månadsarkiv: december 2013

Världen skall – än en gång – bli färdig

Johanna MattilaDet finns två definitiva deadlines per år – en faller kring midsommaren och den andra just före julen. Klart att det finns otaliga andra mera eller mindre viktiga deadlines längs med året när en projektansökan skall inlämnas, ett finansierat projekt skall rapporteras, ett manuskript inlämnas för att inte tala om de ännu mera frekventa deadlines kring administrationen: reseräkningar, rapportering av arbetstid, osv. , men dessa två är på något sätt mycket större och mera övergripande.

De flesta av oss gör säkert olika listor på papper i eller bara i minnet på saker som skall klargöras, redovisas och slutföras inför årets största festperioder, jul och sommar, infaller. Jag gör detsamma och tycker att mina att göras-listor oftast är rätt överkomliga tills jag drabbas av andras listor som på ett eller annat sätt inbegriper mig också. I samma tider just före mina deadlines börjar det nämligen droppa eller rent av forsa in en massa oplanerade arbetsuppgifter från andra håll: en påminnelse från administrationen om tidigare lagd deadline på reportronic, förfrågningar om projektstatus (Skall projekt stängas eller inte vid årsskiftet? Är projektekonomin i balans?), sista minutens planeringsmöten inför årsskiftet/semesterperioden, inlämning av en graduavhandling (som jag i själva verket har väntat på mer än ett år) med önskan om snabba kommentarer före årsskiftet/ sommaren, en påminnelse om en försenad utvärdering av ett manuskript (som jag saligen har glömt), förslag på mötestider för nästa halvår, … De här oplanerade men lika säkert indroppande uppgifterna får minneslistan att växa i längd och stressnivån att höjas, ibland till den nivån att nattsömnen störs. Visserligen gör jag säkert detsamma åt andras listor och sinnesfrid, eftersom jag kan kruxa av en ogjord uppgift från min lista genast efter att jag har skickat olika utmaningar och förfrågningar till någon kollega eller studerande.

Det är som om jul och midsommar skulle vara de sista stunderna att fixa alla ”dåliga samveten” och samtidigt fullborda världen för att den inte skall gå under medan vi tar ledigt. Vi tycks ha ett gemensamt behov att städa bordet så att vi i lugn och ro kan fira jul eller semester. Det är säkert nyttigt att med jämna mellanrum göra en storstädning på sitt arbetsbord eller snarare på datorn för att bli av med en hel del mer eller mindre viktiga saker och slutföra olika uppgifter. Det dåliga är förstås den extra stress vi skapar åt oss själva inför de längtade viloperioderna. Månne här också finns en orsak till varför högtider och semestrar kan skapa problem hos familjer? Det blir en allt för stor kontrast när vi från en hög stressnivå, i praktiken över en natt, förväntas omvandlas till lugna semesterfirare som har det trevligt hemma med de nära och kära.

Jag läste nyss i någon må bra -tidning att människan är av naturen lat. Enligt artikeln borde vi unna oss oftare att vara lata, eftersom det är nyttigt för hälsan. Synd bara att det här rådet passar så illa i en hektisk forskarvärld där det största skrytet tycks vara hur mycket man jobbar och hur lite man håller semester. Det händer så mycket inom våra forskningsfält att det är lätt att sugas in i känslan att man egentligen borde orka jobba 24/7 för att överhuvudtaget hänga med i tiden och vara konkurrenskraftig. Å andra sidan lär det vara så också att endast en utvilad hjärna är kreativ och kommer på nya idéer som i forskningen är livsviktiga. Kanske det skulle vara nyttigare än upprätthållande av alla kom ihåg-listor att inför ferier i stället minska på arbetstakten och ge rum för kreativitet och udda idéer som under julhelgerna kunde mogna till framgångsrika forskningsfrågor. Då skulle vi kanske förbereda rum för andras kreativitet och även sannare julfrid hemma under helgerna.

Det är sällan jag har lyckats kruxa av alla ogjorda saker från min kom ihåg-minneslapp innan det är dags att sista gången släcka ljuset i arbetsrummet före julafton. Vad händer sen? Jo, jag skrynklar ihop lappen med alla fullbordade och ofullbordade arbetsuppgifterna och kastar bort den. Det trösterika är att trots detta har världen hittills inte gått under en endaste gång. Visserligen har vissa av de ogjorda sakerna kommit emot mig igen efter ferien, men glatt nog har vissa tydligen bara försvunnit från världskartan (läs: dessa saker skulle ha varit helt onödiga att stressa med från första början). Kanske jag i år kunde skriva en lite kortade lista åt mig själv och belasta mina kolleger och andra med några färre uppgifter under den här veckan än vad jag ursprungligen planerade. Det blir säkert bra även om en del saker fullbordas först på nästa års sida. Världen blir ändå inte färdig, och behöver inte heller bli det, den här veckan.

