månadsarkiv: januari 2013

Doktorsutbildning och dess mångsidiga möjligheter

Saara Inkinen, , ,

Saara InkinenUnder de senaste åren har det uppstått livlig diskussion i medierna om den akademiska arbetslösheten och speciellt om hur doktorer borde hitta nya sätt att utnyttja sin utbildning. Ett klart faktum är att alla doktorer inte har möjlighet att hitta arbete inom forskning vid den offentliga sektorn, även om utbildningen huvudsakligen syftar till att förbereda forskarna för en akademisk karriär. Trots detta verkar diskussionen kring temat vara begränsad speciellt inom de akademiska kretsarna.

Själv har jag stött på varierande åsikter till exempel gentemot mitt val att delvis avvika från den traditionella akademiska forskarens karriärstig. Trots att jag har doktorerat har jag har också arbetat på företag och under den senaste tiden skaffat erfarenhet av teknologiöverföring. Det är just denna mångsidighet som jag själv uppskattar mest och ser som min största styrka. Vi lever i ett dynamiskt samhälle, och ett mångsidigt kunskapsområde är nuförtiden ett måste i arbetsvärlden oberoende av var man vill jobba. Man kan också inte förutspå de ändringar som man måste överväga under en livslång karriär – att behöva vidareutbilda sig eller skaffa sig ett nytt yrke under arbetskarriären är nästan regel snarare än undantag.

Inställningen till olika karriärval verkar främst bero på motpartens egen bakgrund; de val man själv gjort påverkar naturligtvis det som man uppskattar och värderar högst. Av denna anledning har jag upplevt att folk som arbetar utanför den akademiska världen har en mer positiv attityd till affärsrelaterade karriärval, medan de som jobbar inom akademisk forskning har i allmänhet en mera misstänksam inställning till dem. Med andra ord varierar åsikten om vad som är karriärmässigt framgångsrikt kraftigt beroende på vem som man frågar; något som verkar som ett stort steg framåt ur en synvinkel kan ses som ett professionellt misslyckande ur en annan.

Så hur bedömer man då värdet av arbete? Hurdant arbete är betydelsefullt? Vad är det bästa karriäralternativet en nybliven doktor ska sikta på? Värdet av arbete kan förstås betraktas ur flera olika synvinklar, men om man begänsar sig till det som är nyttigt för samhället har forskning definitivt en betydande roll vad beträffar nya innovationer och deras betydelse för ekonomin. Forskning skapar ny information, på basen av vilken nya lösningar till existerande problem eller framtida utmaningar kan hittas. Den vetenskapliga världen och det ekonomiska systemet är härigenom tätt sammanbundna, vilket gör meningsskiljaktigheterna mellan områdena ibland obegripligt stora.

Den fria akademiska forskningen har utan tvivel ett värde i sig och ekonomiska aspekter borde inte blandas in i den i ett för tidigt skede, men det är viktigt att inte separera dessa helt och hållet ens i början av uppfinningsprocessen. Genom att känna igen värdet av en uppfinning i rätt sammanhang så tidigt som möjligt kan idén bakom den förädlas till någonting som kan utnyttjas både för att nyttja samhället i uppfinningens egna tillämpningsområden och eventuellt också för att ge ekonomisk vinning.

Gränsytan mellan forskningen och affärsvärlden är komplex och den kräver vetenskapliga experter för att kunna fungera effektivt. Doktorer har mycket att erbjuda affärsvärlden tack vare sin mångsidiga utbildning och det är dags att bli av med de gamla stela och felaktiga uppfattningarna om akademiskt utbildade forskare som inte kan anpassa sig till jobb utanför universitetsvärlden. Istället borde vi möjliggöra utnyttjandet av deras otroligt mångsidiga kompetens som passar till flera typer av specialistpositioner.  Därför tycker jag att det är oerhört viktigt att erbjuda möjligheter till affärsrelaterad utbildning även för doktorander och äldre forskare för att förbättra deras arbetsmöjligheter också utanför universitet. Sakkunnande i affärsprinciper är dock också nyttigt för forskare inom akademin: kommersialiseringsverktygen kan ofta direkt tillämpas också i olika innovations- och utvecklingsprocesser vid universitetet.

