månadsarkiv: oktober 2013

Mamma mia – har vi råd?

Bloggillustration 28.10Min italienska medarbetare och doktorand flyttade med sin finlandsvenske make och sina barn till Sverige. Som vanligt, var det igen dags att gå till en supermarket och göra veckans uppköp. Barn i en supermarket är krävande och kvalitetsmedvetna konsumenter, som kommer med (legitima?) anspråk på matvaror och sötsaker och choklad och spel och leksaker som borde köpas. Föräldrarna bromsar och vägrar. Slutresultatet blir skrik och tårar. Du måste förstå, att vi måste vara sparsamma, vi har helt enkelt inte råd med att köpa alla dessa grejer åt dig just nu, undervisade min kollega sin dotter. Situationen lugnade ner denna gång.

Efter några veckor kom hämndaktionen. Familjen var igen i supermarket och nu hade det verkligen handlats mycket: matvaror, tvättpulver, hushållspapper – en stor hög låg på bandet vid kassan. Just innan betalningen skulle inledas – visakortet gled in i maskinen – frågade dottern högljutt (hon har ärvt sin mammas röst): har vi verkligen råd med allt detta?! Mamma mia, min kollega packade allt ihop så snabbt som möjligt och sprang ut ur affären.

Har vi råd? Denna fråga fick jag höra för några veckor sedan på ett möte i Tammerfors. Frågan ställdes av en professor vid Tammerfors tekniska universitet. Nej, nej, det berörde inte alls resurser till forskning och undervisning i teknologi, som man kunde först gissa. Kollegan talade hånfullt om att det torde finnas hela två (!) professorsbefattningar i italienska språket i Finland. Jag kunde informera honom att en befattning finns vid Turun yliopisto, professor Luigi de Anna, en italienare som har blivit en stor aboensisk kulturpersonlighet. Jag försökte också förklara honom att det är en helt annan sak att prata – även i viss mån skriva – ett främmande språk på något sätt än att studera det som huvud- eller biämne: då är målet att verkligen bemästra språket på riktigt, så att man kan tala, skriva, översätta, tolka, undervisa, felfritt. Kurser på Arbis eller på universitetens språkcentraler kan inte ge denna färdighet. Jag berättade också om mina kolleger som hade jobbat åratal i Italien som ingenjörer; det första de gjorde var att de lärde sig landets språk. Jag betonade även det västerländska kulturarvets betydelse för Finland samt faktumet att Italien – trots mafia och Berlusconi – hör till de största ekonomierna inom EU och är definitivt ett mycket inflytelserikt EU-land.

Min tammerforsiska kollega gav inte upp. Har vi verkligen råd med detta, upprepade han. Jag blev så förbannad att jag tänkte omedelbart lämna mötet och ta tåget till Åbo. Jag stannade dock kvar, som gammaldags tjänsteman, eftersom jag var Åbo Akademis officiella representant. Jag hoppas att incidenten inte återspeglar en grundläggande skillnad mellan Åbo och Tammerfors…

I detta exempel representerar italienskan den ämnesgrupp, som ofta kallas ’små ämnen’ i finländsk universitetsdiskussion. Om någonting är litet, så kan det avlivas, utan några som helst allvarligare konsekvenser, tycks en del politiker – och tyvärr även kolleger – resonera. Hela tankegången är ytterst farlig: tänk om vi börjar expandera denna filosofi; då är även små språk, små folkgrupper, små nationer överflödiga och borde i något tidsperspektiv försvinna.