Mycket avslappnande och skön jul till alla!

MAGNA CUM LAUDE IMPROBATUR

Tapio SalmiHela tiden ska vi gå runt och tigga; vi skriver ansökningar för att kunna förverkliga våra idéer och för att få forkningsprojekt finansierade. Vad gör en forskare, då hans/hennes projekt har accepterats? Vanligen ler man vackert och förblir så tyst som möjligt. Det är säkrast så, för det hör inte till vår tradition att skryta med egna framgångar. Man mottar gratulationer med en utpräglad anspråkslöshet: tack, tack, visst var det trevligt, jag är glad, nu kan vi fortsätta med vårt arbete, kollegerna hade säkert också mycket goda projektförslag… Så lyder den politiskt korrekta kommentaren. Bäst att glömma publiciteten och ta itu med själva arbetet.

Vad gör man, då man får avslag för sitt projekt? Då ska man vara absolut tyst; man tiger, man låter tårarna rinna i ensamhet, man drar sig till sin håla, man skriker svordomar över en öppen fjärd. Kanske märker familjemedlemmarna att man är på dåligt humör – de oskyldiga ska ju alltid få sitt straff! Ytterst sällan kommer man till offentligheten; det anses inte vara politiskt korrekt i vårt land. Man vill inte ge en bild av en besviken, bitter människa. Nej, nej, man ska försöka på nytt nästa gång. Så ska en snäll forskare bete sig. Detta mönster har ingjutits i ryggraden.

***

Nej, nej, nej! Nu får det räcka. Jag stiger upp, och låter skriket nå universumets gränser, åtminstone beslutfattarnas bekväma mötesrum med kaffe och laxsmörgås. Finlands Akademi, rikets högsta vetenskapliga auktoritet utlyste i  våras en ansökningsrunda för forskningens infrastruktur, d.v.s. forskningsapparater, kringutrustning, dokumentering och tillgänglighet av forskningsresultat. Det var egentligen också frågan om forskningsprojekt, eftersom det förutsattes att man noggrannt beskriver för vilken typ av forskning apparaturen skulle användas till. Processkemiska centret vid Åbo Akademi (PCC) förberedde noggrannt en ansökan som inlämnades i maj 2013. Vi skulle bl.a. ha en ny, i vårt land unik apparatur för att studera kemiska reaktioners förlopp på djupet, en skräddarsydd reaktionskalorimeter, som skulle möjliggöra in situ –analys av kemiska komponenter och studier av katalysatorns tillstånd. Ansökan var fin, tyckte vi, 1 megaeuro. Rubriken var  Grön process- och produktteknologi.

Finlands Akademi, som är mycket mån om att beslutsfattandet är så objektivt som möjligt, hade samlat en internationell panel för att evaluera förslagen. Panelens rapport kom, tillsammans med beslutet. Jag tar några citat från rapporten:

”The research ninfrastructure for this proposal is outstanding, combining both world-class expertise in catalysis and already existing facilities to support the aims and objectives of the proposal… The potential of the plan is high; the possibility to set up an improved structure, which can offer the instruments to step on in the research of new renewable materials…”

“The project is well prepared and the feasibility very well described… All project resources and the division of labour are clearly well planned”

“ The director of the research is a strong leader in their discipline and has excellent academic credentials. They are well-known in their field and they have demonstrated leadership on a number of large grants and projects”

“The scientific quality of the project is excellent, the objectives well defined and outstanding. Its impact is very wide and so is also its strength”

Så konstaterade den internationella panelen, som bestod av professorer/doktorer Eichhorn, Kjems, Kossut, Kuhn och Martelli. Jag känner ingen av dem. Vitsordet som de gav var det högsta, 6/6 (outstanding).

På basis av detta panelutlåtande fattade Finlands Akademis teknisk-naturvetenskapliga kommission ett NEGATIVT beslut. Ingen finansiering, nej tack. Samtidigt finansierades tiotals infrastrukturprojekt – hade alla dessa fått vitsordet 6/6?  Svårt att tro. Denna gång var beslutet ovanligt politiskt, berättade en källa, men det är frågan om rykten, och efter rykten kan man inte börja springa. Är den objektiva vetenskapspolitikens tid förbi i vårt land?  Jag vill inte svara på frågan; ni kan endast gissa vad jag tänker.

