Breiviks leende, och Jokers

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Vad vi ser nu är en global traumaterapi där den anklagades ord inte är tillgängliga för oss. Bara korta fragment av vad Breivik sagt når oss via medierna. För ovanlighetens skull blir därför det visuella helt dominerande i skeendet. Bilderna är ju hela tiden där med sitt särskilda språk, skilt från det verbala språket men ändå helt klart ett språk (se föregående post). Kommentarerna och analyserna koncentreras till det visuella – nu senast har det handlat om Breiviks leende. En psykiater som undersökte Breivik redan när han var fyra år (på grund av hans dysfunktionella familj) säger till norska Dagbladet att han minns att samma spända leende fanns redan då. Ytterligare personer har villigt trätt fram och vittnat om att Breivik varit en person som alltid lett. Måste det inte vara något sjukt och konstigt med en människa som ständigt ler? Särskilt när han senare visar sig vara massmördare? Leendet blir ännu ett visuellt tecken som lyfts fram i mediernas retorik som ett indicium på galenskap. Det visuella har en viktig funktion när det gäller att göra oss trygga. Det sedda förknippas med ett särskilt sanningsvärde jämför med information från andra sinnen. ”Det vill jag se innan jag tror det” säger vi, och uttrycker samtidigt omedvetet det fokus på det visuella som har präglat hela den moderna vetenskapens utveckling i Väst sedan renässansen. Vad skulle vi ha vetat om Universum om inte Galilei hade uppfunnit sitt teleskop? Mediernas fokus på Breivik är nu ett skopiskt fokus, vissa skulle till och med säga att hela vår kultur är skopofil (ungefär ”synälskande”).

Den leende psykopaten är förresten ett stående tema i visuell populärkultur. Tänk till exempel på Joker i myten om Batman. När Batman förnyades av Frank Miller i det banbrytande albumet The Dark Knight Returns hade Joker blivit en intern på ett mentalsjukhus, skickligt manipulerande sina läkare, och till slut i frihet igen. Jokers leende är ett tecken på att han dödat de mänskliga känslor han eventuellt en gång haft. Hans leende smittar – när han dödar drabbas hans offer av samma stela leende. Att döma av uppmärksamheten kring Breiviks leende är det nu han som är Joker för oss, och vi förväntas invaggas i trygghet av sinnesläkarnas förklaring: ”Därför ler terroristen”.

länkning pågår till intressant.se

Det här inlägget postades i Finland, Kändisar, Nyhetsbilder, Psykologi, representation, Tecknade serier och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Breiviks leende, och Jokers

  1. Konstministern skriver:

    Om man ser till leendets biologiska och evolutionära ursprung så är det kanske inte så konstigt. Hos andra primater på Tellus (apor) så är leendet ett tecken på underkastelse. ”Se, jag är inte farlig, jag kommer inte att anfalla dig”… Hos oss tvåbenta hårlösa apor kan dock leendet vara högst bedrägligt. Ändamålsenligt. Säljande. Psykotiskt. Följt av en kniv i ryggen. Även du, min Brutus?

Kommentarer inaktiverade.