Åbo Akademi har flera s.k. små ämnen vilket delvis beror på universitetets särart. Enligt universitetslagen ska Akademin särskilt tillgodose den svenskspråkiga befolkningens behov av utbildning och forskning samt i sin verksamhet beakta landets tvåspråkighet. Detta är en stor utmaning i en tid som präglas av krympande resurser och brist på förståelse om den högsta utbildningens och forskningens roll i samhället. Den enkla lösningen är att man fryser ned professorsbefattningen då personen går i pension och anställer någon som tillfällig forskningsledare, lektor eller universitetslärare. Denna metod är perspektivlös: om ämnet inte har en professor, så degraderas det snabbt; det blir svårt eller t.o.m. omöjligt att avlägga magistersexamen i ämnet och doktorsexamina blir helt uteslutna. Projektfinansieringen krymper, eftersom det är ytterst svårt att få projektfinansiering utan en professorsbefattning i ämnet. I det långa loppet blir den ’billigare’ lösningen mycket dyr, eftersom ämnets produktivitet rasar och en nedåtgående spiral skapas.

Universitetets ekonomi beror i högsta grad på avlagda examina, och så kommer det att bli även i framtiden, med allra högsta sannolikhet. Samtidigt är det klart, att vissa ämnen vid Åbo Akademi – och även vid rikets övriga klassiska universitet – förblir små, men de kan ändå vara strategiskt ytterst viktiga. Vi måste ha högkvalificerade experter på främmande språk, vi behöver människor som känner till hur kulturer i olika delar av världen fungerar – i Mellanöstern, Kina, Latinamerika, Afrika. Vi behöver och vi ska ha råd med alla slags experter, från slavisk kyrkomusik till sydamerikanska matvanor. Ungdomens språkkunskaper har utarmats på ett alarmerande sätt, främst p.g.a. den olyckliga studentexamensreformen som Vanhanens regering drev genom: nästan allt blev frivilligt i studentexamen, och då lider ämnen som kräver långvariga ansträngningar. Det är inte enbart fråga om kulturella värden per se utan rena praktiska behov: ett finländskt företag som agerar i Sankt Petersburg, måste ha tillgång till finländska personer som behärskar ryska fullständigt.

Det är också oundvikligt, att vissa grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnen vid många universitet är relativt små till volymen, dock är deras existens en absolut nödvändighet. En fortsätt existens av matematik, fysik, kemi, även teoretisk fysik och teoretisk kemi måste kunna garanteras. Dessa ämnen har ett egenvärde, och de är en förutsättning för framgångar på tillämpade områden. Med bristfälliga kunskaper i matematik, fysik och kemi är en kemiingenjör en chimär, utan gedigna kunskaper i kemi är en farmaceut rentav farlig och en biokemist handikappad. Åbo Akademi har i många avseenden varit föregångare i vårt land; Akademin var framsynt och etablerade en professur i kvantkemi på 70-talet – i dagens värld kräver nästan varje seriös kemiforskning ett kvantkemiskt inslag i form av molekylmodellering. Vi ska ha en professur i teoretiskt riktad kemi även i framtiden vid Akademin.

Statliga medel till universitet delas enligt en fördelningsnyckel, men universitetet är inte bundet att slaviskt följa detta mönster i sin interna budget. Det är fortfarande tillåtet att tillämpa egna principer, det är tillåtet att tänka med egen hjärna. Den ekonomiska politiken är en utmaning för alla universitetsstyrelser i vårt land. Vi behöver kreativt och fördomsfritt tänkande, istället för schablonmässiga nedskärningar, expanderande administrativa procedurer och polisiär övervakning. Vi kan inte alltid skylla på utomstående (läs: statsmakten); under de senaste tio åren har massor av extra procedurer införts på universitetets eget initiativ: resetillstånd, betygsnämnder, plagiatgranskning… Listan är lång – 90-talet var ett härligt årtionde ur professorns synvinkel jämfört med dagens vardag. Lösningen kan inte vara att vi anställer mera administrativ personal för att ’hjälpa’ professorer och andra lärare, för dessa procedurer kräver sakkunskap i själva substansen och kan svårligen delegeras. I stället borde vi gå genom alla våra procedurer och våga förenkla och slopa en del av dem.

