Diskussionen om det finländska valsystemets brister har gått het under många år. Som intensivast var kanske debatten efter valet 2007 när Tarja Cronberg trots nästan 8 000 röster i Norra Karelen inte fick ta säte i granitborgen. För henne personligen var det ingen större förlust. Tröstpriset i form av en ministerpost hette minsann duga. Men de gröna hade fått nog; nu måste något göras och det snabbt.
Fyra år, en ny regering och ett antal resor senare ser det ut som om sammanslagningar (och delning) av valkretsarna blir den medicin som skall råda bot på problemet. Och väl så. Genom att rita om valkretsindelningen kan förutsättningarna för partierna i olika delar av Finland jämnas ut och färre röster på de små partierna blir bortkastade.
Partiernas centrala roll till trots har ändå kandidaterna en särställning i finländska val och de ligger de finländska väljarna mycket nära om hjärtat. Att få välja vem som skall vara ens representant i riksdagen ses som en grundläggande demokratisk rättighet. Ungefär hälften av väljarna uppger att kandidaten har en större betydelse för hur de röstar än partiet. Partipiskan är inte heller den speciellt populär på fältet. Många föredrar att den enskilda ledamoten – som de har röstat in (?) – skall följa sitt eget samvete och sin personliga åsikt snarare än partiets linje.
Mot denna bakgrund kan det tyckas märkligt att vi sällan problematiserar det faktum att mer än hälften av väljarna lägger sin röst på en kandidat som inte blir invald. Sett ur ett partiperspektiv är det här inget problem. Rösten gick ju till partiet och en mer populär kandidat blev invald. Men ur det individperspektiv som väljarna håller så högt ter det sig mer problematiskt att vi inom varje parti har mängder med bortkastade kandidatröster.
Självklart kan inte alla rösta på en vinnare. Skall vi ha konkurrens om platserna måste några hamna utanför. I riksdagsval får partierna nominera lika många kandidater som det finns mandat att dela ut i valkretsen, eller minst 14 stycken. Senast det begav sig tävlade drygt 2300 kandidater om ynka 200 riksdagsplatser. 55 procent av alla väljare röstade på en förlorande kandidat. Frågorna vi bör ställa oss är om detta är en för hög andel och om vi verkligen är gagnade av ett så här brett urval av kandidater?
Som så ofta annars har amerikanska statsvetare tänkt till i frågan. Efter en hel del räknande och klurande har man kommit fram till att det ultimata vore ifall partierna nominerade omkring 70 procent av det antal som skall väljas i valkretsen. Jo, jag vet vad ni tänker. Vad händer då om ett parti tar hem 100 procent av rösterna? Då räcker ju inte kandidaterna till. Och visst är det teoretiskt möjligt. Men om det sker har vi andra, betydligt allvarligare problem och goda skäl att ifrågasätta det demokratiska systemets funktion.
Färre nomineringar betyder tuffare konkurrens och en större andel motiverade, seriösa och tungt meriterade kandidater. Utrymmet och behovet av sk. utfyllnadskandidater krymper. I praktiken betyder det att väljarna får ett mindre färggrant utbud att välja mellan men samtidigt blir det lättare att göra ett rationellt och genomtänkt val.
Viktigast är ändå att en betydligt större andel av de avlagda rösterna går till kandidater som faktiskt blir invalda. Färre uppställda kandidater betyder att färre bortkastade kandidatröster.
(Texten har även publicerats i Västra Nyland 25.09.2011)
