En svår balansgång

Åsa BengtssonDet talas ofta om universitetets tredje uppgift; vikten av att vi forskare inte enbart häckar i våra elfenbenstorn utan även för ut vår kunskap till det omgivande samhället. Forskningen skall komma allmänheten till nytta!

I den bästa av värdar skulle det skötas i kontrollerande former där forskaren själv är agerar ceremonimästare. När man efter en intensiv forskningsperiod står där med sina nydanande resultat och färska publikationer skickar man ut en inbjudan till presskonferens. Hela journalistkåren dyker upp, intervjuer genomförs och vips är allt klappat och klart och man kan återgå till en ny koncentrerad forskningsperiod.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. Kallar man till presskonferens kan uppslutningen i och för sig vara tillfredsställande men 9 gånger av 10 eller kanske snarare 99 gånger av 100 är det journalisterna som står för initiativet. Vilken telefon som ringer beror på ämnet för dagen och vi forskare har att välja mellan att ignorera eller att avbryta det som vi för tillfället försöker koncentrera oss på.

Det kan vara värt att ägna lite tid åt att reflektera över vad det egentligen innebär att föra ut forskningen till det omgivande samhället. För faktum är att det långt ifrån alltid ställs frågor på det område som tillhör vår egentliga expertis. Sönderstressade journalister kan ju inte förväntas vara insatta i alla forskares specialkunnande. Informationen som finns i expertkataloger och på hemsidor är oftast riktgivande. Dessutom ägnar knappast journalisterna någon stor del av sin arbetstid åt att söka fram dylik information. Det är ju så mycket snabbare och enklare att bara ringa upp någon som man tidigare har pratat med eller hört talas om.

I många fall utgör inte det här något problem. Det är bara att hänvisa vidare till en kollega som är specialist på det område som intresserar journalisten i fråga. Andra situationer är betydligt knivigare.  En del frågor i en intervju kanske handlar om ens specialkunnande, medan andra rör områden där det inte finns någon relevant forskning att basera sina svar på. När går man då från att vara en expert till en tyckare vilken som helst?

Någon enkel balansgång är det inte och precis därför kan det vara viktigt att tänka igenom vilka principer man själv vill ha som utgångspunkt. Dessutom skulle det inte skada att med jämna mellanrum påminna journalistkåren om vår uppgift. Vi är inte till för att ”tycka” eller bekräfta det som de redan har bestämt sig för att skriva, utan för att veta, förklara och bena ut svåra frågor.  Ju tydligare vi är med vår roll gentemot journalisterna, desto färre onödiga samtal kommer vi sannolikt att få.

Personligen har jag efter hand kommit fram till några riktlinjer som jag strävar efter att följa; hänvisa till kollegor som vet mer, basera resonemang på hyfsat aktuell forskning, vara objektiv, sätta in aktuella frågor i ett vidare perspektiv och lyfta fram nya argument eller sidor av ett problem.

Enkelt? Knappast. Anledning till självrannsakan infinner sig emellanåt. En krypande känsla av obehag som kan innebära att nästa telefonsamtal förblir obesvarat. Men precis som så mycket annat i den här branschen är det lärorikt.

Om Åsa Bengtsson

Jag är professor i statsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sverige, docent vid Åbo Akademi och arbetar under perioden 2010-2015 som akademiforskare vid Finlands Akademi. Jag är medlem av det finländska valforskningskonsortiet och sitter i ledningsgruppen för den starka forskningsmiljön D:CE (Democracy: a Citizen Perspective) vid Åbo Akademi. Internationellt är jag Finlands representant i det nordiska valforskningssamarbetet (NED) och i det europeiska valforskningsnätverket "The True European Voter". Min forskning har ett tydligt medborgarperspektiv. Mina främsta forskningsintressen rör väljarbeteende och medborgarnas demokratiuppfattningar.

One thought on “En svår balansgång

  1. Hej Åsa!

    En tänkvärd text du har skrivit. Jag studerar på Masterprogrammet i pedagogik vid Mittuniversitetet i Härnösand. Parallellt med mina studier föreläser jag för lärare i konflikthantering. Jag har märkt att det inte är så lätt att balansera rollen som (blivande) forskare och språkrör för forskning. Jag hör kommentarer om att man måste välja sida, eller att man blir misstrodd om man väljer att aktivt söka sig till sammanhang där jag kan visa mina resultat. Jag skriver texter som får topp betyg inom akademins väggar, men när jag sedan ska ge en uppsats vidare till den organisation jag skriver om (som ett sätt att ge något tillbaka) så hör sällan människor av sig. De är för stressade, de förstår inte, de vill säkert sätta sig in i det jag pratar om, men ofta rinner det ut i sanden.
    Det stör mig att personer som Mia Törnblom får ledande position med sina KBT inspirerade metoder. Hon träder fram och har inget att förlora. Ingen forskarkarriär osv. Men så blir hennes råd extremt populärvetenskapliga. Och jag ställer mig frågan, är det det som människor vill ha? Ligger hennes prat på en nivå som medelpersonen kan hantera?
    Jag har sökt hitta en väg runt detta, genom att skriva invecklade uppsatser men sedan göra enkla PowerPoint presentationer som jag portionerar ut till massorna med humor o värme. Det är tankeväckande men aldrig riktigt vad jag vill ha.

    Oj, det blev många tankar på en och samma gång. Jag blev bara så inspirerad av att höra att det finns fler som ägnar den här svåra balansgången lite tankekraft.

    Om du har några kommentarer så hör jag gärna hur det här landar i dig.

    Trevlig helg, Johan

Lämna ett svar till Johan Rinman Avbryt svar