”Guggar” i arkivet

Peter NynäsNär jag skriver det här undrar jag om jag börjar bli gammal. Jag fyllde 45 för en dag sedan så det är helt naturligt att jag blir mera konservativ. Med konservativ avser jag nu enbart en strävan att bevara det som varit – absolut inget annat. Men en annan förklaring jag undrar över just nu är om allt egentligen handlar om att det inte är jag utan den finlandssvenska kulturen som börjar bli gammal. Den är väl trots allt dubbelt så gammal som jag – med lite råge på.

Att mina tankar rör sig i den här riktningen handlar om att jag för första gången på allvar känt oro för den finlandssvenska kulturen. Det brukar jag inte göra. Jag är inte sentimental utan snarare lite laissez-faire vad gäller det finlandssvenska i stil med ”kulturer komma och kulturer gå”. Det är kanske så man tänker när något är så självklart så att man inte ser dess värde.

Det finns säkert många reella orsaker till min oro. Att ÅA sanerar sin verksamhet och i verkligheten kanske snävar av på sin bredd är kanske en orsak. En sådan utveckling kommer olämpligt med tanke på att framtidens studerande i jämförelse med gårdagens väljer sin universitetsutbildning från ett mycket större och attraktivare internationellt utbud. Kommer vi att behöva ett finlandssvenskt universitet då längre?

Som parentes vill jag betona att jag naturligtvis inte har något svar på en sådan fråga. Däremot vet jag att ifall vi vill testa hållbarheten på ett framtida ÅA så skall det finlandssvenska universitetet nog vara mycket mera genomsyrat av diversitet och bredd än begreppet internationalisering idag ger förhanden. – Nej, jag vet, en sådan utveckling låter inte som ett decennium av nedskärningar …

Jag ser framför mig t.ex. hur finlandssvenska forskare i brist på egen forskningsmiljö kommer att vara som arkitekterna i den aktuella museidebatten. De blir några enstaka ”guggar” i ett maskineri som handlar om helt andra saker. De är förvissa finlandssvenskar, men på ett annat ställe, på ett annat språk och för andra sammanhang. Säg sen om det kan kallas eller upplevas som finlandssvenskhet, eller vilka förutsättningar det måste finnas för att så skall vara fallet.

Men förvånansvärt nog var det en mycket mindre summa än ÅA:s minus eller det omdebatterade bidraget på en halv miljon som gjorde mig upprörd. Det var nedskärningen i statsbidrag till Brages pressarkiv fick mig att svära till ordentligt. Jag hade hoppats att jag i skrivande stund hade fått nyheter om hur man på ministeriehåll motiverade nedskärningen, men inte ens i den nya heta kvällsupplagan av HBL hittade jag något om saken.

Jag har aldrig varit arkivforskare. Jag har aldrig ens riktigt förstått mig på vad som är fascinerande med historisk forskning. Trots det kommer jag aldrig att glömma den mycket konkreta nytta som jag en gång hade av arkivet för ett av mina första akademiska steg. Jag hade aldrig själv kunnat skapa en sådan mapp med källmaterial som jag snabbt fick ihop genom ett besök på arkivet. Och kunskapen som materialet gav hade avgörande betydelse för mig. Jag kan bara föreställa mig vad det kan betyda för sådana som på ett helt annat sätt än jag är beroende av pressarkivet. – Varför finns det inte vid ÅA?

Jag har inte ändå blivit så gammal att jag tror att framtiden finns i arkiv, men Brages pressarkiv är ett bra exempel på hur olika processer samverkar på ett osökt och negativt sätt. Utan att känna till motiveringen bakom beslutet påstår jag att det hänger samman med en attitydförändring inom den finländska politiken och kulturen. Den möjliggör att det finlandssvenska kan marginaliseras och har stor tillväxtpotential inom ramen för den dominans som ekonomiska diskurser har idag. Kan ÅA råka ut för samma kalldusch en dag?

Från en sådan horisont är fondstrategin antagligen är korrekt och mycket viktig. En tillräckligt stor ”gugge” i maskineriet kanske motar Olle i grind. – Är Guggenheim till salu?

