Det har idag gått över 7 veckor sedan det stora politiska slaget avgjordes. Valet då den sittande borgerliga regeringen förlorade 11 procentenheter av sitt väljarstöd och inte kunde annat än att dra sig tillbaka och slicka sina sår. En ny konstellation måste till. 54 dagar senare har vi fortfarande ingen ny regering. Det s.k. sixpack-försöket kraschlandade lagom till Kristi himmelsfärd.
Orsakerna till de besvärliga förhandlingarna är många och har stötts och blötts i olika sammanhang. Något som ändå har fått ganska lite uppmärksamhet är formerna för finländsk regeringsbildning. Är regelverket och sedvanan anpassade till den nya politiska verklighet som har gjort entré? Mitt svar är åtminstone delvis nej.
Grundlagen som trädde i kraft år 2000 ställer riksdagen i centrum. I § 61 som behandlar regeringsbildning står att ”Riksdagen väljer statsministern, som republikens president därefter utnämner till uppdraget… Innan statsministern väljs förhandlar riksdagsgrupperna om regeringsprogrammet och statsrådets sammansättning.”
Att det är riksdagens största parti som skall leda sonderingarna statueras däremot inte i grundlagen. Denna princip bygger istället på en uppgörelse mellan partierna från år 2002. En överenskommelse som ger riktlinjer på den punkt där grundlagen är tyst, nämligen om hur sonderingarna i praktiken skall gå till. Och väl så. Med denna enkla och tydliga regel undviks många potentiella stötestenar.
Det som ändå ställer till med problem är den förlängda tolkning av som i praktiken görs. För den som inleder sonderingarna förväntas även ta sig an rollen som statsminister och ledare för statsrådet. Problematiskt är detta av den enkla anledning att regeringsbildning inte enbart handlar om aritmetik, om hur många som behövs för att få ihop en majoritet. De senaste veckorna har med all önskvärd tydlighet visat att även innehållet kan väga tungt.
I årets regeringsförhandlingar har vi hittills utgått ifrån att Finlands nya statsminister heter Jyrki Katainen. Vem han och hans parti skall regera tillsammans med har däremot varit osäkert. Och de problem som har präglat förhandlingarna har hittills sökts bland potentiella regeringspartners.
Jag vill istället hävda att den felande länken är och har varit Samlingspartiet självt. Förutsättningarna för Samlingspartiet att bilda en samstämmig och välfungerande regering var efter Centerns brakförlust minst sagt dåliga. En rimlig tolkning av läget borde för länge sedan ha resulterat i att alternativ med bättre förutsättningar utreds. Alternativ som tar sikte på en regering som avspeglar valresultatet och även präglas av en någorlunda homogenitet sett till den politiska viljan.
Detta går i och för sig utmärkt att kombinera med den ursprungliga överenskommelse som partierna gjorde inför valet 2003. Katainen borde precis som nu, inlett sonderingarna och därefter låtit bollen gå vidare. Hade han redan från början tagit politikens innehåll i beaktande istället för att med näbbar och klor försöka hålla fast vid en hett eftertraktad post skulle Finland sannolikt ha undvikit 54 dagars vandring i ett politiskt ingenmansland.
(Tidigare version publicerad i tidningen Västra Nyland, söndagen den 5 juni.)
