Med 31 dagar kvar till valet offentliggjorde Helsingfors valkretsnämnd i torsdags kandidatuppställningen inför årets europaparlamentsval. Det är totalt 251 hugade kandidater som förutom våra åtta riksdagspartier representerar sex mindre partier och en valmansförening. I valet till Europaparlamentet får varje parti gå till val med 20 kandidater, vilket de allra flesta partier väljer att göra (med undantag av Köyhien Asialla och Sinivalkoinen Rintama).
Det har talats mycket om den hårda konkurrensen i årets val och synen på Europaparlamentet som en avpolletteringsarena där man placerar politiker som blivit obekväma eller gjort sitt på den inhemska arenan – en elefanternas kyrkogård – kommer definitivt på skam. Kandidatstatistiken talar sitt tydliga språk, inte minst om man väljer att koncentrera sig på de 160 kandidater som ställer upp för något av de åtta riksdagspartierna, dvs. de som har en mer eller mindre realistisk chans att knipa något eller några av de 13 mandat som står på spel.
Av dessa 160 kandidater är var fjärde (40 st) en sittande riksdagsledamot och så många som fyra har varit eller är ministrar i den regering som tillträdde efter riksdagsvalet 2011 (Heidi Hautala, Merja Kyllönen, Alexander Stubb, Henna Virkkunen). I skaran hittar vi dessutom en sittande partiledare (Päivi Räsänen), de elva sittande europaparlamentariker som söker förnyat förtroende och EU-kommissionens viceordförande (Olli Rehn). Sannfinländarna är det parti som toppar i antalet nominerade riksdagsledamöter (9 st). I andra ändan av skalan hittar vi Svenska folkpartiet och Centern (3 st).
I övrigt är det inte mycket som förvånar. Medelåldern på kandidaterna ligger mellan 41 och 48 år för riksdagspartiernas del och könsbalansen är god. Sannfinländarna är som vanligt det mest mansdominerade partiet med tretton nominerade män och sju kvinnor tätt följt av Centern (12/8). De enda partier som har fler kvinnor på sin lista är de Gröna (12 st) och Samlingspartiet (11 st). Totalt sett har väljarna 101 kvinnor och 150 män att välja mellan.
Men varför denna helomvändning i intresset för Europaparlamentet bland etablerade och framgångsrika politiker? Naturligtvis bör man utgå från att parlamentets över tid utökade maktbefogenheter spelar en viss roll. Många är det som intygar att en aktiv MEP kan ha minst lika mycket inflytande som en finländsk minister. Man behöver ändå inte vara konspiratoriskt lagd för att söka förklaringar till det plötsligt ökade intresset på närmare håll.
Ovanligt mycket står på spel för de flesta partier, flera känner sig hotade och nästa riksdagsval väntar runt hörnet. Genom en stark kandidatuppställning vill man förbättra sina positioner. Kandidaterna är trots allt centrala för finländska väljare i alla val och mycket tyder på att det väger ännu tyngre i just EUP-valet. Väljarna känner sig inte lika bundna av partitillhörighet och kan rösta mer med hjärtat. Rörligheten mellan partierna skall dock inte överdrivas. EUP-valet handlar mer än något annat om att kunna mobilisera potentiella väljare. Utan lyskraftiga kandidater riskerar alltså partierna att förlora rörliga och osäkra väljare till andra partier men fram till sofflocket.
Oberoende av vad som ligger bakom EUP-valets ökade status kan det ses som en vinst för Europa och för den valkampanj som står i startroparna. Förutsatt att de nominerade kandidaterna tar sin roll på allvar kan vi se fram emot fyra intensiva och intressanta veckor.
