig att fastslå, att all är relativt. När den moderna människan krälar i stoftet för ”vetenskapen”, glömmer hon förvånansvärt fort att allt är relativt. På den punkten räknar hon tryggt med att det som vetenskapsmännen säger står fast, och hon låter sig inte oroas av att våra dagars vetenskapsmän säger något helt annat än de sade igår, och att de då och då till och med kraftigt påminner sina åhörare om resultatens relativitet. …

Att relativismen alltså blott tas i bruk när det gäller att säga nej till kristendomen är betecknande. I själva verket är nutidsmänniskan långt mera benägen att böja sig för något ”absolut” än att tro att allt är relativt. Därför var det så lätt för diktatorerna att värva anhängare. Men när det absoluta verkar som en dom över människan – så som kristendomen gör – då föredrar man att låtsas som om man tyvärr är tvungen att räkna med att allt är relativt. Om kraven på nutidsmänniskan bara prutades ned tillräckligt mycket, och om hon blott blev uppskattad på ett tillräckligt smickrande sätt så skulle hon genast vara beredd att räkna med en ny livsåskådning som den ofelbara och enda riktiga.

Man kommer osökt att tänka på de ekonomiska dogmernas ställning i vår tid, som representanter för i stort sett hela det politiska fältet självklart uppfattar vara absoluta. Så Hjeresens första, och möjligen viktigaste poäng är att relativismen in bör uppfattas som ett i första hand filosofiskt problem utan som ett moraliskt: den är ett sätt för den moderna människan att undandra sig ansvar för sig själv.

Sedan gör Hjeresen en liten utvikning, som möjligen ger honom ”ta frågan på allvar”-poäng, men som i mitt tycke förvirrar mera än klargör. Han argumenterar dels för att variationen på det moraliska området inte är så stor som man ofta hävdar. ”Överallt i välrden [är man] ense om den viktigaste moraliska grundsatsen, nämligen att man bör göra det som man vet att man bör göra.” Hjeresen appelerar alltså till den naturliga lagen. Sedan argumenterar han för att alla människor strikt taget är religiösa, även om religionen kan maskeras som t.ex. ateism.

Men hans viktiga slut poäng är en annan. Att människorna har olika uppfattning om moral och tro behöver givetvis inte betyda att sanningen om tro och moral är relativ, bara att vår kunskap om dem är begränsad. Men poängen är att denna situation, dels okunskapen och hur vi bör leva och tro, samt vår benägenhet att finna ursäkter för att vi inte förmår leva så som vi tror är rätt, är precis det problem som kristendomen beskriver som det centrala för mänskligheten. Eller som Hjeresen, något platt, uttrycker det: Denna moraliska och religiösa relativism visar att kristendomen har rätt. Att argumentera utgående från relativism är alltså inte dräpande kritik av kristendomen, utan en av kristendomen beaktad ståndpunkt.

Hjeresen landar alltså i en klockrent post-modern position där relativismen tillbakavisas genom att hävda trohet mot en gemenskap, en tradition. I mötet med Jesus Kristus som står högre än tro och moral, nämligen sanning. Men det finns inget sätt att ”bevisa” denna sanning för den som inte (ännu) vill tro.

”Jag kan inte rå för att jag är som jag är”

Hjeresen börjar påpeka att denna dogm står i logisk konflikt med den tidigare behandlade dogmen om människans godhet, eftersom den vanligtvis används för att försvara ens ondska. Poängen är givetvis att förneka det meningsfulla i att tala i termer av ont och gott. Hjeresen hävdar dock att denna dogm är på frammarch, medan talet om människan som god är på tillbakagång, orsaken är att de moderna människovetenskaperna propagerar för att människan inte har möjlighet att påverka sin personlighet, utan att hon är summan av arv + miljö uteslutande. Detta tycks fortfarande vara den huvudsamliga synen i vår kultur, även om kampen pågår mellan de som betonar arvet (biologister, cognitions- och hjärnforskare) och de som betonar miljö (socialkonstruktivister etc.).

