![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2024\/02\/Jarnefelt.jpg\")
Eero J\u00e4rnefelt avbildar Pekka Halonen som spelar kantele i Paris. Kanske musiken p\u00e5minner honom om hemmet? Foto: Harri Heinonen. M\u00e5lning: Eero J\u00e4rnefelt. \u201dPekka Halonen Soittaa kannelta\u201d; \u201dKoti-ik\u00e4v\u00e4\u201d.<\/p><\/div>\n
Nostalgi \u2013 sjuklig l\u00e4ngtan<\/strong><\/h3>\nDet vi idag kallar nostalgi, k\u00e4nslan att l\u00e4ngta tillbaka till en g\u00e5ngen tid, var fr\u00e5n b\u00f6rjan en sjukdomsdiagnos. Det var den schweiziska l\u00e4karstudenten Johannes Hofer som f\u00f6rst ”skapade\u201d namnet nostalgi, eller nostalgia<\/em>. Han definierade det som en ”den sm\u00e4rta som den sjuke k\u00e4nner d\u00e4rf\u00f6r att han inte befinner sig i sitt hemland, eller fruktar att aldrig mer f\u00e5 \u00e5terse det.\u201d Nostalgi observerades f\u00f6rst av Hofer i rapporter om schweiziska soldater som tj\u00e4nstgjorde l\u00e5ngt borta hemifr\u00e5n. Man kan tycka att dessa k\u00e4nslor var en logisk reaktion, eftersom sannolikheten att de inte skulle se sitt hemland igen var ganska stor, men denna heml\u00e4ngtan var s\u00e5 stor och intensiv att den kunde orsaka fysiska symptom, som blekhet, f\u00f6rlust av aptit, nedst\u00e4mdhet, \u00e5ngest, feber, och v\u00e4rk i hj\u00e4rtat. Om heml\u00e4ngtan blev allt f\u00f6r stor kunde den t.o.m. leda till d\u00f6den!<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2024\/02\/Schjerfbeck.jpg\")
Soldater var bland de f\u00f6rsta som fick diagnosen \u201cnostalgi\u201d. M\u00e5lning: Helene Schjerfbeck. \u201dEn s\u00e5rad finsk krigare utstr\u00e4ckt p\u00e5 sn\u00f6n\u201d<\/p><\/div>\n
\u201dDrygt\u201d \u2013 Heml\u00e4ngtan hos m\u00e4nniskor och djur<\/strong><\/p>\nJag gr\u00e4vde i Finlands svenska folkdiktning<\/em> efter folkmedicinska bot f\u00f6r heml\u00e4ngtan fr\u00e5n mina hemtrakter, Oravais. Namn som f\u00f6rekommer \u00e4r \u201ddrygt\u201d, \u201dl\u00e4ngton\u201d eller \u201dtr\u00e5nsjuka\u201d, och det kunde drabba s\u00e5v\u00e4l m\u00e4nniskor som djur. Bland m\u00e4nniskorna var det fr\u00e4mst nygifta kvinnor, och tj\u00e4nare som drabbades av l\u00e4ngton. En person som lider av l\u00e4ngton tappar matlusten, blir sl\u00f6 och \u201dtung till sinnes\u201d, och sover inte bra, eller inte alls. Djur fick liknande symptom. Det var viktigt att l\u00e4ngton f\u00f6rebyggdes och botades. S\u00e4rskilt viktigt var det att djur inte fick l\u00e4ngton. Om en ko hade l\u00e4ngton kunde hon g\u00e5 i sin, och d\u00e5 fick man ingen mj\u00f6lk, eller om en h\u00e4st ville hem till sin gamla g\u00e5rd kunde han bli tr\u00f6g och v\u00e4gra jobba. Om en piga hade \u201ddrygt\u201d hem kunde hon utf\u00f6ra sina arbetsuppgifter d\u00e5ligt, eller v\u00e4gra g\u00f6ra dem \u00f6ver huvud taget. Det b\u00e4sta s\u00e4ttet att tackla l\u00e4ngton var att f\u00f6rebygga det. Det fanns flera olika knep man kunde ta till.