månadsarkiv: februari 2012

Bli konsult!

Olav Eklund,

Olav EklundStrukturförändringar på alla plan i samhället leder oftast, på skikt, till något positivt. Men ibland kan förändringarna ske lite för snabbt. Så snabbt att alla inblandade inte riktigt förstår nyttan i förändringarna, trots att det finns en vilja att förstå. Kan så vara att undervisningsministeriet har någon idé med att ersätta bildningsuniversitet med businessuniversitet, men nyttan är svår att begripa, särskilt för oss vars uppgift är att skapa ny kunskap och förmedla den vidare till kommande generationer. Så länge saken är dunkel får de som driver på reformerna stå ut med en smula ironi.

Nu är det igen dags att rapportera till KOTA-basen vilka prestationer enheterna har presterat år 2011. Till skillnad från tidigare har vi nu glädjen att ha fått en väldigt komplicerad instruktion hur vi skall rapportera våra prestationer till avelskalendern.  När allt kommer omkring är det endast tre saker som räknas när det gäller publikationer 1) internationella referentgranskade uppsatser i väldigt aktade vetenskapliga tidskrifter 2) internationella uppsatser i mindre aktade vetenskapliga tidskrifter 3) kapitel i böcker eller böcker som håller en hyfsad vetenskaplig nivå. Resten får man inga poäng för.

Vidare skall man rapportera om du varit länge utomlands på forskarbesök, eller om du har haft en kollega länge härhemma, hur många professors/docent ansökningar man granskat, hur många forskningsansökningar man granskat och hur många peer-review granskningar man gjort.

Visst skall man redovisa vad man håller på med, våra finansiärer (skattebetalarna)  måste få veta vad vi gör (att rapportera via massmedia får man inga poäng för).  Våra skriftliga arbeten rapporteras noggrant var de är publicerade, men andra prestationerna skall rapporteras endast med antalet prestationer man gjort.

Det är ju ganska jobbigt det här med att vara duktig. Särskilt för oss vid ÅA som har så pyttesmå enheter jämfört med stora universitet i världen. Det är ju så, att trots våra begränsade personella och ekonomiska resurser skall vi prestera lika mycket som tredubbelt så stora enheter.

Nu skall universiteten vara mer businessorienterade än bildningsorienterade (bildning är mycket svårmätt med ekonomiska parametrar, så det kan vi inte ha som ideal). Då skall vi följaktligen jobba som framgångsrika businessmän. Principen skall vara: Minimera input och maximera output.

I min senaste blogg redogjorde jag för paradoxen med forskningsfinansiering. En businessinriktad individ söker pengar var de finns att få. Inom universiteten får man bonus endast utgående från införskaffade forskningsmedel som är ”hårt konkurrensutsatta”, dvs idealet är att maximera input och minimera output. Jag förstår inte denna paradox och ingen har ännu kunnat förklara den för mig.

Som vi vet från businessvärlden, så går ofta aktierna upp då företag sanerar och sparkar en stor del av personalen. Det skall nog inte ta länge innan universitetsväsendet utsätts för dessa saneringar. Principen är ju enkel – höj värdet på aktierna (=anseendet), sparka folk!

Nåväl, vi på verkstadsgolvet (som jobbar med forskning och utbildning) ser inga problem med detta. Vi skall bli duktiga businessinriktade akademiker, låt oss bli effektivare redan till nästa årsrapportering enligt businesstänkande utan att ljuga (nån gräns får det väl vara). Jag kommer här med några tips.

  • Sök upp tidskrifter med lägsta möjliga impakt-faktor för dina manuskript. I slutändan kan det bli en internationell peer-review artikel. På detta sätt kan du kanske fördubbla dina uppsatser per år. Glöm inte att meddela detta förfarande för alla dina doktorander.
  • Om du inte har möjlighet att skriva peer-review uppsatser, besök flera möten under året som behandlar samma tema och ger ut mötes-proceedings. Då kan du få poäng för samma text flera gånger bara genom att ändra rubriken lite grann.
  • Om du ämnar hålla en city-semester i år. Tag kontakt med det lokala universitetet för att komma upp och snacka och ge ett föredrag – det kan leda till poäng.
  • Tag emot alla granskningsuppdrag du blir ombedd att göra. Sätt inte onödig tid på granskningen, huvudsak att du hinner med många. Då du gör granskningen snabbt med endast positiva kommentarer som inte leder till korrigeringar gör även en tjänst åt kollegorna som vill ha en uppsats publicerad eller de som söker en tjänst.

