Vanliga och ovanliga saker

Det är inte helt lätt att förstå tanken bakom Sauli Niinistös satsning ”Helt vanliga saker” (www.tavallisia.fi). Det är inte så att de råd som ges i sig är dumma – ordning och reda, att ge ungdomar uppmärksamhet och ett jobb är säkert goda saker. Det är intressant att se de aboslut vanligaste åsikterna om hur man skall vara i vårt samhälle samlade på en plats, dessutom på ett sätt där det tydligt framgår att det är så här statsmakten förväntar att vi skall bete oss.

Orsaken till att projektet misslyckas så spektakulärt och svårligen kan förstås som annat än en grov förlolämpning mot dem som inte klarar av att leva upp till den sociala konsensusen är tanken att man kan ge denna typ av moraliska råd utan att samtidigt backa upp dem med ett personligt engagemang. När en vän säger att jag bör lära mina barn artighet är det ett uttryck för omsorg. När myndigheterna säger samma sak åt den som saknar vänner blir det ett hån.

Orsaken till att människor misslyckas med att ta väl hand om sina barn eller inte vill ta ansvar för gemensamma angelägenheter är inte att människor inte känner till vad som förväntas av dem. Problemet består i att det alltid är på vårt eget ansvar att göra det. Ingen människa klarar av att leva ett gott liv på egen hand. Att många lever tämligen goda liv beror på att vi har sätt att stöda varandra i denna strävan. Allt fler saknar dock sådana nätverk – det är därför normalt familjeliv blir för svårt att klara av, studier och jobb blir för mycket osv. Det är detta som vi kallar utslagning.

Vill vi komma närmare roten till problemet måste vi ställa oss denna fråga: varför blir reaktionen i vårt samhälle inför ytterligare en i raden av familjetragedier med dödlig utgång alltid att myndigheterna inte gör tillräckligt för att förhindra dem? Det är denna attityd – att myndigheterna bör ta hand om våra problem – som urholkar de nätverk som borde finnas där som stöd när livet blir jobbigt. Därmed förändras vår uppfattning om vad som ingår i våra relationer – komponenten att ställa upp när det blir jobbigt tonas ner och försvinner.

Alternativet till Niinistös råd till individen är alltså som jag ser det inte mera myndighetsansvar – även om det sätt som ekonomiska förutsättningar ignoreras i ”råden” som ges är direkt omoraliskt. Det vi behöver är att satsa på att bygga upp gemenskaper på lokalnivå. Utan att nedvärdera det jobb skolkuratorer och psykologer gör är jag säkert på att en välfungerande amatörteaterföreningen eller församling gör mera för att hindra utslagning bland unga människor. Det vi behöver mera av är gemenskaper där människor från olika åldersgrupper kommer samman och delar sina liv med varandra – och därmed lär sig att hantera problem och utmaningar tillsammans – också den utmaning som att vara tillsammans innebär. Det innebär inte bara att man kanske har någon att ringa när man behöver hjälp med något, utan också att man utvecklar förmågor att lösa konflikter, att förhandla kring de problem som förekommer i alla relationer. Det är den typen av förmågor vi behöver för att inte hamna i situationer där vi inte ser någon utväg.

Det här är förstås i första hand upp till oss själva. Är vi beredda att satsa det som krävs för att bygga denna typ av gemenskaper, eller föredrar vi sitta hemma framför tv:n och datorn och bli underhållna? Men också staten skulle kunna göra något. Jag har inte varit med i en förening som inte skulle kunna göra fina saker med lite ekonomiska bidrag till exempel.

Publicerat i Vasabladet 20.9.2012
Publicerat i kolumner | Lämna en kommentar

Elizabeth Phillips: Political Theology. A Guide for the Perplexed.

This is just a really good introduction to the ”theological” part of the field of Political Theology – i.e. it does not cover philosophers like Zizek, Agamben and others who engage with theology from a political perspective. But it gives a really good overview of the field, deal with the most important thinkers and issues and an extremely clear way. So I really recommend it to anyone who wants an introduction or an overview of the field.