Åbo Akademis styrelseval närmar sig – vi ska rösta på kandidater som kan och vågar tänka med egen hjärna. Mamma mia – har vi råd med detta? – En av de härligaste filmer jag har sett är Lone Scherfigs danska mästarverk ’Italiensk for begyndere’.

Tapio Salmi
Akademiprofessor

Rum, relation, retorik. Istället för Innovationens pris.

Hannah Kaihovirta-RosvikInnovationens pris är ett inlägg som jag skissat på för den här gångens forskarblogg. Den tanken söker än sin form. Det här inlägget blir istället en bakgrund, eller rättare sagt en sökväg i tankarna för den texten. Det visar sig att jag får lov att backa till tiden innan millennieskiftet.

Det var på Korsholms bibliotek i medlet av 1990-talet som det visuella i det postmoderna samhället kom för mig som en gripbar tankekonstruktion. Jag hade avslutat ett undervisningspass i akvarellmåleri vid vuxeninstitutets kvällskurs i samma byggnad som biblioteket. Jag behövde en stunds återhämtning. Jag befann mig på avdelningen för konsthistoria och konstteori men undvek medvetet hyllan med böcker som innehöll bilder i färg och mättade illustrationer.

Det är något med att förflytta sin koncentration från att undervisa om samspelet mellan vatten, bindemedel, pigment, penselns kvalitet, behovet av att återge en känsla av verkligheten på ett väl förberett akvarellpapper till de tryckta bokstäverna på pappret i böcker. Tanken gör skutt. Där bland bokhyllorna i Korsholms bibliotek faller blicken på en tjock bokrygg med titeln RUM, RELATION, RETORIKett projekt om bildteori och bildanalys i det postmoderna samhället (Nordström, 1996). Jag kommer ihåg hur överväldigad jag blev, lånade boken och sträckläste den.

Tio år senare är jag doktorand vid en forskarskola vid Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi. Forskarskolan går under namnet Lärande och bildning i det senmoderna samhället. Jag är upptagen med att fundera på om jag är en post- eller senmodern doktorand. Jag är upptagen med att förstå betydelsen av diskurser och paradigmer. Jag försöker mig på en tolkning, där det postmoderna kan förstås i relation till begreppet revolution, medan det senmoderna kan förstås i relation till begreppet reform. Något tankeväckande visar sig i begreppet liquid modernity (Jfr Baumann 2000) och akvarellundervisningen har ersatts av digitala möjligheter att låta färg flöda på skärmen.

Idag har det gått nästan 10 år sedan jag satt på forskarskolans seminarium och funderade på och samtalade om hur en flytande modernitet kunde växa fram ur –post- och/eller –sen-. Liquid har idag översatts till flytande och begreppet har en helt annan betydelse just nu. Jag ser att samtiden, stunden, situationen försöker HÅLLA SIG FLYTANDE genom att kippa efter andan med huvudet just över ytan på – ja vad då?

Jag återknyter till titeln till boken som jag sträckläste på 1990-talet. Orden i titeln rum, relation, retorik. De är ord med meningsskapande substans. Hur kommer det sig att de dyker upp här och just nu? Jag tänker att de dyker upp för att de är fast form, inte statiska. Rum och relationer skapar bilder av sammanhang, retorik ger översikt som kan hålla situationen eller samtiden flytande. Ord som gör det möjligt att laborera med närhet och likhet på ett sätt som kan skapa nya tankebilder och handlingsmönster. För något är det i det flytande. Något som sist och slutligen inte är så långt borta från känslan av att uttrycka sig i akvarell. Det är något med pappret, verkligheten och det som inte var så synligt då på biblioteket eller i forskarskolan. Det virtuella, det digitala.

