månadsarkiv: november 2013

Realism?

Peter Nynäs

Jag chattade nyligen med en kompis som flyttade utomlands för en tid sedan. Det har varit trevligt att på distans få följa med hur familjen anpassar sig till en helt annan miljö än den finländska och ett helt annat liv. De bor i en del av världen som är mycket annorlunda vad gäller klimat, kultur och ekonomi.

Det är också ett krigshärjat område och vi får en del flyktingar till Finland från den här delen av världen. Det är förstås en fråga som är omdiskuterad och kommer och går i politiska diskussioner och media. I lördagens HBL fanns en insändare som berörde det här temat. Skribenten argumenterade klart och tydligt att vi måste sätta upp ett ”mål för hur många miljoner vi i exempelvis Europa ska ta emot de närmaste åren, och hur vårt välfärdssystem ska kunna klara av bördan”.

I bakgrunden pekades bl.a. på befolkningstillväxten som ett hot mot vår gemensamma framtid. Skribenten tillade att ”det är hedervärt att visa solidaritet med människor som lider och har det svårt i världen, men samtidigt måste man vara realistisk”.

Jag är av samma åsikt som skribenten. Jag håller realism högt och jag också ser ett värde i solidaritet. Men, å andra sidan är jag av helt annan åsikt vad gäller det lilla ordet ”men”. Det är idag idealistiskt – eller för att använda skribentens egna ord ”att sticka huvudet i busken” – att föreställa sig att det finns en motsättning mellan realism och solidaritet.

Min kompis som jag chattade med hade nyligen återknutit kontakten till en släkting som varit försvunnen en tid i krigets skuggor. Det var säkert underbart att kunna återförenas med resterna av en familj där många redan dött. Men, tyvärr var det inte enbart positivt. Det bekräftades att det som de kanske mest hade varit rädda för hade hänt. Den nu trettonåriga flickan hade sålts till soldater. Hon hade fått tjänstgöra i skift: nätterna med en man och dagar med en annan. Antagligen passerade många andra män innan hon lyckades rymma.

Det är så som man inte vill att någons liv skall börja. Det är sådana livsberättelser som man inte vill att skall finnas. Vi vet ändå att den här typen av våld inte är en så kallad problematisk sidoeffekt av krig utan en essentiell del av krigsföring, ett sätt att skära rakt in i själen på ett folk, och att skära effektivt. Det är så här som krig förs.

Men, det är något annat som jag vill diskutera med den här korta inblicken i mänsklighetens grymhet. Skribenten i HBL förde fram en relativt vanlig syn på relationen mellan det nationella och det internationella. Han reste frågan var pengarna tar slut och hur långt solidariteten får sträcka sig. Det handlar om gränser, om gränsen mellan det Finländska och övriga världen, eller gränsen mellan Europa och övriga världen. Skribentens argument vilar på föreställningen om gränser, och på möjligheten att etablera gränser.

Det är här som vi skiljer oss vad gäller det lilla ordet ”men” och jag å min sida tänker att solidaritet och realism idag smälter samman. De kan inte skiljas åt. Solidaritet, empati, medkänsla eller vad vi vill kalla det är en naturlig och stark känsla som har sin grund i det att vi är sociala varelser. Vi kan visserligen hålla den i styr i viss utsträckning med t.ex. stereotypier, fördomar och liknande kognitiva mekanismer. De får oss att uppleva verkligheten på ett förvrängt sätt. Alternativt kan omständigheter få oss att rikta blicken i en annan riktning.

Det är lite så som skribenten i HBL måste tänka. Att det fortfarande finns en möjlighet att se bort, att stänga ute andra människor. Att tidningar meddelar om tragedier och grymheter ruckar bara lite på de här gränserna mellan ”vi och dem” och det sker bara tillfälligt. Det glöms lätt på vägen till jobbet. I en sådan värld kan man enklare reglera solidaritet. Det är i viss mån hanterligt.

Det är i en sådan situation som vi kan välja, om vi vill se till ”vårt eget hus” eller sträcka oss bortom vår horisont och vara ”hedervärda” gentemot ”dem”.