Givetvis finns det ingeom orsak att som kristen förneka vare sig arvets eller miljöns betydelse – därför betonar kristendomen att man bör vara försiktig med att döma någon. Men avgörande är att ”det finns nämligen inte något som helst vetenskapligt bevis för att arv och miljö är de enda faktorer som bestämmer hurudan människan är”. Att denna syn på människan är orimlig är uppenbar, någon idé om viljan verkar vi alla arbeta med, även de som försöker förneka den. Men orsaken att denna reduktionistiska människosyn ändå är atraktiv är att den ger oss möjlighet att avsäga oss ansvar, att intala oss själva att vår skuld är ett häjrnspöke.

Hjereson nöjer sig med detta, men jag vill gå ett steg längre genom att hänvisa till Hauerwas idé om att poängen med kristen tro är att göra vårt liv till vårt eget genom att ge oss narrativa verktyg – den kristna berättelsen – som hjälper oss att berätta vår egen historia på ett sådant sätt att vi kan ta ansvar för vårt liv. Man kan alltså förstå kristendomen som just ett tillbakavisande av denna dogm och människans ovilja att ta ansvar för sitt liv. Hauerwas poäng är att det inte är någon poäng att göra detta i form av ett moraliserande – Du bör ta ansvar för ditt liv – utan i form av en gemenskap som hjälper oss – ”Lev så här så lär du dig ta ansvar för ditt liv”.

”Vi tror på framåtskridandet”

”Den moderna människan anser tiden vara något gudomligt”, konstaterar Hjeresen. Inte bara för att ”tid är pengar” osv, utan för att den moderna människan tror på tiden som frälsare. Tiden läker alla sår, alltså behöver inte Jesus göra det. Men framfrö allt handlar det förstås om tron på framåtskridandet.

Tidigare trodde människan i allmänhet att guldåldern låg bakom oss och att tiderna blir sämre och sämre. Detta var enligt Hjeresen det normala sättet att se det fram till för ett par hundra år sedan. Vad hände? Tre saker: dels tron på människans inneboende godhet, som behandlades i förra kapitlet, som krävde tillägget att förnuftet ännu utvecklades för att vara begriplig, dels den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, och sist men inte minst evolutionsläran.

Nu är ju denna dogm en som i vår tid, alltså 60 år efter att Hjeresen fått allvarliga törnar. Vetenskapen verkar ju inte ens kunna reda ut hurdant fett vi bör äta, och alla känner till problemen med kärnkraft och så vidare. Men ta klimatfrågan, här tyr nog sig de flesta till en helt blind tro på att tiden löser problemet, trots att all vår kunskap tyder på det motsatta.

Men Hjeresen har en allvarligare poäng:

Alltsammans kommer att gå alldeles utmärkt utan någon inblandning från Guds sida. Människor kan klara sig själva, eftersom de gör framsteg.

Därför finns det inga gränser för vad man kan få människor att lida och tåla i framåtskridandets namn. De politiska ledarna drar större växlar på framtiden, än kyrkans män någonsin har gjort, när det gäller evigheten. Och massorna är redo att utsätta sig själva och andra för ångest och skräck, därför att de vet, att framåtskridandet kommer att segra under den ledare de för ögonblicket följer.

Detta är utan tvekan en ovanligt skarpsynt analys a 1900-talet, men här har ju något avgörande skett. Politiker idag talar aldrig om framtiden. Tvärtom, de talar om nuet, eller om det förflutna (Hej Soini!).

Hjeresen kontrasterar då denna tro med kristendomens. Eftersom människan är både god och ond, är det inte svårt att förstå att utvecklingen både går mot det bättre och det sämre, ofta på samma gång.

Som kristen bör man alltså visst inte förneka, att det görs många framsteg i god riktning. Vi är satta i världen för att förbättra våra medmänniskors villkor så mycket som möjligt, både materiellt och andligt. Men vi måste envist förneka, att dessa framsteg någonsin skulle kunna leda till att människor kan undvara en Gud och Frälsare. Inte vid någon tidpunkt i världsutvecklingen kommer människorna att ”göra framsteg” till den grad att de inte längre behöver 1) förlåtelse, emedan de inte vill göra det som är möjligt, och 2) frälsning, emedan de inte kan göra det som är omöjligt.