Det här tipsen gäller endast en del av universitetsverksamheten. När det gäller effektiveringen av examinationen finns det massor att göra för att sänka input och höja output.

Om nån blir orolig för att mista sin tjänst då univeriteten saneras, var inte orolig. Gör som universitetsutbildade som blivit petade från företag – bli konsult! Universiteten kommer nämligen att bli så effektiva att deras ekonomi stärks. För att kunna upprätthålla aktiviteterna med en minimal personal är universiteten tvungna att anställa konsulter som reser runt och sitter av konferenser och skriver halvassiga uppsatser – inte så tokigt jobb.

Schlagerfestival?

Peter Nynäs

En del av mina vardagsrutiner handlar om att radera. Dagligen rinner det in e-post från diverse listor. Det mesta handlar om konferenser som arrangeras, lediga tjänster eller stipendier, eller uppmaningar om att skicka in förslag till artiklar till tidskrifter eller kapitel till böcker. Största delen är ointressanta meddelanden, även om de är hör till kategorin ’bra att känna till’. Parallellt dyker det naturligtvis upp annat som skall raderas så som affärsförslag eller meddelanden om någon okänd gynnare som tänkt på mig i sitt testamente eller glädjande nyheter att jag vunnit ett stort pris. Alla dessa brukar vara värda miljoner, men jag brukar radera dem. Jag har det ju ändå ganska bra och behöver inga extra miljoner.

Jag höll nyligen på att radera ett meddelande bland andra när jag av någon orsak stannade upp och läste extra noggrant. I det här brevet fanns en del detaljer som gjorde att jag läste en gång till. Och nej, det var inte ett skämt. Det var ett brev från en seriös head-hunter firma i London som fått i uppdrag att söka innehavare till en professur vid ett universitet i Storbritannien. Universitetet hade satt mig på sin lista över sådana som de ville att skulle kontaktas.

Jag var naturligtvis smickrad och det ryckte i den narcissistiska ådran i mig. Det här var min första (och framöver antagligen den enda) kontakt jag haft med en head-hunter. Det är ju sådant man hört om från den stora världen och jag kunde för en stund känna mig viktig. Men, det krävdes inte många ögonblicks eftertanke för att jag skulle kunna konstatera att firman från London bör få arbeta vidare längs sin lista med namn. Visst, jag drömmer om ett liv i ett annat land av mjälk och honung i samma utsträckning som så många andra, men jag vill de facto stanna här i Åbo, nära de människor som betyder så mycket för mig. Därtill finns för tillfället tillräckligt med utmaningar vid ÅA och jag tror inte att jag motsvarar vad det engelska universitetet egentligen söker i form av kompetens. Det var ett enkelt att skicka ett brev och tacka för visat intresse.

Men, det hela var en intressant erfarenhet och gav en konkret bild av de förskjutningar som är på gång inom den akademiska världen. Att ett universitet ger en rekryteringsfirma i uppdrag att söka fram lämpliga professorer är för mig, och många jag talat med, något nytt. I det här fallet verkade det vara så att det uppdragsgivande universitetet i fråga genomför en omstrukturering. Med den följer nya sätt att arbeta inom organisationen, nya samarbetsparter och med dem även nya värderingar och tyngdpunkter. Att söka en ny professor är inte längre en strikt akademisk fråga, dvs. en fråga om vägande och relevanta forskningsinsatser. I lika hög grad handlar det om att hitta en person som har även andra kvalifikationer, och för den bedömningen kan universiteten utlokalisera till sådana experter som vanligen tjänar näringslivet.

Jag har ingen definitiv åsikt om det här förfarandet är bra eller dåligt. Men – ett är säkert. Om den akademiska världen har utgjort grunden för vår syn på vad kunskap är och hur man skapar kunskap, så indikerar de här nya organisationspraktikerna även att detta synsätt förändras. Tillvägagångssättet innebär att universitet ifråga på ett mera konkret sätt aktualiserar vissa aspekter så som ledarskap, förmåga till nätverksbyggande, resultatmedvetenhet, projekthanteringskompetens etc.

