![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2025\/06\/blogg2-399x1024.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
De svarta jeansen r\u00f6r sig fr\u00e5n trakten av torget mot Mariegatan i \u00c5bo. M\u00e4ngden \u00e4r kanske inte enorm en regnsjuk torsdag i juni, men f\u00f6ljer man med vad som h\u00e4nder, m\u00e4rker man att n\u00e5got \u00e4r p\u00e5 g\u00e5ng. P\u00e5 Mariegatan st\u00e5r bussarna p\u00e5 linje 100 uppradade och v\u00e4ntar p\u00e5 passagerare, passagerare som vill till Artukais och till musikfestivalen Rockfest 2025. Den riktar sig till fans av metal-musik, heavy metal. Den publiken kl\u00e4r sig ofta i svart, svarta jeans \u00e4r ytterst vanliga, och vid st\u00f6rre h\u00e4ndelser kan den svarta massan som best\u00e4mt r\u00f6r sig \u00e5t ett h\u00e5ll, vara ganska synlig.<\/p>\n
Svart \u00e4r dock p\u00e5 inget s\u00e4tt obligatoriskt, n\u00e5got som \u00e4ven utm\u00e4rker metalfansen \u00e4r ocks\u00e5 att de vanligen \u00e4r v\u00e4ldigt accepterande, vill du anv\u00e4nda kostym eller spetskl\u00e4nning \u00e4r du ocks\u00e5 v\u00e4lkommen. Regniga och bl\u00e5siga festivaldagar som denna torsdag, f\u00e5r \u00e4ven publiken ett mindre svart utseende, man anv\u00e4nder ju de praktiska kl\u00e4der man har, \u00e4ven om jackan \u00e4r rosa.<\/p>\n
Festivalomr\u00e5det invid ishallen och m\u00e4sscentrum i Artukais \u00e4r v\u00e4l tilltaget. Omr\u00e5det har fungerat som flygf\u00e4lt (1935\u20131955), \u00c5bos f\u00f6rsta, vilket m\u00e4rks, det \u00e4r stort, platt och \u00f6ppet. Festivalerna i Finland har \u00e4ndrat p\u00e5 de 30 \u00e5r jag har deltagit, fr\u00e4mst har jag g\u00e5tt p\u00e5 metalfestivaler, s\u00e5 det \u00e4r min erfarenhetsram. Infrastrukturen kring dessa festivaler har \u00f6kat och f\u00f6rb\u00e4ttrats, omr\u00e5dena \u00e4r st\u00f6rre och b\u00e4ttre planerade, logistiken har f\u00f6rb\u00e4ttrats. Borta \u00e4r tr\u00e5nga, leriga omr\u00e5den d\u00e4r det \u00e4r sv\u00e5rt att r\u00f6ra sig fr\u00e5n scen till scen och d\u00e5lig skyltning. Festivalerna har vuxit upp i takt med sina bes\u00f6kare, majoriteten av bes\u00f6karna p\u00e5 metalfestivaler I Finland ser ut att vara f\u00f6dda p\u00e5 1970- och 1980-talen och \u00e4r nu medel\u00e5lders med en b\u00e4ttre ekonomi och h\u00f6gre krav. Borta \u00e4r ocks\u00e5 t\u00e4lt d\u00e4r det s\u00e4ljs mer eller mindre varm \u00f6l och lonkero<\/a> (finsk f\u00e4rdig drink, gin & grape). Idag hittar du vinbar och cocktailbar p\u00e5 omr\u00e5det och \u00f6len och lonkeron f\u00f6rvaras i en m\u00e4ngd kylar och \u00e4r oftast n\u00e4stan kall. Matutbudet har f\u00f6r\u00e4ndrats, den legendariska Tuska Metal Festival<\/a> i Helsingfors brukar till och med erbjuda fine dining. Visst hittar du flottig pyttipanna fortfarande men du kan ocks\u00e5 k\u00f6pa artesanhamburgare med potatisbr\u00f6d fr\u00e5n det lokala bageriet.<\/p>\n St\u00e4mningen \u00e4r dock l\u00e5ngt densamma, det finns en k\u00e4nsla av gemenskap och samh\u00f6righet. Publiken kommer fr\u00e5n alla omr\u00e5den av samh\u00e4llet, du kan m\u00f6ta en professor i glittriga byxor men ocks\u00e5 lagerarbetare och IT-n\u00f6rdar. Musiken f\u00f6renar och skapar en vi-k\u00e4nsla. Metal anses ju som en rebellisk musik, en musik f\u00f6r en subkultur. I Finland \u00e4r heavy metal en popul\u00e4r musikgenre men det finns \u00e4nd\u00e5 en k\u00e4nsla av gemenskap, vi mot dem-k\u00e4nsla, bland fansen. Det g\u00f6r ocks\u00e5 att st\u00e4mningen \u00e4r bra, man ser efter varandra \u00e4ven om \u00f6lkonsumtionen kan vara h\u00f6g. Slagsm\u00e5l \u00e4r no-no, om det uppst\u00e5r problem brukar de omkringvarande snabbt ingripa. H\u00e4r ska vi ha kul, inte sl\u00e5ss, verkar vara den allm\u00e4nna k\u00e4nslan. I Finland \u00e4r ocks\u00e5 en st\u00f6rre andel av publiken kvinnor \u00e4n i m\u00e5nga andra l\u00e4nder, beroende lite p\u00e5 subgenren f\u00f6rst\u00e5s, vilket s\u00e4kert \u00e4ven p\u00e5verkar st\u00e4mningen.<\/p>\n Det legendariska heavy metal-bandet Judas Priest.<\/p><\/div>\n Jag haltade sj\u00e4lv hem med tr\u00f6tta ben och f\u00f6tter och ont i ryggen, men glad och n\u00f6jd. Musiken var bra, st\u00e4mningen var fin och jag fick mitt voyeuristiska behov fyllt, fast som etnolog kallar man det f\u00f6rst\u00e5s f\u00f6r deltagande observation.<\/p>\n Lotta Wessberg, De svarta jeansen r\u00f6r sig fr\u00e5n trakten av torget mot Mariegatan i \u00c5bo. M\u00e4ngden \u00e4r kanske inte enorm en regnsjuk torsdag i juni, men f\u00f6ljer man med vad som h\u00e4nder, m\u00e4rker man att n\u00e5got \u00e4r p\u00e5 g\u00e5ng. P\u00e5 Mariegatan st\u00e5r … Forts\u00e4tt l\u00e4sa ![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2025\/06\/blogg3-213x300.jpg\")
<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2025\/06\/bloggen5.jpg\")
\narkivsekreterare vid Cultura<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"