Det finns flera pågående projekt för att undersöka och förbättra nyblivna doktorers karriärmöjligheter i Finland, och möjligheterna till relaterad utbildning har ökat också vid ÅA t.ex. genom Business Essentials for Scientists-kursen. Det har också skett en tydlig förändring i attityderna mot kommersialisering av vetenskap under de senaste åren speciellt bland yngre forskare, och framtiden ser bra ut. Jag vill speciellt poängtera vikten av att ändra på forskarnas egna attityder mot deras karriärmöjligheter så att de bättre kan utveckla och värdesätta sin kompetens samt  marknadsföra denna för företagen och medierna.

Detta är mitt sista blogginlägg i Forskarbloggen. Jag vill tacka alla mina läsare för det gångna året och önska er en bra fortsättning på våren. Ta gärna kontakt med mig om ni vill diskutera min forskning eller mitt arbete inom teknologiöverföring även i framtiden!

Vad är ett stort ämne vid ÅA?

Olav Eklund

Olav EklundFör ett tag sedan satt en grupp och funderade på hur man definierar ett stort ämne vid ÅA. Frågan kan te sig enkel om man spontant ska svara på den, men så fort man börjar syna frågan närmare blir den ganska komplicerad. Vad ska man ta i beaktande då man ska definiera ett stort ämne? Är det antalet huvudämnesstudenter? Är det antalet studiepoäng ett ämne presterar? Är det antalet doktorer? Är det antalet kandidater och magistrar? Är det antalet publikationer? Är det mängden utexaminerade som snabbt kommer in på relevant arbetsmarknad? Är det antalet personal? Eller ska man mäta ROI (return of investment) per enhet? Eller är det den gamla jargongen som avgör?

Har ett ämne många huvudämnesstudenter i förhållande till personalstyrkan blir forskningen lidande. Professorn eller professorerna kan inte agera resande projektraggare om hen måste handha stort utbildningsansvar i form av kurser och handledning. Det går alltså att skjuta ned en enhet med bra genomströmning av studenter som liten om den inte drar in stora projektmedel.

Vissa ämnen kan få massvis med studiepoäng om de ger grundkurser som berör flera huvudämnen. Ser man t.ex. på filosofi och kemiämnena kan de te sig som stora om man endast räknar studiepoäng trots att antalet huvudämnesstuderande är litet.

Ett tag var det vikigt för undervisningsministeriet att universiteten skulle spotta ut doktorer, vare sig samhället behövde dem eller inte. Då det inte fanns lokalt intresse för doktorsstudier började många ämnen importera doktorander från andra sidan av världen. Då kunde ett litet ämne bli stort på doktorer. Importen av doktorander passar naturligtvis bättre för ämnen där inte språket eller regional kunskap (kulturell, politisk, natur) är det viktigaste.

Antalet kandidat och magisterexamina är ofta ett resultat av enhetens goda utbildning och handledning som avspeglas i låg avbrytarprocent eftersom studenterna är motiverade. För att detta ska lyckas bör enheten ha en kritisk massa av goda lärare så att det blir intellektuella resurser kvar för att sköta forskning och springa på möten.

Publiceringspolicyn varierar stort från ämne till ämne. En del ämnen kan få korta manuskript publicerade i peer-review serier efter en relativt kort arbetsinsats om förutsättningarna för den typens forskning finns inom universitetet. Andra ämnens journaler kräver ett bredare spektrum av metoder, vilket naturligtvis förlänger tiden för att publicering av resultat.  Många ämnen är begränsade regionalt på grund av sin karaktär. Hur ska man t.ex. jämföra en publikation i nordisk historia på svenska eller en publikation i analytisk kemi? Ett ämne med många forskare publicerar naturligtvis mer än de med få forskare.