Of course, books like this nor only present the field, but define it. This means that the discussion of what is included and what is excluded becomes really important. I am sure that there are people who find the book biased, but it might be the case that it is biased in the direction I feel at home in so, maybe I’m not the one to comment. Theologians like Hauerwas, Yoder, Milbank, Cavanaugh, O’Donovan all fill up my bookshelf, and the are well presented here. I’d think that some would find that the current generation of liberation theologians should get more attention for example, but then they don’t in the current discussion, so I am not sure that a book like this would be the right place to attempt to correct that.

The good thing about reading a book like this is that you might find answers to really basic question that one should know the answers to but would not embaress yourself by asking. The certainly happened to me, but, no, I won’t tell on what.

Publicerat i Books read | Lämna en kommentar

Article on Theodore of Mopsuestia published

An article I wrote many years ago (parts of it was written for my dissertation) has been published in Ekman, Rydell Johansén (red): Soteria och Gnosis – Frälsning och kunskap i den tidiga kyrkan. It is good thing that it has been in the pipeline for so long, based on my cv now it seems like I can dish out some patristics while working activly on contemporary political theology, which sadly is not the case, though I wish it would be.

My article (its in swedish) is a kind of critique of the tendency in modernity to favour ”direct” contact with God over contact mediated by the church – not original though very important. I do this in a kind of roundabout way, by suggesting that we often use this modern narrative to understand early Christian ”mystics” like Isaac of Nineveh. I then proceed to show hoe Isaac, by building om Theodore’s understanding of sacraments, would understand the ascetic as a kind of sacament – not the mystical experience or anything like that, but the ascetic him- or herself. Like the sacrament the ascetic according to Isaac points to the presence of the coming world in this one, and thus serves the church by making the kingdom of God present in this world.

Publicerat i work | Lämna en kommentar

307

Vår psalm är ännu alltför svag
och fattiga är orden
om allting gott som du har gett
oss redan här på jorden.
Vi kan ej prisa nog din nåd,
din visa ledning och ditt råd
när du vår väg välsignar.

Det är ju möjligt att denna vers skall tolkas som ett slags falsk blygsamhet, eller som ett poetiskt sätt att säga att det är svårt att nog prisa Guds nåd. [Zizek-accent på:] Men är inte den mera radikala läsningen att ta det helt bokstavligt, att våra ord verkligen är för fattiga till och med för att formulera det goda vi ges här på jorden, för att inte tala om ”Guds nåd”. I så fall innebär det att allt kristet tal, från det som sker i teologiska avhandlingar till våra vardagliga böner, måste förstås som tafatta försök att formulera det som hela tiden undflyr vår formuleringsförmåga. Det skulle innebära att tvärsäkerhet är den grundläggande teologiska dödssynden.

(vilket är vad kristendomen alltid har hävdat, se negativ teologi)

Publicerat i Psalmer | Lämna en kommentar

Stanley Hauerwas: Det fredliga riket

Min översättning av Stanley Hauerwas klassiker Det fredliga riket kan nu beställas från Artos eller de flesta internetbokhandlar. Här är beskrivningen av boken:

Stanley Hauerwas (f. 1940) är idag en av USA:s mest inflytelserika teologer och etiker. Denna bok är på en gång en lärobok i kristen etik, en introduktion till Hauerwas teologi och ett argument för fredlighetens betydelse för den kristna tron. Kristen etik är för Hauerwas inte primärt en teoretisk fråga, utan en praktisk och utmanande verklighet. Genom att betona betydelsen av den kristna berättelsen, de kristna dygderna och kyrkan som gemenskap pekar han på den radikala kraft som ett liv i Kristi efterföljelse bär på idag. Stanley Hauerwas teologi kan varken beskrivas som konservativ eller liberal, och tar avstånd både från pliktetiska och utilitaristiska teorier om etik. I stället bygger denna bok på övertygelsen att trohet mot Guds rike innebär ett ifrågasättande av de krafter som styr vår värld. Det fredliga riket är en bok för den som söker en djupare förståelse för den kristna trons praktiska konsekvenser och den kristna kyrkans uppgift och betydelse i vår tid.