Världen idag håller ändå på ett bli mycket annorlunda när det gäller gränser. Den ofantliga globala migrationen och mobiliteten som karaktäriserar vår värld idag gör att både ”vi” och ”dem” sträcker sig långt utöver nationella gränser. Till den här konkreta mobiliteten måste man lägga de nya kommunikationsteknikerna. De både håller vid liv och förstärker samhörighet oavsett distanser. De skapar också helt nya band.

Det här påmindes jag om genom chatten med min kompis. I det här perspektivet är gränser inte längre hanterliga. Våld som sker utanför gränserna sipprar in genom oss själva och våra kontakter – som en del av oss eller människor omkring oss och nära oss. Genom samhörigheten blir de delar av vår kropp. Världen har en annan organisering och våld och lidande kan inte hållas på distans längre.

Det är här tanken om gränsdragning som god ekonomi brister. Vi lever idag i en värld där försök att skapa gränser – nationell protektionism – egentligen är motsägelsefullt. Försök att etablera gränser där samhörighet, solidaritet och medkänsla finns – att skilja människor åt – skapar grogrund för nya konflikter, och konflikter kostar. Det är på så sätt som jag tänker att solidaritet och realism är ett – även om solidaritet i min värld inte behöver löna sig.

Christer Lindholm

Bakom valfrihetens kulisser

Christer Lindholm

Det ligger i tiden att betrakta ökad valfrihet som något odelat positivt. Som konsumenter skall vi ha obegränsad rätt att välja de varor och tjänster som bäst motsvarar våra personliga preferenser. Inom en nära framtid kommer vi med största sannolikhet också att kunna välja vilken hälsocentral vi vill anlita för det fall att vi blir tvungna att ty oss till den offentliga hälsovården. Givetvis under förutsättning att vi fortfarande är tillräckligt rörliga för att besöka någon annan hälsocentral än den som råkar ligga närmast.

Vid en första anblick verkar det därför helt i enlighet med tidsandan att Undervisningsministeriet vill öka valfriheten inom gymnasieundervisningen. Tanken är att gymnasieeleverna inte längre skall vara ”tvungna” att skaffa sig en bred allmänbildning genom att lära sig litet av varje. I stället skall de kunna inrikta sig på en snävare ämneskombination, allra helst en som stöder deras framtida yrkesval.

Under valfrihetens varma och sköna överrock döljer sig med andra ord en ekonomisk bockfot: att välja fritt må vara stort, men att välja rätt är definitivt större. Och med att välja rätt menas i det här fallet att välja en sådan ämneskombination som gymnasieeleverna har största möjliga nytta av i sina framtida högskolestudier, vilket i sin tur  förväntas påskynda genomströmningen. Vilket i sin tur betyder att våra studerande förväntas komma ut snabbare på arbetsmarknaden för att betvinga den arbetskraftsbrist som det visserligen ännu inte synts några som helst tecken på, men som det oaktat betraktas som ett stort problem.

Att valfriheten, alla vackra fraser till trots, inte egentligen är det väsentliga i den planerade gymnasiereformen förklarar varför Undervisningsministeriet samtidigt har gått in för att minska valfriheten inom högskolestudierna, som i allt högre grad har börjat påminna om den rigida och inrutade produktionsprocessen i ett sovjettida traktorkombinat. Det handlar med andra ord inte om inkonsekvens från Undervisningsministeriets sida; i båda fallen är det allt överskuggande målet att i en allt snabbare takt förse samhällsekonomin med arbetskraft.

För den som, i likhet med undertecknad, ser en god allmänbildning som ett egenvärde är den planerade gymnasiereformen minst sagt oroväckande. I och med att det har blivit i det närmaste omöjligt för högskolestuderande att bredda sin allmänbildning genom att av rent intresse gå på kurser som faller utanför den egna studieplanen har våra gymnasier i praktiken blivit allmänbildningens sista bastion. Om också den bastionen faller kommer allmänbildningen igen att bli ett privilegium för dem som har tid, energi och resurser att allmänbilda sig på egen tid och bekostnad.