Arbetsmarknadsrelevans ligger tyvärr inte så högt i kurs när man mäter vad som är stort. Tyvärr blir många ämnen belönade för att de utbildar för en mättad arbetsmarknad. Men tyvärr är det så, att ofta går ett ämnes popularitet inte hand i hand med arbetsmarknadsrelevans.

För tillfället definierar Akademin ett ämnes storlek utgående från storleken på personalen. Men då räknas inte t.ex. heltids stipendiatforskare inte till personalen. En förbannelse som inte ändrats trots att decennierna flyter förbi. Stipendieforskarna bringar ära och pengar till universitetet då de disputerar, men behandlas som paria innan det – de är i princip rättslösa och klassas inte ens som personal. Nog är det konstigt. Jag har doktorander i forskarskolan, i Finlands Akademiprojekt och stipendiater, men alla sköter sitt arbete på exakt samma sätt. De duktiga stipendiatforskarna ger ÅA resurser genom undervisning och handledning, publiceringsverksamhet och Dr-avhandling, men som personal räknas det inte.

Storlek har väldigt lite att göra med effektivitet och arbetsmängd. Ett sätt att mäta effektivitet är att titta på return of investment (ROI). Då måste man dela ämnenas resultat med antalet undervisande personal eller antalet professorer. Att använda sig av ROI medför ofta gråt och tandagnisslan, bortförklaringar och mediebevakning. Det medför avundsjuka, pajkastning och annan osund traditionell akademisk verksamhet. Det går alltid att visa att man är störst och vackrast. Har ämnet inga examina hänvisar man till stor extern finansiering eller massiv biämnesundervisning som inte leder till examina.

Det som förefaller vara en god praxis är ty sig till gammal jargong. Man lever med en föreställning om vad som är stort eller litet, man bryr sig inte om siffror utan argumenterar med argument tagna ur luften. Ett ämne som genom hårt arbete jobbat upp sig från litet till större (då man ser på examina och extern finansiering) behöver nödvändigtvis inte bli identifierat som ett större ämne – låt dem hållas små, det är lättats så, verkar det som. Ämnen som tappar sin ställning vägrar att ge upp tjänster till växande enheter. Resultatet är hårdare arbete åt enheter med god genomströmning och mindre arbete åt enheter med mindre genomströmning.

Alltså går det inte att ens försöka definiera stora och små enheter. Vi kan kanske nöja oss med att konstatera att vi är ett litet universitet. Men även i ett litet universitet behöver vi en bredd, annars kan vi inte länge kalla oss ett bildningsuniversitet.

Upp till kamp mot allehanda framgångsnycklar som skapar dålig stämning bland landets intellektuella elit! Undervisningsministeriet ska sluta jämföra simpla statistiktabeller och i stället stiga upp och applådera universitetens vilja att vara samhällets bildningshärdar för landets och mänsklighetens framtid.

Soffpotatisar och bokförare

Peter Nynäs

Det blev en ordentlig semester kring julhelgen i år. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget i det fallet, men i och med att vi hemma bytte den lilla 22’’ Tv:n till en Tv av dubbel storlek har min och min sambos soffpotatisidentitet vuxit sig stor och stark – så stark att jag lärde honom ordet soffpotatis på både svenska och finska. Project Runways färgsprakande glamour till trots – jag såg fyra program i rad i söndags! – känns det som om allt sakta men säkert blev gråare och dimmigare. Det här är inte nödvändigtvis något negativt. Det kan vara mysigt också, som när jag, min sambo och mina barn har filmkväll. Det gråa kan vara en behaglig fristad.