Publicerat i Hauerwas, work | Lämna en kommentar

Stanley Hauerwas: Disrupting Time. Sermons, Prayers, and Sundries.

This book, as the subtitle suggests, contains more of Hauerwas’s non-academic writings, it consists mainly of sermons and more of the kind of prayers that made up Prayers Plainly Spoken. Of the sermons I find those held at weddings and ordinations the most interesting, since they treat marriage and the ministry, respectively.

Several texts reference september 11th 2001, and the idea Hauerwas keeps returning to is that the world changed AD 33, not 2001. William Cavanaugh, Hauerwas’s former student, takes him to task in one of the interviews for lapsing into the nationalistic ”we” wen speaking after that event.

There are also a few interviews with Hauerwas here, and the one by Michael Quirk (who is not a Christian but politically sympathetic to Hauerwas’s position is really good, he gets Hauerwas to talk about a lot of things he usually seem to avoid, both regarding Christian groups and political theory.

This book, then is a bit hard to place, and it is difficult to say who would find it useful, apart from someone who really liked Hauerwas’s prayers and is looking for more of those. Though, as I have written elsewhere here, I think it would be a good idea for someone to have a closer look at Hauerwas’s sermons and the theology that is displayed there.

Amazon

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Books read, Hauerwas | Lämna en kommentar

James Davison Hunter: To Change the World. The Irony, Tragedy, and Promise of Christianity in the Late Modern World.

Strange, strange book. The thing is, Hunters vision for a Christianity that aims for ”faithful presence” is not half bad, I can agree with a lot of it. What he basically does here is to show that most talk of Christianity influencing the world is based on a flawed idea of how cultures are shaped and a flawed notion of power. He does this bit very well. After that the whole this gets pear-shaped. Here’s how I envision how it happened.

Obviously Hunters idea was brilliant yet simple. He wanted to show that the Christian right, and the Christian left basically works with the same faulty logic and thus have little impact in spite of Good intentions. And then propose a third alternative that would point the way forward. Problem is, there is already a third alternative. I think that Hunter found this out while he was working, it is the only way to explain what happens in this book. The third alternative Hunter names the neo-anabaptists, i.e. Hauerwas, Yoder et concortes. Now his own alternative is the fourth, much less tidy, so he needs to get rid of the third alternative quickly in order to make his own alternative stand out. Now Hauerwas alone has written over thirty books, and Yoder a fair amount too, so what he presents is an extremely crude caricature of their thinking, that is so far of the mark that it frankly, would the academy work like that, be criminal. He explicitly writes that the ”neo-anabaptist” have no interest what so ever in life outside the church or culture, that their understanding of how to relate to secular culture is best summed up as ”purity from”. But it gets worse.

His own alternative then, is about ”faithful presence” – about Christians at all levels being faithful Christians in their ordinary lives. That is the way to change the world (this is a bit confusing, because he also states very clearly that only the elites in a society have any influence, and clearly not all Christians belong to the elite.) Now, of course, this is exactly what the ”neo-anabaptists” say. The only thing that sets Hunter apart from Yoder and Hauerwas is that the latter two has some idea about what it takes for such faithfullness to be possible. Hunter seems to think this is something that, since he has now invented it, is something Christians now can simply decide to do.

No, I kid you not. Its the elite thing again. If Christians want to influence culture, they need to, for example, ”commit to high artistic standards”. So we have to stop trying to be mediocre, if we really want to influence the world we need to be excellent! I am so grateful that I got this information!

Had it not been for this absurd attempt to show how he differs the from Hauerwas (he clearly has not read any Yoder, and Hauerwas very selectively, and wrong) this study would have brought some interesting insights (he has a sociological perspective that is illuminating), but this is just silly. Frankly, I am curious how this got published on a major academic publisher, it is that seriously flawed. And mind you – I still agree with what he wants to do, we are clearly in the same camp (though Hunter of course would brand me ”neo-anabaptist”) it is the scholarship that is sub-standard.

