När jag skriver det här undrar jag om jag börjar bli gammal. Jag fyllde 45 för en dag sedan så det är helt naturligt att jag blir mera konservativ. Med konservativ avser jag nu enbart en strävan att bevara det som varit – absolut inget annat. Men en annan förklaring jag undrar över just nu är om allt egentligen handlar om att det inte är jag utan den finlandssvenska kulturen som börjar bli gammal. Den är väl trots allt dubbelt så gammal som jag – med lite råge på.
Att mina tankar rör sig i den här riktningen handlar om att jag för första gången på allvar känt oro för den finlandssvenska kulturen. Det brukar jag inte göra. Jag är inte sentimental utan snarare lite laissez-faire vad gäller det finlandssvenska i stil med ”kulturer komma och kulturer gå”. Det är kanske så man tänker när något är så självklart så att man inte ser dess värde.
Det finns säkert många reella orsaker till min oro. Att ÅA sanerar sin verksamhet och i verkligheten kanske snävar av på sin bredd är kanske en orsak. En sådan utveckling kommer olämpligt med tanke på att framtidens studerande i jämförelse med gårdagens väljer sin universitetsutbildning från ett mycket större och attraktivare internationellt utbud. Kommer vi att behöva ett finlandssvenskt universitet då längre?
Som parentes vill jag betona att jag naturligtvis inte har något svar på en sådan fråga. Däremot vet jag att ifall vi vill testa hållbarheten på ett framtida ÅA så skall det finlandssvenska universitetet nog vara mycket mera genomsyrat av diversitet och bredd än begreppet internationalisering idag ger förhanden. – Nej, jag vet, en sådan utveckling låter inte som ett decennium av nedskärningar …
Jag ser framför mig t.ex. hur finlandssvenska forskare i brist på egen forskningsmiljö kommer att vara som arkitekterna i den aktuella museidebatten. De blir några enstaka ”guggar” i ett maskineri som handlar om helt andra saker. De är förvissa finlandssvenskar, men på ett annat ställe, på ett annat språk och för andra sammanhang. Säg sen om det kan kallas eller upplevas som finlandssvenskhet, eller vilka förutsättningar det måste finnas för att så skall vara fallet.
Men förvånansvärt nog var det en mycket mindre summa än ÅA:s minus eller det omdebatterade bidraget på en halv miljon som gjorde mig upprörd. Det var nedskärningen i statsbidrag till Brages pressarkiv fick mig att svära till ordentligt. Jag hade hoppats att jag i skrivande stund hade fått nyheter om hur man på ministeriehåll motiverade nedskärningen, men inte ens i den nya heta kvällsupplagan av HBL hittade jag något om saken.
Jag har aldrig varit arkivforskare. Jag har aldrig ens riktigt förstått mig på vad som är fascinerande med historisk forskning. Trots det kommer jag aldrig att glömma den mycket konkreta nytta som jag en gång hade av arkivet för ett av mina första akademiska steg. Jag hade aldrig själv kunnat skapa en sådan mapp med källmaterial som jag snabbt fick ihop genom ett besök på arkivet. Och kunskapen som materialet gav hade avgörande betydelse för mig. Jag kan bara föreställa mig vad det kan betyda för sådana som på ett helt annat sätt än jag är beroende av pressarkivet. – Varför finns det inte vid ÅA?
Jag har inte ändå blivit så gammal att jag tror att framtiden finns i arkiv, men Brages pressarkiv är ett bra exempel på hur olika processer samverkar på ett osökt och negativt sätt. Utan att känna till motiveringen bakom beslutet påstår jag att det hänger samman med en attitydförändring inom den finländska politiken och kulturen. Den möjliggör att det finlandssvenska kan marginaliseras och har stor tillväxtpotential inom ramen för den dominans som ekonomiska diskurser har idag. Kan ÅA råka ut för samma kalldusch en dag?
Från en sådan horisont är fondstrategin antagligen är korrekt och mycket viktig. En tillräckligt stor ”gugge” i maskineriet kanske motar Olle i grind. – Är Guggenheim till salu?
Nåja, lika lite som man kan bygga kultur med arkiv, kan man göra det med pengar. Det finns snarare en risk att det är motsatsen som gäller. En kultur som lever enbart i kraft av arkiv och understöd är antagligen död.
Men, när jag konstaterar det här vet jag att jag är förfördelad. Ingen kommer längre att kunna ta ifrån mig min kultur. Jag är för gammal för att kunna dö annat än som finlandssvensk, även om det sista jag hör på min dödsbädd är samtalet mellan de finska och ryska vårdarna.
Men, det här gäller inte mina barn och eventuella barnbarn. Det finns en risk att deras kultur tas ifrån dem. Dessutom gäller det inte heller alla sidor av mig, t.ex. det att jag är finlandssvensk forskare. Det är en identitet som i högre grad byggs av en omgivning, ett sammanhang och specifika resurser.
Jag vet inte riktigt hur många klossar som behövs för att bygga en kultur. Egentligen är jag som sagt tveksam till själva tanken om att bygga en kultur; det är en ekvation med många flera ”guggar” än vad vi riktigt kan räkna med. En kultur lever av flera inneboende paradoxer och en av dem berörde jag inte alls ovan. I lika hög grad som en kultur lever av sin egen kraft, dvs. sin egen historia och sina olika resurser, så vet vi att den till syvende och sist lever av sitt samspel och sin öppenhet för andra, för förändring.
Det går ett spöke genom Europa. Det är populismens spöke, och det har av allt att döma lyckats skrämma upp EU-eliten rejält inför vårens Europaval. Så vad är det då som gör den europeiska populismen anno 2014 så skrämmande?
Även om Leonardo da Vinci beskrev redan på 1400-talet människans mun som djurens grav blev djur produktionsmedel i människans händer först på 1800-talet. Beträffande djur (exl. arten homo sapiens) och djurhållning hör man ofta hur mycket bättre djuren har det idag jämfört med förr. Så svart och vitt är det dock inte. Vissa djur har det bättre, andra sämre. Man kan säga att lidandet som människan påför djur har omstrukturerats både i våra handlingar och i lagstiftningen.