I det rådande samhällsklimatet finns det dessvärre inget större hopp om att kunna rädda allmänbildningen bara genom att hänvisa till dess egenvärde. Lyckligtvis finns det också minst två vägande ekonomiska argument mot att, med valfriheten som förevändning, sätta allmänbildningen på undantag.

För det första finns det ett stort behov av tvärvetenskaplighet och mångsidigt kunnande i dagens allt mer komplicerade och dynamiska ekonomi. I den här kunskapspaletten finns det, i motsats till vad det här i Finland förhärskande högskolepolitiska synsättet vill göra gällande, också utrymme för humaniora. Den framgångsrika storplaceraren och mångmiljardären George Soros har, för att ta ett exempel, förklarat att av alla de ämnen han prövade på under sina omfattande och osystematiska universitetsstudier var det studierna i filosofi(!) som han har haft störst nytta av under sin karriär i finansvärlden. För egen del är jag inte särskilt förvånad: en av de skarpaste analytiska förmågorna jag hade förmånen att träffa under min korta men relativt ärorika karriär i bankvärlden hade en universitetsexamen i – engelsk litteraturhistoria!

För det andra förändras ekonomin, och med den arbetsmarknaden, snabbare än någonsin tidigare, och allting tyder på att förändringstakten kommer att accelerera snarare än  avta. Därmed har det blivit allt svårare att förutse hur efterfrågan på olika typer av arbetskraft kommer att förändras bara på några års sikt. Mot den bakgrunden verkar det direkt vanvettigt att försöka tvinga fram en snävare specialisering redan i gymnasiet, även för det högst osannolika fall att en majoritet av eleverna faktiskt vet vad de vill jobba med i framtiden.

Arbetsmarknadens snabba och svårförutsägbara förändringar kan naturligtvis vara problematiska också för en brett utbildad (och bildad) generalist. Den som vet något om allting torde ändå ha bättre förutsättningar att anpassa sig till arbetsmarknadens förändringar än den som vet allt om något som inte längre är relevant.

Lider vi av moralisk schizofreni?

Birgitta Wahlberg,

Birgitta WahlbergI den förra bloggskrivelsen skrev jag om djurens rättsliga ställning med stöd av lag och om de tre huvudsakliga synsätten som presenterats i den rättsliga litteraturen de senaste åren.  I det här inlägget kommer jag att ur ett rättsligt perspektiv presentera några moraluppfattningar som sammanbinds med användningen av djur.

De flesta av oss vill djuren inget illa och en del påstår sig till och med älska djur. De flesta kan också enas om följande grundpåståenden som moraliska utgångspunkter och etiska ställningstaganden:

  • Det är en form av orättvisa att ta ett djurs liv om det inte är nödvändigt för människans liv eller hälsa. Till exempel för motiv såsom smak, nöje, mode eller skönhet.
  • Det är en form av våld att döda och att slakta ett djur oberoende av hur mänskligt själva gärningen utförs och även om gärningen kan i vissa situationer anses vara en barmhärtighetsåtgärd.

Om man förhåller sig seriöst till de grundläggande morauppfattningarna – och delar dem som sina egna – är den enda logiska följden givetvis att man ändrar sitt eget beteende i enlighet med de moraluppfattningar som man anser sig inneha. De flesta människorna gör dock inte det. Därför använder och slaktar vi mer djur än någonsin tidigare i människans historia, samtidigt som vi – speciellt inom Europa – har mer lagstiftning om och kring djur än någonsin. Det är med andra ord något i ekvationen som inte stämmer. Den amerikanska rättsvetaren Gary L. Francione kallar detta för moralisk schizofreni och påpekar att det är just detta som har lett till den grundläggande problematiken i djurskyddslagstiftningen. Nämligen att vi är invaggade i en falsk känsla av rättvisa och en tro om effektivt skydd, som ökar konsumtionen och användningen av djur, utan att lagstiftningen de facto skyddar djuren.