<\/p>\nMan skulle helst flytta p\u00e5 en tisdag eller en fredag; inf\u00f6rskaffade djur beh\u00f6vde \u201dv\u00e4ndas om\u201d genast, eller inom tre dagar av att den anl\u00e4nt vid g\u00e5rden. Man tog in kon, enbart frambenen och med v\u00e4nsterframfot f\u00f6rst, \u00f6ver tr\u00f6skeln till det nya f\u00e4huset. Sedan skulle v\u00e4rdinnan (husmodern), som var inne i f\u00e4huset, kasta aska framf\u00f6r kon tre g\u00e5nger, och varje g\u00e5ng viska i kons v\u00e4nstra \u00f6ra: \u201d<\/em>Mor e d\u00f6d, \u00c5 g\u00e5lin e oppbr\u00e4nd, \u00c5 aldri ska tu l\u00e4ngt ti na meir, \u00c5 vill tu int tro, S\u00e5 ska tu f\u00e5 si\u201d.<\/em><\/p>\nMan kunde ocks\u00e5 v\u00e4nda om m\u00e4nniskor. Den nya husbonden skulle v\u00e4nda om dr\u00e4ngar, husmodern v\u00e4nde om pigor; Man kunde ta aska fr\u00e5n sitt gamla hem, l\u00e4gga det i skon, och h\u00e4lla ut det vid det nya hemmet och s\u00e4ga: \u201dEj mera \u00e4n som du l\u00e4ngtar, skall jag l\u00e4ngta!<\/em>\u201d;<\/p>\nDet fanns ett par knep som jag satt och gapade \u00e5t. Den v\u00e4rsta var nog att den som hade heml\u00e4ngtan skulle matas med en sm\u00f6rg\u00e5s som hade personens egna l\u00f6ss i, och personen fick inte veta om detta. Bl\u00e4\u00e4!!<\/p>\n
Det fanns v\u00e4ldigt m\u00e5nga fler metoder b\u00e5de f\u00f6r att f\u00f6rebygga heml\u00e4ngtan, och f\u00f6r att bota den ifall de f\u00f6rebyggande \u00e5tg\u00e4rderna inte fungerade. Det finns alldeles f\u00f6r m\u00e5nga f\u00f6r att r\u00e4kna upp h\u00e4r. En del verkar mer logiska \u00e4n andra. Att ta med sig n\u00e5got hemifr\u00e5n till den nya boningsorten verkar v\u00e4ldigt logiskt, men att bli matad ett svettigt br\u00f6d, eller bli viskad en lite vagt hotfull ramsa k\u00e4nns inte som n\u00e5got som skulle lugna mig i en s\u00e5n situation.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2024\/02\/Danielsson-Gambogi.jpg\")
H\u00e4star var viktiga arbetsdjur, s\u00e5 man hade inte r\u00e5d att ha en heml\u00e4ngtande h\u00e4st. Foto: Vesa Aaltonen. M\u00e5lning: Elin Danielson-Gambogi.\u00a0\u201dV\u00e4ntande H\u00e4st\u201d.<\/p><\/div>\n
Gl\u00f6m bort din saknad<\/strong><\/h3>\nAtt det rapporterats om och skrivits s\u00e5 l\u00e5ngt och ing\u00e5ende om heml\u00e4ngtan i l\u00e5nga tider \u00e4r ganska betryggande. Det verkar som att l\u00e4ngtan, efter en fysisk plats eller en f\u00f6rg\u00e5ngen tid, \u00e4r en fundamentalt m\u00e4nsklig k\u00e4nsla, som vem som helst, n\u00e4r som helt, var som helst, kan k\u00e4nna, och har k\u00e4nt. Det g\u00f6r att man k\u00e4nner sig lite mindre ensam, och att det kanske g\u00e5r om, eller g\u00e5r att leva med.<\/p>\n
Jag vet inte om jag lyckats bota min heml\u00e4ngtan, eller om jag bara blivit van vid den vid det h\u00e4r laget. Kanske det \u00e4r bra s\u00e5, f\u00f6r jag har ingen lust att \u00e4ta en sm\u00f6rg\u00e5s med l\u00f6ss i.<\/p>\n