Å ena sidan kan man hävda att en del av de värderingar som finns med i detta bryter med den överbetoning av individen som den akademiska världen lidit av, och att brottet sker till förmån för en större och välkommen betoning av gruppers gemensamma förmåga. Å andra sidan finns här en möjlig betoning av en för den akademiska världen ny form av maktutövande, dvs. en form av makt som handlar om genomslagskraft och som är starkt beroende av både individ och grupp men som inte är bunden till givna kriterier. Det är mera som att vinna melodischlagerfestivalen eller någon av tv-serierna Survivors. Kvalitet har säkert en stor roll, men i första hand räknas den om någon göra den synlig och det finns en publik som röstar för fortsatt medverkan i spelet.

Avslutningsvis en mera personlig synpunkt. Det spelar inte så stor roll vem som vinner Schalgerfestivalen eller Survivors. Jag kan vänta på nästa omgång och nästa år om det råkar vara så att vinnaren inte faller mig i smaken. Men, för mig har kunskap en annan dignitet. Vad som är kunskap i den värld jag lever i har en betydelse vare sig jag vill eller inte. Den är mitt live eller blir mina barns liv. Därför är frågan om de strukturer som omger kunskapsproduktionen också viktiga och kunde kräva en diskussion eller två. Å andra sidan har man kanske inte samma ansvar om man utlokaliserar den delen.

En svår balansgång

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonDet talas ofta om universitetets tredje uppgift; vikten av att vi forskare inte enbart häckar i våra elfenbenstorn utan även för ut vår kunskap till det omgivande samhället. Forskningen skall komma allmänheten till nytta!

I den bästa av värdar skulle det skötas i kontrollerande former där forskaren själv är agerar ceremonimästare. När man efter en intensiv forskningsperiod står där med sina nydanande resultat och färska publikationer skickar man ut en inbjudan till presskonferens. Hela journalistkåren dyker upp, intervjuer genomförs och vips är allt klappat och klart och man kan återgå till en ny koncentrerad forskningsperiod.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. Kallar man till presskonferens kan uppslutningen i och för sig vara tillfredsställande men 9 gånger av 10 eller kanske snarare 99 gånger av 100 är det journalisterna som står för initiativet. Vilken telefon som ringer beror på ämnet för dagen och vi forskare har att välja mellan att ignorera eller att avbryta det som vi för tillfället försöker koncentrera oss på.

Det kan vara värt att ägna lite tid åt att reflektera över vad det egentligen innebär att föra ut forskningen till det omgivande samhället. För faktum är att det långt ifrån alltid ställs frågor på det område som tillhör vår egentliga expertis. Sönderstressade journalister kan ju inte förväntas vara insatta i alla forskares specialkunnande. Informationen som finns i expertkataloger och på hemsidor är oftast riktgivande. Dessutom ägnar knappast journalisterna någon stor del av sin arbetstid åt att söka fram dylik information. Det är ju så mycket snabbare och enklare att bara ringa upp någon som man tidigare har pratat med eller hört talas om.

I många fall utgör inte det här något problem. Det är bara att hänvisa vidare till en kollega som är specialist på det område som intresserar journalisten i fråga. Andra situationer är betydligt knivigare.  En del frågor i en intervju kanske handlar om ens specialkunnande, medan andra rör områden där det inte finns någon relevant forskning att basera sina svar på. När går man då från att vara en expert till en tyckare vilken som helst?

Någon enkel balansgång är det inte och precis därför kan det vara viktigt att tänka igenom vilka principer man själv vill ha som utgångspunkt. Dessutom skulle det inte skada att med jämna mellanrum påminna journalistkåren om vår uppgift. Vi är inte till för att ”tycka” eller bekräfta det som de redan har bestämt sig för att skriva, utan för att veta, förklara och bena ut svåra frågor.  Ju tydligare vi är med vår roll gentemot journalisterna, desto färre onödiga samtal kommer vi sannolikt att få.

Personligen har jag efter hand kommit fram till några riktlinjer som jag strävar efter att följa; hänvisa till kollegor som vet mer, basera resonemang på hyfsat aktuell forskning, vara objektiv, sätta in aktuella frågor i ett vidare perspektiv och lyfta fram nya argument eller sidor av ett problem.

Enkelt? Knappast. Anledning till självrannsakan infinner sig emellanåt. En krypande känsla av obehag som kan innebära att nästa telefonsamtal förblir obesvarat. Men precis som så mycket annat i den här branschen är det lärorikt.