Som små skolelever fick vi julbetyget:

MAGNA CUM LAUDE IMPROBATUR

Fridfull jultid till alla läsare!

Tapio Salmi

Akademiprofessor

DELA DELA DELA för innovation!

VERSION I

Koncentrerat funderar jag på hur medvetna vi är om det som vi observerar omkring oss och hur medvetna vi är om när vi informerar omvärlden om intryck och när vår medvetenhet övergår i tolkande handlingar.

Jag blir medveten om att blogginläggets titel är som ett mantra. Mantrat leder antingen tankarna till det pris som innovation har eller det som går förlorat om innovation inte delas. Titeln kan givetvis också tolkas som en uppmaning till att lova och prisa innovation. DELA DELA DELA handlar förstås om att dela. I den virtuella världen DELAR de flesta av oss något med andra dagligen. Men hur mycket delar vi med oss? Till exempel av möjligheter till innovation? DELA DELA DELA kunskap! Läs mer i version V.

VERSION II

Teoretiker Benoit Godins beskrivning av innovation är värd att notera i det här sammanhanget. Godin ställer frågor om innovation på ett sätt som jag anser är relevant att sammankoppla med de tankemönster som det här blogginlägget utformas av. Godin intresserar sig för att undersöka var idén om innovation har sitt ursprung, varför innovationen i vardagligt tal är teknologisk och hur det kommer sig att idén om innovation ofta är begränsad till att förstås som kommersiell. Jag kommer inte att på djupet referera Godins beskrivningar om innovation, men en tråd följer jag upp.

I sitt working paper Invention, Diffusion and Linear Models of Innovation (2013) diskuterar Benoits två teser. Den ena tesen omfattar tolkningen att innovationen är universell, att människan är en innovatör och kommer på något på samma sätt världen över. Den här tesen för fram att parallell innovation förekommer geografiskt och över tid samt att innovation blir till stegvis och hierarkiskt.

Den andra tesen som Benoit diskuterar är att människan i själva verket inte är en så påhittig varelse som vi tror (Jfr non-inventive) och att innovation handlar om att det nya sprids och utvecklas genom utbytet av idéer, över kulturer och gemenskaper. Över tid och över rum. Som nätverk tolkar jag. Som att DELA DELA DELA idéer! Läs mer i version V.

VERSION III

Bilden som inleder det här inlägget är tagen senaste vecka och handlar om att dela med sig.  Vi hade en liten festlig sammankomst med våningskollegerna. Det hela ordnades i bildkonstsalen, en föreläsningssal högt upp i Academill, precis under taknocken. I den här salen är det högt till tak.

Jag kunde inte låta bli att improvisera fram atmosfär i salen inför festen. Impulsen för improvisationen uppkom under dagen timmarna innan festen. Det blåste kraftigt från nordväst. Vinden låg rakt på takpannorna ovanför salen. Det gnisslade, brakade och ven.

Några av oss hjälptes åt att improvisera och skapa atmosfär inför festen. Feststämningen under kvällen ackompanjerades av en virtuell eld, en egen stjärnhimmel inomhus och stormen som ven. För att skapa atmosfär behövdes bland annat…

…och ett perforerat pappersark för stjärnhimlen.

Att skapa stort med små medel är en form av hållbar innovation. Improvisation handlar om att med spontanitet och intuition som medel gestalta något oväntat. Den som improviserar har kunskap och kompetens om hur man omformar någon form av retning eller impuls i ett sammanhang till aktion som leder till reaktion. Då man improviserar fram en atmosfär med så starka element som vind (storm), eld och en stjärnhimmel måste man räkna med att det berör oss. På flera plan, det personliga,  det universella och i olika riktningar. I rätt sammanhang kan improvisation leda till innovation. DELA DELA DELA erfarenheter! Läs mer i version V.

VERSION IV

I pdf filen (länk i VERSION V) Dialog – Tema innovation frågar Peter Hanke ” Hvor er rollemodellerne i fornyelsen af akademisk læringskultur? I samma fil kan man läsa Karen Bryggmans gestaltning av kreativitet och innovation ur ett samtida perspektiv. Så många ingångar. Jag konstaterar:  innovation ligger nära improvisation, intuition, inspiration och intervention. Det är något att ta i beaktande – i ett annat sammanhang. Jag vill avsluta med vi kan DELA DELA DELA med oss!

VERSION V  nedladdad 1.12 2012

http://thefutureofinnovation.org/contributions/view/564/the_future_of_innovation_serves_humanity_before_economy%A0

http://www.csiic.ca/PDF/AnthropologyPaper15.pdf

http://www.nordvux.net/download/7130/dialog_innovation_web.pdf