Det som jag kallar grått handlar alltså enbart om den enkla vardagen som kan kännas som en overklig kontrast till det som räknas av de riktiga bokförarna. Vi tenderar ju att tänka att det vardagliga och det som går obemärkt förbi inte är det riktiga livet. Det riktiga livet karaktäriseras ju ofta av fester och fyrverkerier – eller av slitande och utmanande arbetsinsatser. Det stora konturlösa området däremellan är inget man berättar om eller visar foton på.

Uppdateringar av Facebook statusar som lyfter fram den gråa vardagen är ofta meningsfulla just för att de framhäver kontrasten. Skriver man att man tillbringar en dag med att svappa mellan Tv-kanaler och surfa på nätet, betyder det ofta att man sex dagar innan ägnat sig åt mycket viktiga eller krävande saker och äntligen har en väl värd paus.

Men – men skall inte begå misstaget att tro att soffpotatislivet är ett interregnum. Egentligen är kanske bokförarnas ideologi om att det verkliga livet sker någon annanstans än i vardagen en föreställning som behöver nagelfaras. Och det har ju de facto skett: bl.a. har vi den feministiskt orienterade forskningen att tacka för det här. Den har bidragit till att kasta ljus över att en hel del signifikant kan synliggöras inom ramen för det vardagliga och det som inte rankas som vare sig personliga eller offentliga nyheter. Därmed har de kastat ett kritiskt ljus över själva indelningen mellan det vardagliga och alla dess kontraster – och den skillnad vi gör mellan det privata och det offentliga. De här distinktionerna går in i varandra.

Jag vill påstå att en stor del av forskningen inom kulturämnena vid HF står i stor tacksamhetsskuld till den här förändringen. För religionsvetenskapen har den här förskjutningen mot det vardagliga varit viktig. Få vetenskapsområden har gett så stor prioritet åt det normativa som studiet av religion; det tog länge innan man kunde tänka sig etnografiska studier av kristendomen i väst eftersom det bara behövdes för ’de andra’ religionerna och kulturerna. Därför har det funnits en stor blindhet inom det här området. Man har förbisett frågan vad som sker bortom den verklighet man hoppas på eller vill se.

När den här frågan väckts och har det ofta lett till att man omvärderat det som sker inom det vardagliga. Det kan betyda att det sakta men säkert växer fram en insikt om att sådant som man tänkt på som ’obskyra praktiker och tankar’ och som ofta hört till det man möter inom det privata och offentliga rummet kanske är ganska typiska för människor i allmänhet. För många kristna är tro på spöken och änglar eller tankar om pånyttfödelse viktiga ankaren i deras liv – även om de inte är det för kyrkan – parallellt med att man håller ett vetenskapligt och sekulärt synsätt högt. Den här sidan av religionernas verklighet karaktäriseras inte av systematik, rationalitet eller koherens, men det betyder inte att den är avart på något sätt. Tvärtemot är den kanske både vanlig, dynamisk och även konstruktiv. I det här sammanhanget är samspel och dialog mellan religioner kanske inte något problem.

Andra exempel handlar kanske om att man märker att det vardagliga inte är ett interregnum och ingen fristad utan att den genomskärs av politik, förväntningar och normer. Temat religion och sexualitet kan här vara ett bra exempel. För många med HBT-identitet har de känslor och tankar som vi närt i det privata inte bara censurerats från det offentliga och hänvisats till det strikt privata – Vilken tonårig bög eller bisexuell har gått på skolgården och skrutit med sin kåthet? I det här sammanhanget är de ’privata’ känslorna och tankarna därtill koloniserade av det offentliga, av andra känslor som skapar skam, skuld, ångest och inre konflikter. De härrör ofta från religionernas normativa fält.

Det privata och vardagliga är signifikant på flera sätt. Det kan hålla fram en bild för oss som inte stämmer överens med vad vi lärt oss om människor eller vad vi förväntar oss av dem. Och det kan finnas samhälleligt konstruktiva element inom det vardagliga och privata som är värda att göra normer och politik av. Men – vi kan också se hur det privata inte är något vi äger själva utan det byggs upp, åsidosätts, stöds, raseras, hotas av det politik och normer inom det offentliga.