Jag avrundar med ett citat ur boken som gjorde ett sådant intryck på mig då på 1990-talet.  I sammanhanget vidareutvecklar Gert Z Nordström (s. 63) i ett textstycke Susan Langers beskrivning om ”summan av alla sinnens idiom” med följande ord:

Verkligheten ”lever upp” inom oss som analoga mönster. Den utgöres av stora övergripande och sammanhållna upplevelsestrukturer med substrukturer som organiserar verklighetsaspekter från alla sinnen i en mängd olika föreställningsmässiga rymder och kvalitativa dimensioner simultant.

Jag återkommer till inlägget om Innovationens pris.

Vargamat eller nya svar?

När jag satte mig på tåget mot Joensuu var jag lite rädd att jag skulle matas till vargarna. Jag var inbjuden att hålla föredrag på det årliga seminariet som arrangerades av det nationella doktorandprogrammet i teologi.  Temat var ”vad gör teologi till teologi” och jag skulle beröra det från religionsvetenskapens perspektiv.

Många ser ingen skillnad mellan religionsvetenskap och teologi, men sedan religionsvetenskapen växte fram och teologi etablerades inom universitetsvärlden har de ofta bestämt ”vad som gör dem till vad de är” genom att peka på varandra och skillnader mellan dem. Då teologin inneslöts i den moderna akademiska cirkeln i samband med att universitet i Berlin grundandes i början av 1800-talet var det ingen självklarhet. Inom ramen för samma tidsanda blev religionsvetenskapen på ett kontrasterade sätt ett ”fritt” ämne som inte skulle begränsas av kyrklig auktoritet.

Den här skillnaden är fortfarande viktig. Religionsvetenskapens och teologins utgångspunkter och målsättningar är olika. Min syn är att teologi handlar om att förstå, fördjupa och utveckla den kristna traditionen med dess historiska och samtida utlöpare, medan religionsvetenskapen handlar om att förstå olika religioner och religiösa uttryck inom ramen för individers, kulturers och samhällens liv. Religionsvetenskaplig kunskap kan ofta vara incitament eller material till samhälls- och kulturutveckling, men det är inte en fråga som faller direkt inom religionsvetenskapens domän eller styr den.

En fråga som allt emellanåt flöt upp till ytan under seminariet var också frågan om vilken relation den teologiska forskaren bör ha till den kristna kyrkan eller traditionen, eller enkelt sätt: skall han eller hon vara kristen? Är tro eller medlemskap i en kyrka en förutsättning för teologisk forskning? Med den frågan följer också frågor om lojaliteter, värderingar, prioriteringar och gränsdragningar – dimensioner som religionsvetenskapen i ett tidigt skede bidrog till dess strävan att vara obunden.

Hur den frågan om religionsvetenskap och teologi idag kan vara laddad märktes under seminariet genom de två ryska doktoranderna som efter den enas presentation inte kunde slita sig från varandra. De fastnade länge i en artig men tillspetsad debatt kring kyrklig respektive vetenskaplig forskning eftersom de fanns i olika läger. I Ryssland är den här frågan mot bakgrunden av landets historia aktuell och svår på ett annat sätt än i Finland. Världen över ser man olika konstellationer. Samspelet mellan teologi och religionsvetenskap har tagit sig olika former på olika ställen i världen, men i allmänhet har relationen alltid varit laddad med en viss spänning.

Teologin har ofta kunnat legitimera sin centrala position med hänvisning till den kultur- och samhällskunskap som behövs, dvs. eftersom en stor del av folket i ett land tillhör en viss religion är det befogat att man har universitetsutbildning i anslutning till den religionen. Men, när många länder blir både direkt och indirekt mångkulturella innebär det att man ser på kultur på ett annat sätt. Kultur är inte längre en given gemenskap av värderingar, föreställningar, praktiker etc. utan snarare ses kultur som ett delande av olika skilda identiteter – och diversitet är det som förenar.

En förskjutning av hur man uppfattar kultur betyder naturligtvis att det är en annan slags kunskap och fördjupning som universiteten skall bära ansvar för. Vidare, i de fall som teologi ges en framträdande roll betyder det inom ramen för ett sådant synsätt en problematiskt prioritering av en viss organisation. På olika håll i samhället möter oss liknande diskussioner idag. Hur skall läroplanen se ut? Vilket är rundradiobolagets public service ansvar?