Publicerat i Books read | 1 kommentar

Den Gud älskar lyckan får

Jag läser på internet att bönen Gud som haver ursprungligen (på 1700-talet) slutade vid ”står min lycka i Guds händer”. På 1800-talet tillkom raderna

lyckan kommer, lyckan går
den Gud älskar lyckan får

Den versionen lärde jag mig som barn. Sen fick jag veta att man inte skall be så, utan byta ut den sista raden mot ”Du förbliver fader vår”. Att tro att den som älskar Gud får lycka verkade vara för magstarkt i det sena 1900-talets samhällsklimat.

Jag misstänker att detta är den verkliga orsaken, även om man ibland hävdar att problemet med den äldre formuleringen är risken för missförstånd, att man tror att Gud gör skillnad på folk och folk, att det är den som Gud älskar som får lycka, och att Gud därmed inte älskar den som inte är lycklig. Det är rimligt om man utgår från att barn är dumma och att man inte kan förklara saker för dem. Dessutom är den nya formuleringen lika tvetydig: det ska ju vara ett kommatecken efter ”förbliver”, annars är hela raden bara en dum plattityd, och sådana är extremt farliga i böner.

Det är kanske inte överraskande att teologin var sundare på 1800-talet än på 1900-talet. Frasen ”Den Gud älskar lyckan får” är en av de mest kärnfulla formuleringar av det kristna livet jag känner till. Att leva med Gud handlar om att omdefiniera vad lycka är. Att älska Gud betyder inte att alla mina önskningar kommer att uppfyllas. Poängen är att som kristen måste jag lära mig att ”lycka” är att älska Gud. Med andra ord: kristendomen ger inte mig allt vad jag önskar, den förändrar vad jag önskar.

Det här kan verka väldigt osympatiskt om man tror att ”mina önskningar” verkligen är mina egna, i betydelsen att jag själv valt dem, kontrollerar dem. Men så är det ju inte. Det mesta vi vill ha vill vi ju ha för att någon annan vill att vi skall vilja ha dem. Därför är reklamen en miljardindustri. Därför är vi beredda att betala pengar för prylar bara för att de har en viss logo på. Därför tycker vi att vår telefon är gammal för att det kommit ut en ny modell på marknaden.

Därför är kristendomen ”frälsning”. Inte bara för att den lär oss lösgöra oss från konsumismens snaror, utan också för att den lär oss att vi inte behöver vara självständiga, framgångsrika, sexiga, romantiska, provokativa, trygga, ironiska eller någon annan av de ideal världen ger oss för att kontrollera oss. Alla dessa versioner av ”lycka” fungera som lockbeten som vi villigt springer efter, oberoende av vart de leder oss.

Den som lärt sig älska Gud, lärt sig att vår lycka består i den riktningen på våra liv, är hiskeligt svår att styra. Fri, rentav.

Publicerad i Kyrkpressen 35/2012
Publicerat i kolumner | Lämna en kommentar

481

Plötsligt stöter man på en psalm som säger allt. Jag påstår inte att det inte kan sägas bättre, men här finns faktiskt hela paketet.

Ord av evighet,
Mästare, som vet
att med Gud och mänskor tala
och de stummas nöd hugsvala,
lös med mäktig hand
våra tungors band.

Lös våra tungors band – till vad? Vad är det vi skall säga?

Bryt vår stolthets damm
och låt brusa fram
all den oro som oss jäktar,
allt det kval som tyst försmäktar;
giv det form och ljud,
bär det fram till Gud.

Det är alltså vår stolhet som hindrar oss från att tala, och det vi inte talar om är vår oro och våra kval? Vi döljer både det negativa och det positiva bakom vår stolthet, vår strävan efter att fylla sociala krav. Med andra ord, vi underordnar oss samhällets krav genom ett slags oärlighet. På det sättet undviker vi ansvar och låter saker ha sin gång.

Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.

Här är förstås en viktig poäng – det är ingen dygd att alltid ”säga sanningen” om det sker på ett kärlekslöst sätt. Men viktigare är vart allt detta strävar:

Du Guds starka ord,
skapa om vår jord.
Till ditt rikes tjänst bered oss,
Herre, gör ett under med oss:
Alla löftens Ja,
säg ditt Effata.

