Den skrikande svarta tårtan

Laku-Pekka och hans efterträdare (courtesy Fazer)

Ja, just den tårtan har jag, Ossian och Åsa diskuterat på rummet idag. Nej, vi har varken psykos eller dilerium. Vi diskuterade faktiskt den plötsligt så berömda TÅRTAN, den som nu kanske tvingar Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att avgå. Det är inte vilken tårta som helst. Det är ett konstverk skapat av den afro-svenske konstnären och DJ-en Makode Linde och ingick i världskonstdagarnas öppnande på Moderna Museet igår. Snyggt bakad av rödfärgad fyllning och svart marzipan föreställer den en liggande kvinnlig överkropp. Kvinnans huvud agerades av Makode Linde själv genom ett hål i bordet där tårtan låg. Ansiktet hade han målat svart, rött och vitt som Lakku-Pekka, och föreställningen (för det var en föreställning) gick ut på att besökarna skulle skära sig varsin bit av ”kvinnan” medan huvudet skrek.

Videon är förstås redan spridd på YouTube

Titta på tårtätarnas glada miner! Kulturministern hade fått en snabb inbjudan att inviga föreställningen och skära första biten – det gjorde hon med glädje (att döma av bilderna) och hon spexade också till det genom att försöka bjuda huvudet självt på tårtan. Företrädare för Afrosvenskarnas förbund skrattade däremot inte. Förbundet har anmält kulturministern för diskriminering och debattens vågor är höga. Vissa menar att ministern lurades in i situationen. Själv säger hon att ingen informerat henne om vilken sorts tårta det var. Ändå deltog hon villigt och verkar inte ha haft en tanke på att det kunde uppfattas som omdömeslöst. Själv säger konstnären att hans verk har missuppfattats – det är inte rasistiskt utan satiriskt, och det handlar inte heller om könsstympning som vissa trott. Makode har också tidigare gjort verk som refererar till rasistiska stereotypier i visuell kultur. Han är för övrigt själv afrosvensk.

Här var vi ense om att vi kunde hålla oss för skratt och att tårtan skulle vara svår att svälja för oss. Det är inte bara rasismen (samma som i Fazers Laku-Pekka, och han fanns i affärerna ännu år 2008). Det är också bildens makt. Eller den visuella fiktionens makt. Det är så tydligt att kvinnan inte är verklig och att representationen är grotesk – ändå känns det som om det är en verklig person man skär i. Kanske känns det mer så för oss som bara ser videobilden än för dem som var i rummet. Som Ossian brukar säga: ingen skulle komma på tanken att sticka nålar i ögat på en familjemedlems bild. ”Varför, det är ju bara en bild?” Ändå går det inte. Det är det som är bildens makt.

Det här inlägget postades i Afrika, Konst, Nyhetsbilder, Rasism, representation och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.