Nåja, saken är inte riktigt så enkelt. Teologi och religionsvetenskap har formats av och mot varandra, lite som två syskon i en familj. Lyfter man blicken från det här och inte låter sig förblindas av olikheten kan man se även ett tredje syskon, som ofta fått leva sitt eget liv utanför relationen mellan teologi och religionsvetenskap. Livsåskådningsvetenskap är ett akademiskt undervisnings- och forskningsområde som på många sätt överlappar både religionsvetenskap och teologi.

Livsåskådningskunskap har i mycket haft en ateistisk eller sekularistisk förankring genom den roll som ämnet har haft i skolvärlden, men en sådan profil är vetenskapligt sett konstgjord. Att granska människors livssyn eller livsåskådning utan att beakta religion är meningslöst idag. Även om sekularisering i viss mening tilltar och kommer att göra så även framöver, så tilltar också religion i olika former. De utesluter inte varandra. Både religionsvetenskap och teologi inbegriper frågan ”hur ser människor på och förhåller sig till världen?”.  Inom båda områdena har man därtill forskat i livsåskådningar och i Skandinavien har det här också varit en stark forskningstradition.

Det blir allt viktigare att ta ställning till hur man hanterar de här ämnena inom universitetsvärlden. Det är ingen lätt fråga, men det är tydligt att det inte är motiverat att skapa enkla lösningar eller upprätthålla skarpa gränser och distinktioner på det sätt som tidigare ibland varit fallet. Den centrala frågan som man måste ställa är vilken utgångspunkt som är meningsfull mot bakgrunden av dagens samhälle och kultur – och med beaktande av de individuella liv som skapas inom dessa sammanhang. Det här är onekligen en fråga som man besvarar annorlunda i dag än för 200 år sedan.

Tänk om det ändå är fel att använda djur…

Birgitta WahlbergEnligt artkategoriseringar är djur inte människor, men människorna är djur. Djurskyddslagstiftningens avsikt är att skydda andra djur än människor mot onödigt lidande, smärta och plåga samt att främja djurens välbefinnande och en god behandling av djur. Lagstiftningen har med andra ord dels skyddande avsikter, dels välbefinnande främjande. Likaväl är det lagligt att till exempel kastrera grisar och att förstöra hornanlagningen på kalvar – och dessutom utan att använda bedövning eller smärtlindring. Djurskyddslagstiftningen tillåter också utan moraliska frågeställningar att använda djur för till exempel människans smakvanor, nöjen, klädsel och skönhet bara det sker på ett humant sätt. I internationella sammanhang brukar man kalla djurskyddslagstiftningarna med den här utgångspunkten för welfare legislation (välbefinnande- eller välfärdslagstiftning, hyvinvointilainsäädäntöä) och de som förespråkar den här typens lagstiftning för welfareister.

I Europa och inom Europeiska Unionen (EU) har mängden lagstiftning på området av djurskydd ökat markant sedan 1900-talet. En del av lagstiftningen gäller alla djur, en del specifikt vissa djurarter eller särskilda aktiviteter som berör djur. Bara i Finland har vi tre lagar och tjugoen (21) förordningar som på ett direkt sätt reglerar skyddet av djur. Genom dessa har också all EU-lagstiftning implementerats i den finska lagstiftningen (utom EU förordningarna som har direkt effekt i medlemstaterna). Trots mängden lagstiftning på området använder, dödar och slaktar vi mer djur än någonsin och vi åsamkar djur också mera lidande än någonsin tidigare i vår gemensamma historia. Därtill är produktionen av föda med animaliskt ursprung ohållbart för naturen och många av problemen som sammanbinds med folkhälsan är relaterade till att vi äter produkter med animaliskt ursprung. Man kan sålunda med fog fråga vem djurskyddslagstiftningen egentligen skyddar? Och samtidigt konstatera att lagstiftningen åtminstone inte skyddar effektivt de djur som vi använder för våra smakvanor (produktionsdjur), nöjen (vilda djur som jagas, djur i zoo, djur i cirkus, djur som används i tävling och uppvisning, sällskapsdjur), klädsel (pälsdjur, produktionsdjur) eller skönhet (försöksdjur). Professor Gary Franscione som förhåller sig mycket kritiskt till välfärdslagstiftningen har träffande påpekat att vi använder mycket tid och pengar till att hitta rätta lösningar till att göra fel saker.