Om vi skulle förhålla oss seriöst till de moraluppfattningar de flesta av oss delar skulle det i praktiken till exempel betyda att vi inte skulle äta djur eller använda dem på cirkus eller som tävlingsinstrument och uppvisningsmaterial. Vi skulle inte heller jaga dem för nöje eller experimentera med dem för skönhetens skull på ett sätt som skulle påverka deras välbefinnande, hälsa eller liv på ett negativt sätt. I ett rättsligt sammanhang skulle efterlevnaden av moralen innebära att regleringen kring djur skulle istället för att vara fokuserad på regleringen av det som kan anses vara onödigt/nödvändigt (tillåtet) lidande för djur och krav om hållande, hantering och behandling av djur, vara baserad på rättsliga kriterier om nödvändigt användande av djur. Innebärande sålunda att vissa kriterier med stöd av lag måste uppfyllas för att djur kunde användas överhuvudtaget av människan. Rättsteoretiskt skulle detta å sin sida betyda att djur skulle istället för att skyddas som rättsliga objekt erkännas som en ny kategori av juridiska personer. Med andra ord som icke-mänskliga personer (nonhuman persons) vars användning inte kunde ske utan laglig grund och rättsligt hållbara motiveringar. Med en sådan utgångspunkt skulle användningen av djur i större grad ha sin utgångspunkt i djurens behov och djur kunde också tilldelas rättigheter (utan att dra likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och djurrättigheter).

Vilka skulle kriterierna då vara? Till exempel följande tre:

Det första kriteriet sammanbinds med ett nödvändighetskrav som innebär att användningen är nödvändig för människans, djurens eller en annan djurarts överlevnad. Om det första kriteriet uppfylls bör de två övriga uppfyllas likvärdigt och tillsammans. De två övriga kriteriernas innehåll bör uppfylla kraven om godtagbarhet, ändamålsenlighet och proportionalitet på ett sådant sätt att djurens behov inte automatiskt och systematiskt måste ge vika för människans intressen.

Det andra kriteriet är sålunda att användningssyftet alltid övervägs från djurets synvinkel och att användningen inte påverkar djurets/djurens hälsa eller välbefinnande negativt och/eller att avlivning och slakt alltid sker enbart i syfte att säkerställa människans, djurens eller en annan djurarts överlevnad eller som en barmhärtighetsåtgärd mot djuret/djuren.

Det tredje kriteriet är att djuret kan bete sig på ett arttypiskt sätt och tillfredställa de grundläggande fysiologiska och beteendemässiga behoven då de används, hålls, hanteras eller behandlas av människan och/eller fram till avlivning eller slakt.

Jag är fullt medveten om att även om de flesta människorna kan enas om de grundläggande moraluppfattningarna som presenterats ovan, har många svårt att enas – ens med sig själv – att detta skulle innebära i praktiken att man själv skulle vara tvungen bara för djurens skull eller på grund av att de är kännande varelser, att frånsäga sig till exempel vissa födoämnen eller nöjen. Det är väl just därför vi har en mängd människocentrerad djurskyddslagstiftning som baserar sig på reglering av det som kan anses vara onödigt/nödvändigt (tillåtet) lidande för djur, istället för att skydda dem de facto för människans användning av dem. Hur som haver, det är du som enskild individ som bestämmer om du lider av moralisk schizofreni eller inte.

Resandets olidliga lätthet

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaAtt sitta under palmer i strålande solsken och äta sin frukost med färska tropiska frukter är inte så fel så här i början av november. Det här fick jag göra i söndags då jag föregående dag hade anlänt till San Diego för en konferens gällande kustområdens ekologi och hållbar skötsel av dem.

Samtidigt som det kändes skönt att njuta av solskenet och värmen, kände jag ett stygn i hjärtat när jag tänkte på den klimatpåverkan som min resa till andra sidan av världen orsakade. Jag hade funderat på detta redan under flygresan, och på söndagmorgonen kollade jag på nätet hur mycket koldioxid min resa producerar. Kalkylatorn på ICAO:s (International Civil Aviation Organisation) hemsida visade att tur- och returresan med de mellanlandningar som ingår i min resa producerar 1955 kg CO2. Det här här betyder att jag dubblerar den mängd koldioxid som jag producrerar med min bilanvänding (ca 10-15 000 km) på ett helt år – med en enda resa.

