![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2021\/12\/blogg-amanda.jpg\")
\u201cPhoto of Woman Eating Popcorn at Movie Theater\u201d, Cottonbro (8 juni, 2021)<\/p><\/div>\n
Biobes\u00f6ket h\u00f6r inte till det vardagliga. Det \u00e4r ett brott fr\u00e5n det alldagliga, det triviala. N\u00e4r man g\u00e5r in i biosalen k\u00e4nner man hur tiden f\u00f6r\u00e4ndras. Tiden uttrycks p\u00e5 ett annorlunda s\u00e4tt. Bio k\u00e4nns inte som det \u00e4r en del av resten av v\u00e4rlden, utan erbjuder en paus fr\u00e5n vardagen och resten av samh\u00e4llet. Omv\u00e4rlden f\u00f6rsvinner och man \u00e4r in sin egen lilla tidsbubbla. Bio \u00e4r ett liminalt utrymme, det vill s\u00e4ga en icke-plats. Det b\u00e5de \u00e4r en del av samh\u00e4llet, men \u00e4nd\u00e5 inte.<\/p>\n
Bio f\u00f6rvr\u00e4nger din syn p\u00e5 tiden. Har du n\u00e5gon g\u00e5ng upplevt den k\u00e4nslan som man f\u00e5r n\u00e4r man kommer ut ur en bio och det \u00e4nnu \u00e4r ljust ute? Bions liminalitet p\u00e5verkar mig p\u00e5 det s\u00e4ttet att jag alltid f\u00f6rv\u00e4ntar mig att det skall vara m\u00f6rkt ute n\u00e4r filmen \u00e4r klar, oavsett n\u00e4r jag g\u00e5tt p\u00e5 bio. Detta \u00e4r s\u00e5 fascinerande. Det beror ocks\u00e5 troligen p\u00e5 att vi alltid gick p\u00e5 film med familjen p\u00e5 kv\u00e4llen n\u00e4r jag var yngre, d\u00e5 vi bodde s\u00e5 l\u00e5ngt borta fr\u00e5n biografer. Det var n\u00e5got vi gjorde som en familj p\u00e5 veckoslutet, d\u00e5 vi fick vara vakna lite l\u00e4ngre. S\u00e5 jag kanske l\u00e4rde mig f\u00f6rknippa bio med kv\u00e4ll och grupper.<\/p>\n
F\u00f6rr v\u00e4grade jag g\u00e5 p\u00e5 bio ensam. Man skulle helt enkelt g\u00e5 p\u00e5 bio med andra personer, f\u00f6r annars var det \u201dledsamt\u201d. Samma fenomen kan ses d\u00e5 man diskuterar om att g\u00e5 ensam till restauranger och p\u00e5 kaf\u00e9. Dessa aktiviteter \u00e4r helt enkelt f\u00f6rknippade med grupper och gemenskap. Men om jag \u00e4r fullst\u00e4ndigt \u00e4rlig har n\u00e5gra av de b\u00e4sta bioupplevelserna f\u00f6r mig varit d\u00e5 jag g\u00e5tt och se p\u00e5 n\u00e5gon film ensam<\/em>. Ett exempel som jag kan ta upp \u00e4r d\u00e5 jag gick och se p\u00e5 filmen \u201dMoonlight<\/em><\/strong>\u201d (2016<\/strong>, regiss\u00f6r Barry<\/em> Jenkins<\/em>). Den hade just vunnit en Oscar f\u00f6r b\u00e4sta film, men \u00e4nd\u00e5 diskuterades filmen inte. Ingen av mina kompisar var intresserad att komma med p\u00e5 bio, s\u00e5 till slut m\u00e5ste jag g\u00e5 ensam om jag ville se filmen. Salen var s\u00e5 gott som tom n\u00e4r jag anl\u00e4nde, men det gjorde inget. D\u00e5 jag var ensam fick jag ta in hela filmen utan att beh\u00f6va t\u00e4nka p\u00e5 att presentera sig p\u00e5 ett visst s\u00e4tt, utan jag fick bli totalt uppslukad av filmen.<\/p>\n \u201d Red light on Black Background\u201d, Tima Miroshnichenko (21 maj, 2021)<\/p><\/div>\n S\u00e5klart det finns filmer som man inte vill se ensam. Jag skulle p\u00e5st\u00e5 att action-packade filmer som till exempel Marvel-filmer eller komedier inte skulle k\u00e4nnas r\u00e4tt att g\u00e5 ensam och titta p\u00e5, d\u00e5 dessa \u00e4r menade f\u00f6r en grupp. Det \u00e4r gruppupplevelsen, vetskapen om att vi alla delar p\u00e5 samma h\u00e4ndelse, som g\u00f6r dessa filmer minnesv\u00e4rda. Det finns stunder i en bio d\u00e4r det \u00e4r fullkomligt acceptabelt att jubla, skratta h\u00f6gt, gr\u00e5ta. Dessa situationer sker \u00e4nd\u00e5 fr\u00e4mst n\u00e4r man \u00e4r p\u00e5 en visning d\u00e4r rummet \u00e4r fullpackat och vi alla \u00e4r lika entusiastiska f\u00f6r den filmen vi tittar p\u00e5. Den stunden \u00e4r man inte bara en individ som jublar, utan en helhet, en del av gruppen. Filmers viktigaste \u00e4ndam\u00e5l \u00e4r \u00e4nd\u00e5 att n\u00e5 gruppen, men ocks\u00e5 individen.<\/p>\n Under coronapandemin har man inte kunnat g\u00e5 p\u00e5 bio. Jag t\u00e4nkte inte att jag skulle sakna det, jag tror inte jag heller egentligen gjorde det, men \u00e4nd\u00e5 k\u00e4ndes det sk\u00f6nt att komma tillbaka till en biosal och se p\u00e5 en film. Netflix erbjuder nog filmer s\u00e5 det r\u00e4cker till, men det k\u00e4nns inte likadant att se p\u00e5 filmer hemma via en streaming-service, som det k\u00e4nns att g\u00e5 p\u00e5 bio. Det handlar inte bara om filmen, utan det handlar om energin i rummet. Det handlar om milj\u00f6n. Jag \u00e4r inte ensam fast jag kommer ensam. Jag \u00e4r en del av samh\u00f6righeten. Jag \u00e4r bara en av m\u00e5nga som \u00e4lskar filmer. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4lskar jag att g\u00e5 p\u00e5 filmer ensam.<\/p>\n Amanda Tverin <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Det \u00e4r kv\u00e4ll. Jag st\u00e5r utanf\u00f6r Finnkino i \u00c5bo. Jag g\u00e5r in i en stor entr\u00e9hall. Det \u00e4r en r\u00e4tt s\u00e5 kort k\u00f6. Lukten av sm\u00f6rigt popcorn och diverse s\u00f6tsaker tr\u00e4nger sig in i n\u00e4sborrarna. Jag tittar en stund p\u00e5 … Forts\u00e4tt l\u00e4sa ![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2021\/12\/blogg-amanda2.jpg\")
\n<\/strong>studerande<\/p>\n