Ondskans ansikte, iscensatt

Breiviks profilbild på facebook

Breiviks profilbild på facebook

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Skådespelet pågår – vi får inte se det men ändå finns det överallt. Skådespelet, rättegången, mediaritualen (se t.ex. Dayan & Katz, ”Media Events: the Live Broadcasting of History”, 1992). De sakliga orden sorlar oupphörligt – vad säger han, hur tänker han, hur gjorde han, vem är han? Och samtidigt alla dessa bilder – Anders Behring Breivik måste just nu vara en av världens mest avbildade personer. Bilderna är en del av den ritual som nu utspelar sig i massmedierna – en ritual i modern form men av urgammalt ursprung eftersom den handlar om att besvärja ondskan. I ritualen bearbetas vårt kollektiva trauma – att vi är medvetna om detta dåd och varken kan fatta dess fulla vidd eller hur någon kan begå en sådan handling. Den är en ritual i den ”globala byn”, som Marshall McLuhan skulle ha sagt. Lika visuell som vilken exorcism som helst.

I bilderna hoppas vi se ondskan, så att vi kan få den visshet som den oöverskådliga massan av fakta inte kan ge oss. Vissheten att det är så här ondskan ser ut. Det ordlösa visuella beviset. ”Det ser man ju att han är galen”. Men Breiviks kyla och kontroll gäckar psykiatrin, och bilderna gäckar oss. Det är inte en person vi ser i dessa bilder, utan flera. Bilderna fångar ett antal roller – soldaten, talaren, martyren, den glade, den triumferande, den galne, o.s.v. Men personligheten (om det finns någon sådan) slipper undan.

Vi har att göra med en man som hela tiden är upptagen av vilken bild han ger av sig själv, och som saknar intresse för annat eller andra. Det är inte en psykos vi ser, utan en narcissistisk personlighetsstörning. Psykiatern Sten Levander påpekar att en sådan störning är omöjlig att behandla om personen tillräckligt länge har isolerat sig i sin privata värld (utan behov av emotionellt eller intellektuellt utbyte med andra). Levander vill ändå kalla Breivik psykotisk – fast ett annat stadium av psykos än det som präglas av hallucinationer och upplöst verklighetsuppfattning.

Den etikett vi sätter på en brottsling är beroende på brottets art och experternas olika tolkningar av etiketternas innebörd. Psykotisk? Schizofren? Narcissist? Tillräknelig? I det här fallet handlar det också uppenbarligen om politiska förväntningar. Traumat är ju nationellt.

Men titta också på de här bilderna! Trots vårt hopp att bilder av en person ska visa oss sanningen om personen, så visar de bara en medierad relation. Med andra ord en relation mellan en persons attityd och fotografens ofta blixtsnabba tolkning av denna attityd.

Fotografen kan vara personen själv, eller styrd av personen själv. På facebook ser vi Breivik sådan han vill att vi ser honom- en sympatisk ung man. Vem kunde ana att denne man är massmördare? Soldaten Breivik är sammanbiten, talaren Breivik ser ut som vilken politiker som helst.

Breivik, galningen (16/4-12)

Breivik, galningen (16/4-12)

Vi ser en representation av Breivik. Men vi ser också en interaktion mellan motiv och fotograf. Det lätta grodperspektivet i ”soldatbilden” förstärker det hotfulla intrycket. ”Galningen” har samma min, men här ser vi istället personen snett uppifrån, ur ett överläge – vi är överlägsna denne galning. Den gråtande Breivik och den skrattade Breivik visas varken ur underlägset eller överlägset perspektiv. Han visas som jämställd, en människa som du och jag.

Det skrämmande, skrev Hanna Arendt, är inte ondskans omänsklighet utan dess banalitet. Den onde kan vara vem som helst.

Länkning pågår till intressant.se

Det här inlägget postades i Bildsociologi, Fotografi, Kändisar, Nyhetsbilder, Semiotik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Ondskans ansikte, iscensatt

  1. Pingback: Ministry Blog » Blog Archive » Jag hoppas jag är galen…

  2. Fredrik Axwik skriver:

    Lysande. Jag länkade hit från ett inlägg på min egen blogg idag.

Kommentarer är stängda.