Affären KONY 2012

Jobbar med många olika saker nu men har tagit mig tid att titta på det som ”alla” pratar om – YouTubevideon ”KONY 2012”. Om du inte har sett den, se den via YouTube-fönstret i listan här till höger. Då blir du en av de 80 miljoner människor som har sett den sedan den lades upp på Nätet i början av mars. Det innebär att hela världen nu har lärt sig namn och ord som Uganda (ett land många inte skulle kunna peka ut på kartan), Joseph Kony (krigsherre och barnarövare), Invisible Children (organisationen bakom filmen), en viss Jacob (barnflykting) och Jason Russell (regissör, kommentator). Den senaste nyheten var att Russell brutit ihop till följd av de senaste veckornas stress och sprungit naken på gatorna i San Diego. En cyniker kunde fråga sig om inte också detta var ett marknadsföringsknep. Faktum är hur som helst att ingen kampanj via YouTube tidigare har fått så stor uppmärksamhet på så kort tid.

Joseph Kony, ledare för den ugandiska rebellrörelsen LRA, är uppenbarligen en man med många liv på sitt samvete. Enligt uppgift skall omkring 60.000 personer ha drivits bort från sina hem och utsatts för olika typer av övergrepp under den tid då LRA ännu hade grepp om stora delar av landet. En stor del av dessa har varit barn, pojkar har tvingats till krigstjänst och flickor har utnyttjats sexuellt. Mord och bestialiska stympningar har praktiserats när människor på landsbygden inte velat samarbeta. Syftet med filmen KONY 2012 är att är att göra Josph Kony världskänd. På så sätt, sägs det i filmen, kan vi undvika att USA drar tillbaka en insats som redan är beslutad. Nämligen infångandet och dömandet av Kony.

Det man vill är alltså bara att öka folkets stöd för något som regeringen redan beslutat (ungfär som om Invisible Children vore en statlig propagandacentral) och det är grunden till mångas misstanke att filmen bara är ett ”SCAM” (falskt alarm) med syftet att tjäna pengar. Filmen har blivit minst lika kritiserad som hyllad. Den visar bara en sida av en politisk konflikt, den får en att tro att Kony ännu är en mäktig man (men han är i själva verket besegrad). Det finns tveksamma kopplingar till konservativa kretsar med önskan att öka USA:s inflytande i Afrika. Och det är knappast etiskt riktigt att använda sitt eget minderåriga barn (Russells son, knappast mer än sex år) som redskap för att förstärka sitt budskap. Debatten lär fortsätta.

Visuellt har filmen en stor kraft, den är ett paradexempel på visuell retorik. Se hur de snabba klippen påminner om modern nyhetsrapportering och hur filmen också kommenterar sig själv. Till bilder av datorer och telefoner reflekterar kommentatorn (Russell) över hur snabbt det idag går att dela information – ”We now live in the Facebook Age”. FIlmen vänder sig också direkt till oss som tittare med ett krav att genast engagera oss. Innan själva berättelsen börjar får vi höra att ”The next 27 minutes are going to be an experiment. In order for it to work, we need your close attention”.

Som ”visuellt läskunnig” är det lätt att se referenser till mediahistorien. Inledningen med jordklotet och solen påminner mycket om inledningen i Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Sådant vet filmmakare, och de vet att öka publikens sympati genom att anknyta till saker som redan är välkända. Mycket av övertalningstekniken hinner man inte uppfatta på ett medvetet plan. Den verkar på annat sätt. Som när vi till slut skall övertygas om att vi måste göra allt för Kony skall bli världskänd: han måste bli världens mest uppmärksammade krigsförbrytare, säger Russell. Samtidigt visas i bild en fabricerad lista över all världens efterlysta skurkar och som nummer 1 ser vi Konys namn.

Observera: speakern säger inte att Kony verkligen är listad som nummer 1 av någon NGO eller myndighet. Det är bara något som visas visuellt och om filmmakarna skulle anklagas för lögn skulle de kunna försvara sig med att ”det är ju bara en bild”. För det är bara en verbal lögn som räknas som lögn i juridiska sammanhang. Ett annat exempel: stillbilden nedan. ”This is our dream” säger kommentatorn, nämligen infångandet av Kony som nyhet nr 1  på New York Times förstasida. Och se underrubriken på den fiktiva NYT-sidan: ”The World Agrees: Kony is the ‘Worst'”. Det här är en detalj som bara flimrar förbi när filmen visas, få lägger märke till den, men den bidrar tillsammans med alla liknande detaljer till att övertyga tittaren.

Hur mäter man vem som är nutidens värste massmördare? Sådana besvärliga frågor ställs inte i retorik, för i retorik (verbal eller visuell) är allt en enkel sak.

länking pågår till intressant.se

Det här inlägget postades i Afrika, Bildsociologi, Okategoriserade, Uganda, Video, YouTube och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.