Elin Englund<\/strong>
\nskrivet f\u00f6r kursen Ritual och materialitet<\/em><\/p>\n <\/p>\n
Vidarel\u00e4sning<\/strong><\/p>\nJohannisson, Karin. Nostalgia: En K\u00e4nslas Historia<\/em>. [Stockholm): Bonnier, 2001.<\/p>\nFinlands svenska folkdiktning VII, Folktro och trolldom, Magisk folkmedicin<\/em>, Helsingfors 1927.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"\u00c4nda sedan jag flyttade till \u00c5bo har jag f\u00f6rs\u00f6kt hitta p\u00e5 s\u00e4tt att hantera min heml\u00e4ngtan. Jag har tagit med saker som p\u00e5minner mig om hemma, omringat mig med m\u00e5nga andra \u00f6sterbottningar i \u00c5bo och f\u00f6rs\u00f6kt hitta nya sammanhang, och … Forts\u00e4tt l\u00e4sa
Soldater var bland de f\u00f6rsta som fick diagnosen \u201cnostalgi\u201d. M\u00e5lning: Helene Schjerfbeck. \u201dEn s\u00e5rad finsk krigare utstr\u00e4ckt p\u00e5 sn\u00f6n\u201d<\/p><\/div>\n
\u201dDrygt\u201d \u2013 Heml\u00e4ngtan hos m\u00e4nniskor och djur<\/strong><\/p>\n Jag gr\u00e4vde i Finlands svenska folkdiktning<\/em> efter folkmedicinska bot f\u00f6r heml\u00e4ngtan fr\u00e5n mina hemtrakter, Oravais. Namn som f\u00f6rekommer \u00e4r \u201ddrygt\u201d, \u201dl\u00e4ngton\u201d eller \u201dtr\u00e5nsjuka\u201d, och det kunde drabba s\u00e5v\u00e4l m\u00e4nniskor som djur. Bland m\u00e4nniskorna var det fr\u00e4mst nygifta kvinnor, och tj\u00e4nare som drabbades av l\u00e4ngton. En person som lider av l\u00e4ngton tappar matlusten, blir sl\u00f6 och \u201dtung till sinnes\u201d, och sover inte bra, eller inte alls. Djur fick liknande symptom. Det var viktigt att l\u00e4ngton f\u00f6rebyggdes och botades. S\u00e4rskilt viktigt var det att djur inte fick l\u00e4ngton. Om en ko hade l\u00e4ngton kunde hon g\u00e5 i sin, och d\u00e5 fick man ingen mj\u00f6lk, eller om en h\u00e4st ville hem till sin gamla g\u00e5rd kunde han bli tr\u00f6g och v\u00e4gra jobba. Om en piga hade \u201ddrygt\u201d hem kunde hon utf\u00f6ra sina arbetsuppgifter d\u00e5ligt, eller v\u00e4gra g\u00f6ra dem \u00f6ver huvud taget. Det b\u00e4sta s\u00e4ttet att tackla l\u00e4ngton var att f\u00f6rebygga det. Det fanns flera olika knep man kunde ta till.<\/p>\n Man skulle helst flytta p\u00e5 en tisdag eller en fredag; inf\u00f6rskaffade djur beh\u00f6vde \u201dv\u00e4ndas om\u201d genast, eller inom tre dagar av att den anl\u00e4nt vid g\u00e5rden. Man tog in kon, enbart frambenen och med v\u00e4nsterframfot f\u00f6rst, \u00f6ver tr\u00f6skeln till det nya f\u00e4huset. Sedan skulle v\u00e4rdinnan (husmodern), som var inne i f\u00e4huset, kasta aska framf\u00f6r kon tre g\u00e5nger, och varje g\u00e5ng viska i kons v\u00e4nstra \u00f6ra: \u201d<\/em>Mor e d\u00f6d, \u00c5 g\u00e5lin e oppbr\u00e4nd, \u00c5 aldri ska tu l\u00e4ngt ti na meir, \u00c5 vill tu int tro, S\u00e5 ska tu f\u00e5 si\u201d.