månadsarkiv: oktober 2014

På plan med Kevin Durant

Peter NynäsVeckorna som jag har bakom mig har varit ovanligt arbetsdryga. Den mesta tiden har gått till en forskningsansökan till European Research Council, den sista och kanske mest omfattande i en lång rad ansökningar som jag har arbetat med den här hösten.

Att söka medel från ERC innebär att man siktar högt och långt. Konkurrensen är hård. Även Nobelpristagare kommer tomhänta hem från ERC. Risken att man inte får pengar kryper nära den definitiva 100-procentigheten. Egentligen borde man kanske därför vara klok och vända redan i dörren. Det skulle dessutom ge en tid att sova på nätterna och arbeta med andra saker på dagarna.

När jag i medlet av senaste vecka lämnade in ansökan och lade ansökningsprocesserna bakom mig (för en tid framöver i alla fall) märkte jag att det hade varit både givande och kul. Det är ofta meningsfullt att tvingas bearbeta ansökningar ytterligare. Resultatet är vanligen att man kommer några steg längre. Då tänker jag inte enbart på hur ansökningstexten utvecklas. Under arbetet med texten blir man naturligtvis tvungen att tänka igenom allt mycket grundligt, och från flera olika håll. Bearbetningen blir en del av själva forskningsarbetet.

Det här börjar jag vara van vid, men den här gången var det också kul helt enkelt. Att konkurrensen är så hård i ERC ansökningen fick inte den effekt som jag hade väntat mig. När man vet att man inte riktigt befinner sig i samma liga och hamnar att kämpa mot de stora pojkarna så blir man lätt modfälld. Inte så denna gång. Tvärtemot var det ganska befriande. När förväntningarna inte kan vara så stora så känns förlusten som man så lätt kan förutse inte som någon hotfull eller riktig förlust. Man kan helt enkelt satsa på att njuta av spelet. Det är som att hamna in på plan med Kevin Durant och LeBron James.

Med raden av ansökningsprocesser bakom mig märkte jag också att det här projektet verkligen är något som lockar. Här finns liknande aspekter som ovan. Igen är det de stora riskerna – det galna i att man alls tänker på det här sättet – som ger allt en extra kick. Det är ibland dit man måste sträcka sig för att verkligen få motivation.

Ansökan handlar om ett globalt jämförande projekt med studier som utförs i nästan tio olika städer från Shanghai i öst till Lima i väst – och mellanlandningar i bl.a. Accra och Haifa. Den innehåller många utmaningar och vetter på gränsen till vad som genomförbart. Å ena sidan är man förvånad att ingen gjort en liknande studie. Å andra sidan fattar man mycket väl att ingen tidigare velat ta sig an det här. Det är som att planera för ett helt nytt vinnarlag i NBA.

I grunden för projektet finns naturligtvis viktiga och specifika frågor om hur vi skall förstå religion i vår samtid, hur den utvecklas och varför. Frågorna är inspirerande, viktiga. Men lika och kanske ännu mera drivande är trots allt det nära samarbetet med kollegor från andra delar av världen. Forskningen skulle vila på ett sådant samarbete. Det är ett kärnan som de teoretiska frågorna egentligen cirklar kring: om hur man är tvungen att tänja på gränserna för vitt skilda sätt att förstå, diskutera och undersöka religion. Om hur man sakta men säkert måste skrapa fram en gemensam horisont. Perspektiven idag i forskningen är västerländska, europeiska. Det håller inte längre.

Slutsatserna av det här resonemanget är exakt två för min del. Konkurrens och tävlan kan vara mycket inspirerande och motiverande – även om man hamnar in på plan med Durant och resultatet är närapå givet. Det kan till och med vara kul! Men – konkurrensen har sina tydliga gränser, den utgör bara en del av spelet som helhet. På en annan sida av spelplanen måste allt få en helt annat karaktär för att man skall kunna lyckas. Vissa vinster ligger inom räckhåll enbart när man lyckas bryta laggränser och bilda ett enda team.

Algblomningar, skepsis och mirakelkurer

Johanna MattilaFörra sommaren fick vi uppleva omfattande algblomningar i stora delar av kustområdena. De blågröna algerna eller cyanobakterierna, så som de egentligen heter, förekom ovanligt rikligt just under den bästa semesterperioden. Jag vet flera som avbröt sin seglats genom Skärgårdshavet på grund av massförekomst av alger. Det var ju inte så roligt att sitta i stiltje och hetta ute på ett grönt hav där man inte ens kunde simma i. Andra åkte hem från sina sommarstugor på grund av samma orsak. Algblomningen kom ovanligt tidigt i år och ytansamlingarna av alger var kraftigare än under de flesta år. Den största orsaken till detta var det ihållande högtrycket som började andra veckan i juli och höll i sig ända mot slutet av augusti. Nackdelen med solen, sommarvärmen och de nästan vindstilla dagarna var ju att de blågröna algerna förökade sig snabbt, steg upp till ytan och bildade stora och tjocka sjok som täckte största delen av ytter- och mellanskärgården både i Finland och Sverige. Å andra sidan förbrukades närsalterna i vattnet relativt snabbt till slut och det blev inte en annan blomningstopp som det ofta blir under förhösten.