Detta speciella tal är alltså politiskt, det är en del i ett omskapande av världen till en bild av Guds rike, ett tal som bara kan beskrivas som ett under.

Publicerat i Psalmer | Lämna en kommentar

”The Difficult Second Album”: Uppföljaren till Om kristet motstånd

Jag har äntligen kommit igång med att skriva min nästa bok som är riktad till samma publik som Om kristet motstånd. Jag kör med samma arbetsmetod, skriva en sida per dag, på morgonen innan jag far till jobbet. Jag räknar med att skriva i närmare ett år, så räkna inte med att boken kommer allt för snart.

Det har tagit en god stund att få grepp om vad jag riktigt vill skriva. En av orsakerna till att Om kristet motstånd var ganska lätt att skriva var att den hade en så klar idé, vilket innabar att det var klart från början vad den skulle innehålla. Den var också summan av allt jag tänkt i mitt vuxna liv (det räckte till 116 sidor) så den fanns liksom klar i mig när jag började skriva. Att skriva nästa bok är därmed mycket svårare. Dels tror jag inte jag kan räkna med att få en lika bra idé för en bok en gång till i mitt liv, det känns som något som bara händer en gång. Dels måste jag ju då tänka fram nya saker att skriva på en betydligt kortare tid.

Så här tänker jag i alla fall i detta skede. Boken kommer att bestå av ett antal delar, som hänger lite löst samman. Alla berör det som är mitt ämne – i princip samma ämne som förra boken, kristet lärjungaskap i vår tid, men inte så att de direkt bygger på varandra. Tanken är att de kommer att fördjupa vissa teman som behandlas flyktigt i den förra boken, men jag hoppas att jag verkligen bidrar med något nytt åt den som redan läst den boken. De delar som jag tänker ha med är dessa

  • En del om frustration och treenighet. Det låter obskyrt men bygger på ett föredrag som jag hållit, så jag har dispositionen klar. Jag kommer här att prata mera om ett antal kristna dygder och visa hur strävan efter dessa dygder är ett sätt att hantera vår frustration över hur vi lever i världen.
  • Ett avsnitt om politisk aktivism. I Om kristet motstånd har jag ju en väldigt grov skiss av sekulär politisk aktivism, här tänkte jag på allvar diskutera olika verkligt existerande alternativ. Jag skall försöka täcka hela spektret av olika sätt att försöka ”förändra världen”, från lobbyverksamhet till icke-våldsaktioner. Jag tror det blir mycket Yoderinfluenser här.
  • En genomgång av de sju klassiska dödssynderna. Det här kommer ev. att publiceras som en serie i en tidskrift, men min tanke är att se om vi kan använda de klassiska dödssynderna till en mera djupgående samhällsanalys än ”girighet är illa”.
  • En tolkning av liturgin. Det här bygger på en rad radioandakter jag höll för några år sedan, där jag gick igenom liturgin moment för moment. Jag tänker mig att en sådan genomgång är nyttig både för de som går i en kyrka med traditionell liturgi och behöver hitta vägar in i den, och för de som i en frikyrklig tradition vill närma sig ett mera liturgiskt sätt att fira gudstjänst.
  • Ett avslutande kapitel som jag egentligen bara vet titeln på: ”Urskiljning”. Det känns som det absolut viktigaste för kristna att fundera på idag, så jag vill definitivt fundera på det.

Allt det här är förstås preliminärt, så om du har synpunkter (något du gärna skulle se att jag utvecklade, förtydligade etc,) så är de mycket välkomna!

Jag har en hel del andra skrivprojekt på gång: en mera teologisk bok om kyrkan som jag hoppas ha klar innan årsskiftet, en antologi som jag är med och redigerar, samt ett par essäer jag lovat skriva, så mitt största problem är att jag känner mig lite splittrad. Lägg härtill att jag har rätt mycket undervisning i vinter. Men det är väldigt kul att kunna utveckla mitt ”tema” i olika riktningar.

Publicerat i Om Kristet Motstånd | 3 kommentarer