![\"\"](\"https:\/\/blogs.abo.fi\/etnologi\/files\/2020\/02\/telefon-5.jpg\")
\u00c4ven i Sverige tycktes grannarna bli fler och intimiteten \u00f6ka n\u00e4r telefonen slog igenom (broschyr utigven av Telegrafstyrelsen 1933)<\/p><\/div>\n
Man l\u00e4rde sig uppfatta ljud som avsl\u00f6jade avlyssnaren, man l\u00e4rde sig f\u00e5 hur att f\u00e5 potentiella avlyssnare att l\u00e4gga p\u00e5 luren och man l\u00e4rde sig dessutom att anpassa samtalet:”D\u00e5 alla samtal inom det egna telefonandelslaget var avgiftsfria h\u00e4nde det att pratsjuka skvallerk\u00e4rringar tillbringade timmar i str\u00e4ck i telefonen och spridde ut sina ’sanningar’. Och den som var mest v\u00e4linformerad var naturligt nog hon som hade hand om [telefon]centralen. Hon lyssnade p\u00e5 i princip allt som avhandlades och det var knappt s\u00e5 hon gav sig tid att \u00e4ta i lugn och ro utan satt och tuggade medan hon lyssnade och det kunde ju de andra h\u00f6ra. Nu var det ju s\u00e5 att alla visste om detta s\u00e5 det g\u00e4llde att v\u00e4lja sina ord med omsorg”.<\/p>\n
Vad som avses med att v\u00e4lja sina ord med omsorg varierar i fr\u00e5gelistmaterialet, men i en del fall tycks det ha handlat om en g\u00e5tfull samtalsordning: \u201dD\u00e4rf\u00f6r skulle man prata i g\u00e5tor f\u00f6r att vilseleda eventuella lyssnare, man skulle kamouflera ett samtal om man kan uttrycka det s\u00e5\u201d.<\/p>\n
Det var emellertid inte bara p\u00e5 telefonlinjen som privata samtal riskerade att bli publika. Under 1900-talets f\u00f6rsta h\u00e4lft vinner telefonen sakta mark. Ofta var det emellertid endast en eller ett par g\u00e5rdar i bygden som hade telefon. Dessa kom att utvecklas till sociala m\u00f6tesplatser, vilket ocks\u00e5 st\u00e4llde krav p\u00e5 s\u00e4rskilda telefonkompetenser. En av dessa var att skapa en \u00e5tminstone chim\u00e4r privat zon. I ett svar framg\u00e5r det exempelvis att: ”[Det var] praktiskt taget en alldaglig f\u00f6reteelse att n\u00e5gon kom till oss f\u00f6r att l\u00e5na telefonen [\u2026] Ibland gick vi fink\u00e4nsligt ut, n\u00e4r n\u00e5gon kom f\u00f6r att ringa (vi visste ju f\u00f6r det mesta vad samtalet skulle handla om) men f\u00f6r det mesta stannade vi alla inne och l\u00e5tsades inte alls h\u00f6ra vad den telefonerande sade, trots att vi naturligtvis lyssnade med \u00f6ronen p\u00e5 helsp\u00e4nn”.<\/p>\n
N\u00e4r telefonen slog igenom utvecklades s\u00e5lunda en serie smarta kompetenser som p\u00e5 olika s\u00e4tt bidrog till att hantera den por\u00f6sa gr\u00e4nsen mellan det privata och offentliga. I samtiden skapar telefonen band mellan m\u00e4nniskor genom att \u00e4nnu till\u00e5ta b\u00e5de med- och avlyssning, vilket \u00e4r fascinerande: I en samtid som emellan\u00e5t definieras som hyperindividualistisk tycks det finnas ett allt starkare behov av att dela med sig av privatlivet. Det sker exempelvis genom olika former f\u00f6r bilddelning, men allts\u00e5 \u00e4ven genom att mer eller mindre intima samtal f\u00f6rs i publika sammanhang. Det privata har ingen verklig funktion eller betydelse om gr\u00e4nsen till det publika \u00e4r hermetiskt st\u00e4ngd; vi blir till genom att l\u00e5ta gr\u00e4nsen vara por\u00f6s.<\/p>\n
Fredrik Nilsson, professor i etnologi<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Mobiltelefoner och smartphones \u00e4r en sj\u00e4lvklar del av vardagen f\u00f6r v\u00e4ldigt m\u00e5nga m\u00e4nniskor. De begagnas som kameror och guider, men ocks\u00e5 f\u00f6r att utf\u00f6ra bank\u00e4renden eller f\u00f6r att skicka meddelanden och email. Ibland anv\u00e4nds de f\u00f6r t\u00e4mligen privata, rent av … Forts\u00e4tt l\u00e4sa