Även om sommarens exceptionella väderförhållanden var den utlösande faktorn för algblomningarna, ligger den primära orsaken fortfarande i en allt för stor näringsbelastning till havet. Omfattande vattenskyddsåtgärder har vidtagits under de senaste åren, och belastningen från många olika källor har faktiskt minskat märkbart. Men trots det kommer det fortfarande mycket näring till havet och den existerande närsaltsnivån sjunker väldigt sakta. När minskningen i närsaltshalterna i havet är mycket långsam, kanske till och långsammare än vad takten och omfattningen av vattenskyddsåtgärder skulle förutsätta, blir många otåliga och även besvikna. Misstro på forskarnas kunskap och myndigheters åtaganden växer också på sina håll. Nyligen kom det ett program på tv:n där forskarnas och myndigheters information och kunskap över utsläppskällor och utsläppsmängder från de olika källorna ifrågasattes. Några jordbrukare uttryckte sin misstro över siffror som visar att jordbruket är den största ”boven i dramat”. Enligt dessa skeptiker överdriver forskare och myndigheter omfattningen och betydelsen av närsaltsbelastningen från jordbruksmarker. I stället föreslog de att dagvatten, dvs. avrinningsvattnet från öppna ytor i städer och dränerade bebyggelseområden som rinner förbi de kommunala reningsverken, är betydligt större belastare än jordbruket.

Dessa jordbrukare hade också svårt att acceptera att landbaserade källor är orsaken till omfattande algblomningar. Algblomningarna förekommer ju längre bort från kusten och i det öppna havet och inte i närheten av odlingsmarkerna, vilket användes som bevis på att belastning från jordbruket inte kan vara orsaken till algblomningarna. Det som dessa skeptiker inte hade tagit i beaktande är hög grumlighet av vattnet på grund av erosion i kustnära områden. I grumligt vatten finns det betydligt mindre volym tillgänglig för alger och deras tillväxt än i klarare vatten längre ut till havs där ljusmängderna räcker till för alger på betydligt större djup och den totala algmängden därmed kan vara mångfaldig. I kustnära områden förekommer de huvudsakliga närsalterna, fosfor och kväve, även i mera balanserade förhållanden än längre ut i skärgården, där kväve ofta är bristvara. Brist på kväve gynnar blågröna alger som är bra på att utnyttja kväve direkt från luften, vilket de flesta andra alger inte klarar av. Även om närsalter också kan fällas ner från luften är de landbaserade källorna ändå de största belastarna i Östersjön. Trots en viss skepsis hos en del lekmän är det även rätt klart att jordbruket är den största belastningskällan gällande hela Östersjön. Det har visats av så många oberoende studier och utredningar, och det råder en 100 % samstämmighet över resultaten bland myndigheter och forskarna.

En ytterligare källa som bidrar till förhöjda närsaltshalter i Östersjön är bottensedimentet och speciellt den fosfor som har lagrats i det. När syrehalterna sjunker frigörs stora mängder fosfor tillbaka till vattenmassan och blir på nytt tillgänglig för bl.a. blågröna alger. Även om det egentligen är frågan om tidigare utsläpp av närsalter som har sedimenterat, betraktas den här så kallade interna belastningen som en skild närsaltskälla. Belastning från sedimenten kan dessutom vara en övervägande orsak till varför vattenskyddsåtgärder verkar ha mindre och långsammare effekter än väntat. De nyaste uppskattningarna tyder på att den interna belastningen har minst lika stor betydelse som de landbaserade källorna både i kustområden såväl som i Östersjöns djupområden. De värsta uppskattningarna tyder på att den interna belastningen kunde vara till och med tre gånger större än belastningen från landbaserade källor.

Ingenjörerna är ivriga på att hitta snabba fix för att åtgärda problem med intern belastning. Syresättning av djupområden är ett numera ofta återkommande åtgärdsförslag på problemet. Nu har till och med HELCOM (Helsingforskommissionen, den internationella organisationen mellan Östersjöstater) på initiativ av Sverige börjat utreda effekter av syresättning av Östersjöns djupområden (http://www.extrakt.se/hav-och-sjoar/syrepumpar-galen-ide-eller-ostersjons-raddning/). Ett förslag är att sätta tio stora pumpar för att syresätta djupvatten med mera syrerikt ytvatten i Bornholmsbassängen som är ett av de djupaste områden i Östersjön. Pumparna förväntas syresätta det bottennära vattnet så att fosforläckaget avtar. Tekniskt sätt är det här säkert helt genomförbart, så länge pumparna hålls igång. Jag, bland många andra ekologer, ställer mig dock relativt skeptiskt till detta åtgärdsförslag. Ingenjörerna tycks inte vilja ta hänsyn till havets ekologi. Östersjöns ytvatten har lägre salthalt och är även varmare än bottenvattnet. Om man blandar ner ytvatten rubbar man den naturliga salthaltsskiktningen i vattenmassan. Varmare vatten innehåller dessutom mindre syre än kallt vatten, vilket inte precis lättar på situationen i det långa loppet, speciellt inte om pumpningen upphör. Förutom de ekologiska rubbningarna som kan uppstå, finns det även kemiska risker i det här experimentet. Bornholmsbassängen har använts som dumpningsställe för stridsmaterial från andra världskriget (http://mercw.org/). Stora mängder (13 000 ton) av toxiska substanser ligger i djupet förvarade i metallcontainers som håller på att rosta. Både förhöjd temperatur och syrehalt påskyndar korrosionen av containers. Därmed kunde syresättningsexperimentet leda till ökad spridning av toxiska substanser i havsmiljön.