Från Saimen till Ule träsk

Tapio Salmi

Tapio SalmiResandet vidgar vyer, brukar man säga. Ibland stämmer det faktiskt. Då jag var dekanus för kemisk-tekniska fakulteten var den s.k. Bolognareformen brännande aktuell. Vi hade ett nationellt dekanus- och rektorsmöte vid Villmanstrands tekniska universitet, i universitetets representationshus, Skinnarilanhovi. Tekniska högskolans (numera Aalto-universitet) dåvarande rektor erkände att det var hans första visit till Villmanstrands tekniska universitet, han tittade ut ur fönstret och beundrade den vackra vyn. Han frågade, vad heter egentligen denna insjö som glimtar i sommarsolen. Det är Saimen, Finlands största insjö, kunde vi upplysa honom. Bravo, rektorn hade lärt sig någonting under resan. Mötet pågick i en god anda och vi kunde komma överens om gemensamma principer för det nya examenssystemet på teknikens område i Finland.

Jag tycker att det är roligt att resa runt omkring i vårt rike och träffa kolleger, som ivrigt undervisar sina studenter och gör forskning på en hög internationell nivå. Jag tar tåget till Uleåborg eller Villmanstrand, träffar gamla bekanta och skaffar nya vänner; vi har gemensamma intressen med kompletterande kompetenser: då kan vi planera gemensamma forskningsprojekt och har hopp om finansiering från Finlands Akademi, Tekes och företag. Laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik har idkat ett fruktbart forskningssamarbete med Uleåborgs universitet och Villmanstrands tekniska universitet under de gångna 20 åren. Tack vare samarbetet har vi kunnat införa nya forskningsrön till Finland, t.ex. ultraljuds-, mikrovågs- och mikroreaktorteknologier i kemisk reaktionsteknik. Utan detta samarbete skulle det ha varit betydligt svårare att nå en praktisk kompetens och internationell nivå på forskningen. Våra inhemska kolleger publicerar i samma globala tidskrifter som vi. Jag har åtskilliga gånger varit opponent i Uleåborg och Villmanstrand, och det har alltid varit glädjande att diskutera och debattera med unga och engagerade doktorander.

Varför detta kraftiga försvar av universiteten utanför de stora centra i södra Finland? Jag är helt enkelt imponerad och av den åsikten att bildningen och utbildningen är en rättighet för hela folket, oberoende av boendeort och sociala klass. Vi behöver starka universitet – med en rationell arbetsfördelning förståss – i rikets alla delar. Universitetets roll har inte enbart forsknings- och utbildningspolitiska utan även starka ekonomiska och säkerhetshetspolitiska dimensioner. Många beslutsfattare, speciellt tjänstemän i statsförvaltningen i huvudstadsregionen har meriterat sig genom att sprida pessimism och fördomar. Då det var aktuellt att grunda ett universitet för norra Finland, tvekade Helsingforsherrarna: vem kommer dit till Uleåborg för att studera? Lyckligtvis var statsminister Kekkonen och undervisningsminister Kerttu Saalasti (president Kallios dotter) envisa och universitetet grundades 1958. Den internationellt mest berömda alumn från Uleåborgs universitet är Nobelpristagaren Martti Ahtisaari. Idag har Uleåborgs universitet sex fakulteter med 16000 studenter. Några personer har alltså kommit till Uleåborg för att studera!

Villmanstrands tekniska universitet har fått uppleva en ständig kamp om sin existens under hela sitt liv, som startade 1969, trots att universitetet grundades mitt i ett högtindustrialiserat område. Igen ställde Helsingfors frågan: varifrån tar ni studenterna? I dag har Villmanstrands tekniska universitet ca 5000 studerande och forskningen ligger på en hög nivå på många områden, t.ex. kemisk separationsteknologi. Ett karakteristiskt drag för kemitekniken i Villmanstrand är ett starkt inflytande från Åbo: professorerna Lars Nyström, Marianne Nyström och Erkki Paatero kommer ursprungligen från Åbo Akademi. Det tekniska universitetet i Villmanstrand har under årens lopp utvecklat sig kraftigt: ambitiösa professorer har anställts, antalet studenter har ständigt ökat och campusområdet har utvidgats. Under ett besök konstaterade jag till mina kolleger: statsgränsen är den enda gränsen för er expansion.  – Inte nödvändigtvis: kemiteknik i Villmanstrand har ett skräddarsytt magistersprogram för ryska studenter.

Tapio Salmi