Från en värld som regleras av Van der Waals till en omgivning som styrs av Porters fem krafter

Saara InkinenI slutet av december anlände jag till Chicago för att studera ekonomi och förvaltning av immateriella rättigheter vid Kellogg School of Management vid Northwestern University.

Jag är forskare vid laboratoriet för teknisk polymerkemi och hade tidigare bland annat arbetat som forskare inom industrin under några år. I höstas fick jag höra att Stiftelsen för Åbo Akademi   finansierar ett forskarprogram vid Kellogg. Programmet är riktat till en doktorand eller postdoc som har en biovetenskaplig- eller biomaterialrelaterad bakgrund. Jag blev genast intresserad! Jag fick platsen och har nu varit här i lite över två månader. Det här är första gången jag skriver i Forskarbloggen och jag kommer under de kvarvarande fyra månaderna att blogga, mer eller mindre regelbundet, om mina erfarenheter ur en polymerteknologs synvinkel. I detta första inlägg berättar jag lite om min bakgrund och mina funderingar kring de första månaderna i den akademiska ”businessvärlden”.

Matchande pusselbitar

Ända sedan jag var liten så har jag vetat att naturvetenskaper skulle vara mitt sätt att försöka ändra på världen till en bättre plats. När jag 1999 började studera vid ÅA, var det här ett av mina motiv för beslutet att komma och studera vid det dåvarande KTF; jag ville göra någonting som potentiellt kan förbättra miljön, och att bli forskare var ett val som på ett naturligt sätt passade min karaktär.

I början av 2011 disputerade jag och min avhandling behandlade biopolymerer och olika modifieringar av deras egenskaper – ett tema som kombinerade mina professionella ambitioner och även sammanfattade ett flerårigt arbete till ett fylligt och konkret paket. Min forskning hade främst varit inriktad på industriellt samarbete i form av olika produktutveckligsprojekt, och möjligheten att vidareutveckla mina kunskaper i teknologiöverföring från universiteten till industrin passade mycket bra in i mina karriärplaner.

Campusområdet i Chicago

Trots att jag hade stött på budgetering och olika strategiska initiativ i samband med projektplanering, hade jag inte haft möjlighet och tid att fundera så mycket på hurdana detaljer, processer eller lagar det finns bakom det ekonomiska systemet. Finansvärlden hade till en viss grad till och med verkat som en djungel utan regler för mig. Det är först nu, efter en tid i businesskolan, som jag har börjat inse att på samma sätt som man kan styra de molekylära interaktionerna hos polymerkedjor så är det också möjligt att till exempel basera en affärsstrategi på förvånansvärt liknande teorier. Jag har börjat få en djupare förståelse om hur affärsstrategier och förvaltningen av intellektuell egendom består av olika pusselbitar, som man ur ett strategiskt perspektiv måste kunna placera i en större helhet både på ett korrekt sätt och vid en korrekt tidpunkt samt även hur allt detta kan tillämpas på nya vetenskapliga innovationer.

Kulturskillnader

Kultursskillnaderna mellan Finland och USA har nog absolut varit större både vad gäller studierna och livet i övrigt, trots att jag har rest relativt mycket runt om i världen och också besökt den här kontinenten tidigare. Under min studietid bodde jag i England under några år och studerade bioteknik vid University College London. Jag märkte redan då att det finns tydliga skillnader, inte bara i lärostilen, men till en viss grad också i motivationen och beredskapen hos studerandena att satsa på kurserna. Här vid Kellogg är undervisningen starkt baserad på att man redan läst teorin eller bakgrunden till det som behandlas i klassrummet före man kommer på föreläsningen. På föreläsningarna gås teorin igenom mycket snabbt, om ens överhuvudtaget, och den största delen av undervisningen går ut på att man gör tillämpade räkneövningar eller går igenom illustrativa exempel. Med andra ord kräver varje föreläsning i vanliga fall flera timmar av självständigt arbete före själva undervisningssessionen. Studerandena är väldigt aktiva och har mycket frågor, och det är också typiskt att professorn använder ”cold calling” vilket betyder att han eller hon ber valda studeranden att svara på frågor under föreläsningen, och eftersom också timaktiviteten påverkar vitsordet är det under inga omständigheter möjligt att passivt gömma sig på bakbänken.