Är flygresorna till några dagars möten och konferenser etiskt försvarbara speciellt om syftet på konferensen är att jobba med hållbarhetsfrågor och klimatanpassning? (Eller är det ens klokt att flyga till andra sidan av världen med tanke på den jetlag som jag får gå genom i båda ändorna av resan?) Dessutom är min koldioxidbelastning bara en bråkdel av de koldioxidutsläpp som flygplanen producerar på den rutt jag tar. Det finns ju mellan 100 och 300 medpassagerare på de olika etapperna, så ta koldioxidkilon gånger två-trehundra för totalbelastning.

På flygfältet i San Diego reflekterade jag ytterligare över mötesresandets frekvens. Vid taxiköerna stod en skylt där de lokala taxiföretagarna välkomnade deltagare till minst sex samtidigt pågående konferenser, antagligen i hopp om att tjäna pengar på hotelltransporterna. Om man antar att det finns dryga tusen deltagare vid varje konferens, såsom på vår också, betyder det här närmare 10 000 flygresor av olika längd till bara en stad. Och hur många möten och konferenser det månne pågår den här veckan på olika ställen i världen?

Jag har många gånger funderat över hur bakvänt det känns när de forskare och politiker som jobbar för att minska på klimatförändring håller möten på de mest exotiska ställen i värden. Tänker man på t.ex. Kyoto-avtalet och de möten som har hållits kring det under de senaste åren, kommer ställen som Bali (2012), Cancun (2012), Durban (2011) och Doha (2012) upp som viktiga mötesplatser. Det här betyder att tusentals människor (alla observatörer, lobbare och journalister medräknade) har tagit flyget och förflyttat sig ”till andra sidan av världen” för att diskutera minskning av växthusgaser och att öka hållbarhet i världen. Det finns lite av den gamla prästen över det hela; gör inte som jag gör utan som jag säger…

Kunde man inte sköta åtminstone miljörelaterade vetenskapliga konferenser och politiska möten virtuellt? I teorin säkert. Men även om vi har tekniska möjligheter till virtuella möten och t.o.m. avatar-liv i cyberrymden, är det inte samma sak som att på riktigt mötas med andra i köttvärlden. Åtminstone inte ännu. Möten är så mycket annat också än den officiella agendan och dess genomförande. Alla spontana diskussioner och möten med nya människor och nya upplevelser och insikter som inte ens behöver uppstå på själva mötet utan i en främmande miljö som ger perspektiv på olika saker.

Kanske virtuella möten på riktigt kan bli ersättande den dagen man också får alla sinnesförnimmelser från lukterna till ljuden från mötesplatsens omgivning med, och alla överraskningsmoment som ingår i irl-möten (’in real life’). Fast å andra sidan är jag inte så säker på att det skulle vara samma sak som att mötas på riktigt även om man tekniskt kan locka fram samma sinnesförnimmelser hos en cyborg som riktiga fysiska upplevelser får fram hos en ’eko-människa utan tekniska accessoirer’.

Hur som helst är det inte så entydigt hur man skall agera i den här komplexa världen för att uppnå ädla mål om hållbarare mänsklighet. Hur mycket resande och andra klimatsynder kan man tillåta sig i arbetet mot klimatneutrala målsättningar och andra viktiga ändamål? Jag har inte svaret på frågan, och det har knappast någon.

Det som jag vet är att det är värt att försöka få ut så mycket som möjligt utav de nya forskningsrön som presenteras här på konferensen, utan att heller glömma bort möjligheten att låta tankarna vandra friare än i den normala i vardagsmiljön i Åbo. De bästa ideérna dyker ju oftast upp då man minst jobbar för dem. Dessutom är inte solsken heller fel för kreativiteten, hoppas jag.