Idag finns det i huvudsak tre olika synsätt på vad djurskyddslagstiftningens utgångspunkter är eller borde vara. Den första är den ovan nämnda välfärdslagstiftningen som har följande premisser: 1) djur har erkänts som kännande varelser i EU-lagstiftningen, men vars kännande får ger vika inför människans intressen (djur ingår ej i det moraliska samfundet som levande/kännande varelser), 2) djur är objekt för ett visst i lag reglerat skydd och nivå av välbefinnande, 3) regleringen är uppbyggd kring vad som kan anses åsamka djur onödigt lidande, smärta och/eller plåga och beaktande av djurens fysiologiska och beteendemässiga behov i djurhållningen, 4) i praktiken prioriteras ekonomiska värden framför djurens välbefinnande såväl i lagstiftningen som i tillämpningen av lagstiftningen och 5) lagstiftningen har inte som avsikt att reducera eller att avsluta användningen av djur eller att nämnvärt ändra på människans beteende gällande användningen av djur för människans smakvanor, nöjen, klädsel eller skönhet.

Det andra synsättet som kan observeras är att djur erkänns egenvärde och en värdighet som människan bör respektera. I djurskyddslagstiftningen i Norge har djurens egenvärde identifierats. Ur förarbetet till lagen kan man dock läsa att avsikten med detta inte har varit att utvidga begreppet välbefinnande eller att reducera användningen av djur (produktionsmöjligheterna). På motsvarande sätt har man i Schweiz reglerat att människan skall respektera djurens värdighet, men utan att detta kan nämnvärt avläsas ur de enskilda bestämmelserna i lagen.  Utgångspunkterna för en lagstiftning som baserats på djurens egenvärde eller värdighet är således i praktiken – åtminstone tillsvidare – så gott som de samma som i välfärdslagstiftningen. Om man förhöll sig seriöst till egenvärdet skulle den logiska rättsliga åtgärden vara att erkännandet skulle stiftas på grundlagsnivå och innebära att djur tilldelades vissa grundrättigheter.

Det tredje synsättet, eller kategori av synsätt, är att djur borde erkännas som rättsliga subjekt som borde intas i den moraliska gemenskapen och ges vissa (grund)rättigheter. De framställda förslagen varierar från en rättighet – rätten att inte bli behandlad som människans egendom – till flera rättigheter som sammanbinds i huvudsak med subjektivitet och djurs fysiologiska och beteendemässiga behov. Tills vidare finns det inte lagstiftning som på ett direkt sätt skulle tilldela djur en eller flera (grund)rättigheter.

De olika synsätten och kategorierna som presenterats ovan har som huvudregel inga klara gränser, utom det så kallade abolitionistiska synsättet (The Abolitionist Approach to Animal Rights) som tydligt tar avsprång från all användning av djur och också de övriga synsätten till skyddet av djur.  I följande bloggskrivelse kommer jag att diskutera hur det är möjligt och också nödvändigt i framtiden att ändra på lagstiftningens innehåll så att den blir hållbar för oss alla – som givetvis betyder att våra människocentrerade moraluppfattningar och vårt beteende som människor bör förändra.

Usch då, det låter ju jobbigt…

Birgitta Wahlberg
Pol.Dr. (off.rätt), forskare