Det här är som sagt inga nya insikter, men det krävs fortfarande en hel del kamp – även vid ÅA – för att den här typen av forskning skall fortleva, vara legitim och ges utrymme. Att jag fick ny Tv skedde till stor del tack vare att marknaden nådde in i min vardag och skakade om mig med ett fantastiskt erbjudande så där lagom på julannandag. Tyvärr tror jag inte att marknaden tjänar lika väl den sida som jag ovan kort pekat. Men vad den skevheten vad gäller marknaden för med sig på längre sikt kan man bara spekulera om.

Universitetets entreprenörer

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonUniversitetet är onekligen en miljö full av paradoxer. I denna konservativa och många gånger tungrodda miljö skall hjärnor gå på högvarv och prestera ny viktig kunskap. Men förutom febrilt verksamma hjärnor som presterar kunskap som leder mänskligheten till nya höjder skall vi även utbilda framtidens hopp. Studenterna skall lotsas igenom en utbildning av hög kvalitet och komma ut på andra sidan fyllda med på forskning baserad kunskap, förmåga till självständigt tänkande och gärna kryddade med en ordentlig dos allmänbildning. Och inte att förglömma universitetens tredje uppgift; förmedlingen av kunskap till omvärlden, gärna i komprimerad, förenklad och lättförståelig form.

De tre målen verkar på papper väl förenliga. Aktiv forskning och förmedling av den samma till studenter och det omgivande samhället. Universitetens resultatnycklar bygger också på de två tyngsta delarna. På en övergripande nivå tycks alltså allt vara frid och fröjd och fakulteterna, institutionerna och personalen kan via sina prestationer inom så väl forskningen som undervisning och handledning skapa en ekonomiskt hållbar situation.

Faktum är dock att belöningssystemet på individnivå talar ett helt annat och betydligt mer snedvridet språk. Om du som forskare skall klara av att avancera, eller ens hålla dig kvar på banan är det i princip bara en sak som räknas; nämligen forskningsmeriter. Nu vill säkert någon protestera. För att utnämnas till professor eller akademilektor krävs meriter även inom undervisning och handledning. Visst stämmer det. Grundläggande kriterier måste uppfyllas och erfarenhet (gärna med goda resultat) bör kunna uppvisas. Men när det väl gäller är det publikationer och forskningsmeriter som avgör.

Att vara forskare med mål att avancera kan egentligen liknas vid entreprenörskap. Vi leder vår egen lilla firma där resultatet hänger på den egna förmågan att publicera, söka pengar, bygga nätverk. Om prestationerna uteblir går firman omkull. Det blir ingen fortsatt finansiering och sannolikt inte heller något ”fast” jobb. Och i den tuffa konkurrensen i filen som leder uppåt och mot anställning eller vidare finansiering är vi många som slåss om utrymmet. Vi har i och för sig trevlig under tiden och njuter av varandras sällskap och intellekt, men likväl är vi konkurrenter.

Den här entreprenören har inlett det nya året med att göra upp en strategi. För det här skall bli ett produktivt år i Bengtsson AB. Något som jag vet i förlängningen gynnar min kära institution. Men krasst sett gynnar det framför allt mig själv. Och mitt bidrag till studenternas förkovran och denna del av min institutions framtida finansiering är minst sagt bristfällig.

I Bengtsson AB bränns krutet framför allt på det som är karriärmässigt rationellt. Åtminstone inbillar jag mig ofta det. För om sanningen skall fram är den svagaste punkt i den här firman antagligen chefens oförmåga att säga nej och vilja att hoppa på allt känns lockande. Att jag ägnar en söndag kväll åt att plita ner dessa ord talar sitt tydliga språk. Men så har i och för sig inte mina år som en av universitetets många entreprenörer gett full utdelning ännu.