<\/em><\/p>\n Man kunde ocks\u00e5 v\u00e4nda om m\u00e4nniskor. Den nya husbonden skulle v\u00e4nda om dr\u00e4ngar, husmodern v\u00e4nde om pigor; Man kunde ta aska fr\u00e5n sitt gamla hem, l\u00e4gga det i skon, och h\u00e4lla ut det vid det nya hemmet och s\u00e4ga: \u201dEj mera \u00e4n som du l\u00e4ngtar, skall jag l\u00e4ngta!<\/em>\u201d;<\/p>\n Det fanns ett par knep som jag satt och gapade \u00e5t. Den v\u00e4rsta var nog att den som hade heml\u00e4ngtan skulle matas med en sm\u00f6rg\u00e5s som hade personens egna l\u00f6ss i, och personen fick inte veta om detta. Bl\u00e4\u00e4!!<\/p>\n Det fanns v\u00e4ldigt m\u00e5nga fler metoder b\u00e5de f\u00f6r att f\u00f6rebygga heml\u00e4ngtan, och f\u00f6r att bota den ifall de f\u00f6rebyggande \u00e5tg\u00e4rderna inte fungerade. Det finns alldeles f\u00f6r m\u00e5nga f\u00f6r att r\u00e4kna upp h\u00e4r. En del verkar mer logiska \u00e4n andra. Att ta med sig n\u00e5got hemifr\u00e5n till den nya boningsorten verkar v\u00e4ldigt logiskt, men att bli matad ett svettigt br\u00f6d, eller bli viskad en lite vagt hotfull ramsa k\u00e4nns inte som n\u00e5got som skulle lugna mig i en s\u00e5n situation.<\/p>\n H\u00e4star var viktiga arbetsdjur, s\u00e5 man hade inte r\u00e5d att ha en heml\u00e4ngtande h\u00e4st. Foto: Vesa Aaltonen. M\u00e5lning: Elin Danielson-Gambogi.\u00a0\u201dV\u00e4ntande H\u00e4st\u201d.<\/p><\/div>\n Att det rapporterats om och skrivits s\u00e5 l\u00e5ngt och ing\u00e5ende om heml\u00e4ngtan i l\u00e5nga tider \u00e4r ganska betryggande. Det verkar som att l\u00e4ngtan, efter en fysisk plats eller en f\u00f6rg\u00e5ngen tid, \u00e4r en fundamentalt m\u00e4nsklig k\u00e4nsla, som vem som helst, n\u00e4r som helt, var som helst, kan k\u00e4nna, och har k\u00e4nt. Det g\u00f6r att man k\u00e4nner sig lite mindre ensam, och att det kanske g\u00e5r om, eller g\u00e5r att leva med.<\/p>\n Jag vet inte om jag lyckats bota min heml\u00e4ngtan, eller om jag bara blivit van vid den vid det h\u00e4r laget. Kanske det \u00e4r bra s\u00e5, f\u00f6r jag har ingen lust att \u00e4ta en sm\u00f6rg\u00e5s med l\u00f6ss i.<\/p>\n Elin Englund<\/strong> <\/p>\n Vidarel\u00e4sning<\/strong><\/p>\n Johannisson, Karin. Nostalgia: En K\u00e4nslas Historia<\/em>. [Stockholm): Bonnier, 2001.<\/p>\n Finlands svenska folkdiktning VII, Folktro och trolldom, Magisk folkmedicin<\/em>, Helsingfors 1927.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" \u00c4nda sedan jag flyttade till \u00c5bo har jag f\u00f6rs\u00f6kt hitta p\u00e5 s\u00e4tt att hantera min heml\u00e4ngtan. Jag har tagit med saker som p\u00e5minner mig om hemma, omringat mig med m\u00e5nga andra \u00f6sterbottningar i \u00c5bo och f\u00f6rs\u00f6kt hitta nya sammanhang, och … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Gl\u00f6m bort din saknad<\/strong><\/h3>\n
\nskrivet f\u00f6r kursen Ritual och materialitet<\/em><\/p>\n