Nåja, lika lite som man kan bygga kultur med arkiv, kan man göra det med pengar. Det finns snarare en risk att det är motsatsen som gäller. En kultur som lever enbart i kraft av arkiv och understöd är antagligen död.

Men, när jag konstaterar det här vet jag att jag är förfördelad. Ingen kommer längre att kunna ta ifrån mig min kultur. Jag är för gammal för att kunna dö annat än som finlandssvensk, även om det sista jag hör på min dödsbädd är samtalet mellan de finska och ryska vårdarna.

Men, det här gäller inte mina barn och eventuella barnbarn. Det finns en risk att deras kultur tas ifrån dem. Dessutom gäller det inte heller alla sidor av mig, t.ex. det att jag är finlandssvensk forskare. Det är en identitet som i högre grad byggs av en omgivning, ett sammanhang och specifika resurser.

Jag vet inte riktigt hur många klossar som behövs för att bygga en kultur. Egentligen är jag som sagt tveksam till själva tanken om att bygga en kultur; det är en ekvation med många flera ”guggar” än vad vi riktigt kan räkna med. En kultur lever av flera inneboende paradoxer och en av dem berörde jag inte alls ovan. I lika hög grad som en kultur lever av sin egen kraft, dvs. sin egen historia och sina olika resurser, så vet vi att den till syvende och sist lever av sitt samspel och sin öppenhet för andra, för förändring.

3 thoughts on “”Guggar” i arkivet

  1. Kanske är det så att det finlands-svenska har fungerat bra utan att man egenligen behövt anstränga sig? Och nu när frukterna inte längre faller av sig själv i famnen står ankdammen lite konfunderad. Jobba för svenskan?

    Brage som ett mycket litet exempel. Kollade en tid sedan Brages nya web-interface där man på webben kunde söka mterial på de olika tidningarna. Brage hade satsat på ett (ganska dåligt) sök-interface men det stora problemet var att resultaten inte var tillgänliga om man inte var prenumerant! Genom att göra minimi-insatser här och där och optimera enbart det egna blir resultatet halvdant och inte konkurenskraftigt i en omgivning där alternative ökar hela tiden. I det här fallet betydde i min mening avsaknaden av riktigt stöd från tidningarna effektivt ett dråpslag mot Brage som relevant aktör på webben och det dråpslaget fixade vi alldeles själva.

    Ett annat exampel är lärarutbildninggen i Hfors. Som tvåspråkig familj i Hfors är det mycket tråkigt att konstatera att de tvåspråkiga barnen inte får en gedigen utbildning i finska. Allt färre job är längre ”vigda” åt svenskspråkiga och då hamnar våra barn i konkurrens med de finska och goda kunskaper i finska blir ett viktigt sätt att hävda sig i konkurrensen och ett handikap för våra barn. Om i synnerhet två-språkiga familjer börjar tycka att svensk utbildning är en risk för sina barn kommer valen kanske mer att gå mot finsk skola. Och om den svenska skolan rasar, då ligger finlandssvenskan och ankdammen illa ute! Allt detta bara av regionalpolitiska orsaker inom dammen?

  2. Lite måste jag prutisa om Håkan Mitts sågning av Presstandas sökning. Dels görs utvecklingen iterativt, och gränssnittet är ingalunda färdigt, dels måste det sättas i rätt kontext: jämfört med snart sagt alla biblioteks- och arkivgränssnitt är det lätt att använda och intuitivt. Relevansen i sökresultaten är också hyfsad, framför allt om man jämför med tidningarnas egna arkivsökningar (i de fall de finns). Men det huvudpoängen håller jag definitivt med om: vi har ett problem i att man vid tidningarna inte förstår betydelsen av informationsförvaltning och arkiv. Och inte minst användarvänlighet. Och att man för ofta i allmänhet har svårt att se utanför det finlandssvenska och utanför den egna regionen.

Lämna ett svar till Margareta Nybacka-Willner Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.