![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2025\/12\/fyrverkeri-koskela.jpg\")
Fyrverkerier kan symbolisera gl\u00e4dje, fest och gemenskap.\u00a0 Foto: zuzanka galczynska, unsplash.com<\/p><\/div>\n
Den nostalgiska k\u00e4nslan fr\u00e5n barndomen kom tillbaka direkt n\u00e4r jag n\u00e5dde Aurabron och fyrverkerierna b\u00f6rjade. Hundratals m\u00e4nniskor, b\u00e5de \u00c5bobor och turister, hade samlats i en t\u00e4t klunga f\u00f6r att se p\u00e5 eld som avfyrades fr\u00e5n Samppalinna. Pratet tystnade och m\u00e4nniskorna slutade g\u00e5. Allt blev stilla. Det enda man h\u00f6rde var fyrverkeriernas sm\u00e4llar och det enda man s\u00e5g var de olika f\u00e4rgsprakande m\u00f6nstren mot den m\u00f6rka himlen. Jag skickades direkt tillbaka till den tid d\u00e5 jag och mina kusiner brukade se p\u00e5 fyrverkerierna tillsammans. K\u00e4nslan var exakt densamma, men nu stod jag inte med min familj och mina andra sl\u00e4ktningar, utan omgiven av or\u00e4kneliga m\u00e4nniskor som alla hade sina egna minnen och associationer till fyrverkerierna.<\/p>\n
Fyrverkeriet som varade i ungef\u00e4r tio minuter fick halva \u00c5bo att v\u00e4nda ansiktet mot ljuset med leenden p\u00e5 l\u00e4pparna. Under dessa korta minuter k\u00e4nde vi en sorts gemenskap, en gemenskap mellan m\u00e4nniskor som kanske aldrig kommer att tr\u00e4ffas igen. Denna upplevelse som vi delade skapade ett slags liminalt rum d\u00e4r olikheterna suddades ut och alla deltog i gemenskapen i tystnad. N\u00e4r milj\u00f6n i dagens l\u00e4ge betonas mer och mer ser vi hur nya ritualer f\u00f6r gemenskap uppkommer, som lightshows. En lightshow \u00e4r en presentation av ljus i kombination med musik, som skapar m\u00f6nster och effekter. Dessa erbjuder samma slags gemenskap som fyrverkerierna men \u00e4r mer milj\u00f6v\u00e4nliga eftersom de kan skapa personskador, luftf\u00f6roreningar och buller.<\/p>\n
N\u00e4r fyrverkeriet tog slut l\u00e5g en stilla tystnad \u00f6ver \u00e5n. R\u00f6ken sv\u00e4vade kvar som ett moln av ljuset som nyss r\u00f6rde sig p\u00e5 den m\u00f6rka himlen. M\u00e4nniskorna b\u00f6rjade r\u00f6ra p\u00e5 sig och pl\u00f6tsligt uppstod ett sorl och ett sus vid \u00e5n. Alla var p\u00e5 v\u00e4g hem nu, men jag valde att stanna kvar vid \u00e5n lite l\u00e4ngre. Jag t\u00e4nkte p\u00e5 den gemenskap jag delat med fr\u00e4mlingar och p\u00e5 hur snabbt stunden var \u00f6ver. Kanske \u00e4r det just s\u00e5dana \u00f6gonblick som h\u00e5ller oss samman och som vi borde ta vara p\u00e5.<\/p>\n
Neea Koskela<\/strong> \n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" M\u00e4nniskor l\u00e4ngtar efter gemenskap. Vi vill k\u00e4nna tillh\u00f6righet i en grupp och g\u00f6r g\u00e4rna saker som f\u00f6r oss samman. N\u00e4r jag var liten var ny\u00e5ret n\u00e5got jag v\u00e4ntade p\u00e5. Ny\u00e5ret innebar att jag skulle f\u00e5 umg\u00e5s med mina kusiner och … Forts\u00e4tt l\u00e4sa
\nskrivet f\u00f6r kursen Rital och materialitet<\/p>\n