Vikten av finansiella incitament

Efter att jag läste professor Olav Eklunds text i Forskarbloggen om den omvända Gauss distributionen i vitsorden på ÅAs kurser, började jag fundera mera på de möjliga orsakerna till det och tog reda på hur kurserna bedöms på Kellogg. Den första tydliga skillnaden i studieomständigheterna är att man i vanliga fall endast kan tenta en viss kurs en gång och på ett förhandsbestämt datum. Terminsavgifterna är höga, vilket naturligtvis ger studerandena en mycket stark motivation för att satsa allt på att lära sig effektivt och prestera det som krävs. Jag tar hälften av mina kurser på kvällarna med deltidsprogrammet. Deltidsstuderandena arbetar på heltid samtidigt som de studerar på kvällarna. I deltidsprogrammet tycker jag att konkurrensen till och med är hårdare än i heltidsprogrammet, inte minst för att det är vanligt att en prosentuell andel av terminsavgiften betalas av arbetsgivaren och att den procentuella andelen är beroende av vitsordet.

Det finns också en enorm kulturskillnad relaterad till hedern. Såsom redan diskuterades i Professor Eklunds blogg och kanske lite överdrivet i den påföljande diskussionen, så tycker några studeranden i Finland att det inte spelar så stor roll om man inte klarar tenten på första gången eller bara får en etta för att ”ingen kommer att titta på dina betyg senare i alla fall” och ”man lär sig det som man behöver på jobbet”. Situationen är mycket annorlunda här. För det första så tycker studerandena att det väldigt pinsamt att inte kunna svara på professorns frågor både på föreläsningen och i tenten. Som ett resultat av det här och de ovannämnda finansiella incitamenten så är vitsordfördelningen mycket kraftigt viktad mot de högsta vitsorden.

Det här leder mig till den andra större skillnaden i systemet jämfört med det som jag är van vid. Kursvitsorden är inte baserade på själva poängen utan den prosentuella distributionen, så att 40% av de bästa får det bästa vitsordet A, 50% får ett B, och 10% av studerandena, med de lägsta poängen, får ett C. Jag har ingen officiell information om följande påstående, men enligt det som jag har hört, så är det emellertid inte möjligt att bli underkänd så länge som man visar lite intresse för kursen. Vitsorden är alltså inte baserade på vad man kan, utan på hur mycket som man kan i förhållande till de andra på kursen. Jag behöver ännu lite tid för att bestämma mig för vilket system som jag tycker att är det bästa. Vad tycker ni?

Som ett exempel på hur det här fungerar i verkligheten kan jag nämna att mina senaste tent poäng var 93 av 105 och jag kände mig väldigt nöjd, med tanke på att ämnet var relativt nytt för mig. Men eftersom medelvärdet var 88, medianen 89 och standardavvikelsen 8 poäng så hade ungefär en tredjedel av mina kurskompisar fått ännu högre poäng. Ett sådant här system reflekterar nog bättre den konkurrensbaserade reella världen men kanske också tar bort en del av glädjen att lära sig.

3 thoughts on “Från en värld som regleras av Van der Waals till en omgivning som styrs av Porters fem krafter

  1. Hej Saara

    Intressanta iaktageleser och jämförelser. Men hur skall vi agera för att få fram en bra kompromiss? Det finns många enheter vid ÅA som inte har någon vidare bra undervisning. Jag tror nog att de skulle ändra inställning om de såg sig tvugna att undervisa studenter som betalar en rejäl terminsavgift och ser det som sin rätt att få valuta för pengarna.

  2. Det är en svår fråga. Terminsavgifter skulle möjligtvis öka på den allmänna kvaliteten på undervisningen, såsom du sade, och de skulle utan tvivel också höja på studenternas studietakt. Men det som jag tycker är fint med det finska systemet är att det är möjligt att integrera studielivet med det personliga livet och ha en skräddarsydd tidtabell. Här i USA verkar båda vara starkt reglerade processer med väldigt lite flexibilitet. Ifall det finska systemet delvis ändrades för att bättre motsvara den internationella modellen, hur skulle vi samtidigt kunna behålla den akademiska friheten, fortsätta att sätta vikt också på de mjukare värden i samhället, och undvika ojämlikhet i intagningsprocessen på basen av studenternas ekonomiska situation?

Lämna ett svar till Joffi Avbryt svar