Min första kontakt till den estniska ön Ösel (Saaremaa) skedde via litteraturen: jag läste de böcker som jag inte ännu hade läst i barndomshemmets bibliotek. De var författarinnan Aino Kallas’ dagböcker. Aino, som hörde till den finländska kultursläkten Krohn hade en intressant livshistoria; den präglades av stor lycka och enorm tragedi. På en exkursion träffade den unga studenten filosofie doktor Oskar Kallas, som efter en dags bekantskap friade till Aino! Oskar var född på Ösel,  han var en son till Kaarma församlingens klockare, doktor i etnologi, lärare, forskare och journalist, senare även diplomat: den unga estniska republikens ambassadör i Helsingfors, Den Haag och London. Aino blev en känd finsk-estnisk författare. Hon skrev på finska, men teman för hennes romaner och noveller kom ofta från Ösel, från öns mytiska förgångna. Estniska släktingar berättade gamla historier som i hennes fantasi förädlades till skönlitterära verk. Paret hade ett lugnt och kreativt liv i Tallinn efter Oskars pensionering från diplomatiska uppdrag. Sedan bröt andra världskriget ut och två av parets vuxna barn dog onaturligt under krigets gång. Paret Kallas lyckades fly till Stockholm och blev för evigt exilester, som längtade tillbaka till Ösels mjuka stränder och ljuvliga sommardagar.  Aino Kallas är ett av de största namnen i  den finländska litteraturen och Oskar är en odödlig figur i den estniska kulturhistorien.

Idag skiner solen över den Öselska himmelen: flera veckor var temperaturen nästan 30 grader i öns huvudstad Kuressaare och havsvattnets temperatur översteg 25 grader. Turister kom och for: finländare, svenskar, letter, litauer, ryssar, tyskar, fransmän… De kom till operafestivalen, de kom till kammarmusiksfestivalen, de kom för att titta på fåglar, för att festa, några kanske enbart för att vila. En kosmopolitisk kakofoni, kunde man säga. Unga tyska studenter promenerade på stadens huvudgata och frågade artigt: tyska eller engelska? Tyska, absolut, svarade jag. De frågade vägen till tyska soldaters gravgård. Gå ditåt, ca tre kilometer, så kommer ni till Kudjape metsakalmistu, bredvid den finns de tyska soldatgravarna. De tackade och gick.

Ön har starka tyska rötter: här härskade den baltisk-tyska adeln som ägde stora herrgårdar. Många av dem deltog aktivt i utvecklingen av samhället. Balthazar van Campenhausen var på 1700-talet viceguvernör i Kuressaare, som då kallades Arensburg. Han grundade den första tidsskriften på ön, Arensburgische Wochen- und Intelligenzblätter. Han grundade även den första (halv)professionella teatern i Arensburg-Kuressaare. En sommarkväll träffade jag under konsertens paus friherre Hansjörg Freytag – von Loringhoven, vars förfäder en gång var godsägare i Kihelkonna kommun. Deras adelsvapen hänger i Kuressaare biskopsslott. Hansjörg är en artig, äldre gentleman, först hjärnkirurg till utbildningen, men sedan hade han kommit till slutsatsen att det egentligen är farligt att operera hjärnor och utbildade sig till psykoterapeut. Han har praktik i Tübingen. Ofta kommer han på somrarna till Ösel, medan hans fru som är bildkonstnär flyger till Provence.

Vi organiserade i augusti en internationell sommarskola och konferens i Kuressaare, i lokala yrkesinstitutets utrymmen. Temat var norra Östersjöområdets hållbara kemi och processteknologi. Evenemanget samlade ca 60 deltagare från Åbo Akademi, Uleåborgs universitet, Umeå universitet, Kungliga tekniska högskolan (KTH) och Tallinna tehnikaülikool. Dessa universitet bildar nätverket POKE (Pohjoisen Itämeren alueen kestävä kemia ja prosessiteknologia), som finansieras av Finska Kulturfonden (Suomen Kulttuurirahasto). Deltagarna representerade över 15 nationaliteter. Toppföreläsare berättade om jordklotets härkomst och utveckling (Olav Eklund, ÅA), Östersjöområdets ekologi (Jüri Elken, TTÜ), sol- och vindenergi (Lars Hedström och Lauri Ulm). Tiotals pågående doktorsarbeten presenterades och en snabbkurs i vetenskapligt skrivande hölls. Sommarnätterna var fortfarande långa och nattklubbarna vimlade av folk. En kväll besökte vi Kuressaare biskopsslott: vi hittade Freytag – von Loringhovens vapen, det var nästan som modern, nonfigurativ konst, vi hittade Oskar Kallas bild i den permanenta utställningen på slottet.

För 75 år sedan, i augusti 1939, besökte Estlands president Konstantin Päts Saaremaa; han höll tal och pratade med folk och åt festmiddag på slottet. Sommaren hade varit ovanligt vacker och het, den stora ekonomiska depressionen hade övervunnits, livet hade blivit gladare igen och folk fyllde badstränderna överallt i Norden, från Nådendal till Hangö och Terijoki, från Pärnu till Kuressaare. Den 23.8.1939 undertecknades Molotov-Ribbentroppakten i Moskva och andra världskriget bröt ut den 1 september i morgongryningen. Sommaren var slut.

Krigets förhärjelser bör ersättas med fredens budskap. En av  fredens ambassadörer på jordklotet är Tibets andlige ledare Dalai lama. Jag läste i dagstidningen Meie Maa (Vårt land), att Sydafrika, Nelson Mandelas och Desmond Tutus hemland vägrade att ge visum åt den tibetanske ledaren: Sydafrika har aktiva handelskontakter till Folkrepubliken Kina. Då realpolitik och mänskliga rättigheter står mot varandra, vinner realpolitiken. Bilden är tagen av Dr Pasi Tolvanen.