Kalla mig tråkig skeptiker men jag tror inte på den här typen av snabba fix av naturen. Det finns tyvärr allt för många bedrövliga exempel på hur människans ingenjörskonster har misslyckats och lett till mer eller mindre katastrofala konsekvenser trots goda intentioner. Ett färskt exempel är uttorkningen av Aralsjön (YLE nyheter 29.9.2014) på grund av uttag av bevattningsvatten. Idag finns det kvar bara ökenmark med skadliga substanser, bl.a. radioaktiva ämnen från kärnvapenexperiment, som sprids med vindarna till omgivningen. Östersjön kan räddas med idogt arbete – på land, men tyvärr finns det inga mirakelkurer att snabbt förbättra tillståndet av vårt hav. Alla vi, inklusive jordbrukssektorn, bör dra vårt strå till stacken för att minska på belastningen.

Doktoranden Sofia – en introduktion

Sofia Holmqvist”Vad vill du bli när du blir stor?” Frågan kan kännas väldigt lätt att svara på då man ännu inte är stor – ”brandman”, ”flygvärdinna”, ”astronaut”, ”sjökapten”, ”lärare”, ”pop-idol”. I lågstadiet fick jag glansiga vänböcker av klasskamrater där jag skulle skriva in intressant information om mig själv. På raden om mitt drömyrke skrev jag nog aldrig ”forskare”. Kanske lämnade jag till och med raden tom. I en av mina egna vänböcker har min kusin skrivit att hon vill bli ”liten igen”. Hon hade alltså samma åsikt som Pippi Långstrump, Tommy och Annika som säger ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

Jag har funderat en del på om jag har blivit stor. Om inte, när blir jag det? Blir jag stor då jag disputerat? Blev jag stor redan i och med min magisterexamen eller då jag fick legitimation som talterapeut? Jag tror att jag inbillade mig att jag skulle bli det. Jag tänkte mig att min yrkesidentitet så småningom skulle göra mig ”stor”. Då jag började doktorera insåg jag behovet av att så småningom börja forma även en annan yrkesidentitet – ”Sofia, forskaren”, experten inom sitt område. Tanken skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna betrakta mig själv som expert? En expert är enligt Nationalencyklopedin ”person med stor sakkunskap (inom ett givet ämne)”. Varför kändes det då så skrämmande kan man undra. Jag kände att det var en utmaning att få stor sakkunskap om något, i en värld där ny kunskap skapas i så otroligt snabb takt. Jag antar att utmaningen i mitt fall också berodde på att mitt givna ämne, logopedi, är ett tvärvetenskapligt ämne. När jag som nybliven magister skrev forskningsplanen för min doktorsavhandling märkte jag att det kändes stort att påstå att jag skulle kunna bli expert inom mitt område. För att kunna slutföra min plan skulle jag kunna statistik, mikrobiologi, immunologi, genetik, psykologi, forskningsmetodik och ett specifikt område inom logopedi. Hur skulle jag någonsin kunna ha ”stor sakkunskap” inom alla dessa områden?

Nu är det två och ett halvt år sedan jag lämnade in min ansökan om att bli antagen som doktorand. Under den tiden har jag förutom doktorand även varit föreläsare, konferensdeltagare, arrangör, studerande, handledare, universitetslärare, amanuens, klinisk talterapeut och forskare (jag kan även tillägga att jag dessutom varit både modfälld, hoppfull, stolt, nyfiken, omotiverad, ambitiös och inspirerad under denna tidsperiod). Jag måste erkänna att det var en liten överraskning för mig att jag som forskare i logopedi fann mig själv läsande forskningsrapporter och litteratur i pedagogik – när hände det här tänkte jag, när hade jag blivit lärare? Blåögt nog hade jag inte tänkt på att yrkesrollen som forskare skulle innehålla allt det här och antagligen kommer jag så småningom att märka att yrkesrollen innefattar mycket mer. Nationalencyklopedin definierar forskning som ”en process som genom systematiskt arbete kan frambringa nya kunskaper och öka vetandet” och ”forskare” är nödvändigtvis inte en expert utan ”en person som i sitt yrke ägnar sig åt vetenskaplig forskning”. Det låter bra, med allt vad det innefattar. Det vill jag gärna bli när jag blir stor.