månadsarkiv: januari 2015

En bra början

Sofia Holmqvist,

SAMSUNGFör min del inleddes år 2015 med förberedelser inför Finlands Röstergonomisällskaps årliga seminarium som gick av stapeln den 16 januari i Helsingfors. Föreningen är ung och grundades för fyra år sedan av foniater Eeva Sala som då arbetade vid Åbo Universitets Centralsjukhus. Nu har föreningen ungefär 50 medlemmar och trots sina unga år har den hunnit utgöra ett viktigt nätverk för röstinriktade kliniker och forskare i Finland. Under tidigare seminarier har temat varit bland annat presentationer av nya rön inom röstforskning i Finland och att ge en bred bild av röstergonomiska risker individer som arbetar inom röstkrävande yrken kan utsättas för.

I år låg fokus på kliniskt arbete inom röst och syftet var att ge information om och öka färdigheterna i akustisk röstanalys i kliniskt arbete. En röstterapi inleds (och avslutas) vanligen med intervju, undersökning och bedömning. Både läkare och talterapeut utför vanligen en subjektiv bedömning (perceptuell bedömning) och en objektiv bedömning (akustisk analys) av klientens röst. Den akustiska analysen kan också göras under själva röstterapin och användas som ett verktyg för att öka klientens röstmedvetenhet.

Då vi i arbetsgruppen planerade programmet för seminariet, ville vi presentera olika sätt att utföra akustisk röstanalys och skapa en diskussion kring vad det innebär att vi i Finland inte har normer för hur den objektiva bedömningen utförs. Vad innebär det för yrkesutövare och forskare att vi inte följer exakt samma riktlinjer när det gäller hur vi samlar in vårt bedömningsmaterial och hur det här materialet tolkas? Öron-, näs- och halsläkare Miia Ruuskanen hade inför seminariet gjort en enkätbaserad kartläggning över hur akustisk analys görs runtom i Finland. Det visade sig att det är väldigt varierande av vem, i vilka utrymmen och hur den akustiska röstbedömningen görs. Talterapeut, FD, Jaana Sellman vid Helsingfors Universitet konstaterade i sin presentation att idealet t.ex. vid en foniatrisk poliklinik skulle vara att experter inom olika röstområden hade möjlighet att samarbeta i större utsträckning. I det här skedet är det ofta en talterapeut, en sjukskötare och en foniater eller öron -, näs- och halsspecialist som delar på uppgifter som i bästa fall skulle involvera både fysiker, tekniker, fysioterapeuter för att nämna några.

Seminariet resulterade i en givande diskussion kring vilka analysmetoder som används och kring vilken problematik som ligger till grund för olikheterna i tillvägagångssätten. Bland de ca 50 närvarande fanns ett intresse av att ta itu med problematiken och diskussionen resulterade i ett förslag på fortsatt samarbete i en arbetsgrupp med representanter från respektive universitetssjukhus.

Både i rollen som forskare, röstkliniker och som arrangör kände jag att seminariedagen var en lyckad start på år 2015.

Grexit?

Christer Lindholm, , ,

Christer Lindholm

På söndag denna vecka går Grekland till parlamentsval. Och inte vilket ordinärt parlamentsval som helst, utan ett som har alla förutsättningar att gå till historien. Om inte något mycket dramatiskt och överraskande inträffar under de få dagar som ännu återstår innan valet kommer nämligen vänsterpartiet Syriza att kamma hem en veritabel jordskredsseger, vilket i sin tur innebär radikala förändringar i den destruktiva åtstramningspolitik som under de senaste fem åren drivit det grekiska samhället allt djupare in i en ekonomisk, social och humanitär katastrof.

Så långt som att kräva ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet går Syriza inte, men partiet kräver såväl ett slut på åtstramningspolitiken som en sanering av Greklands förkrossande skuldbörda. Med tanke på att den grekiska statsskulden i förhållande till BNP idag är ungefär 50 procentenheter högre än då ”krishanteringen” inleddes år 2010 är de här kraven inte bara rimliga, utan också ekonomiskt förnuftiga. Ändå har varje antydan om en grekisk skuldsanering redan nu stött på hårt motstånd från vissa andra euroländer.

För det hårdaste motståndet står, föga överraskande, Tyskland, som hänsynslöst utnyttjat eurokrisen för att påtvinga de krisdrabbade euroländerna en rejäl dos preussisk disciplin (att tyska banker hör till dem som gynnats allra mest av stödpaketen till krisländerna är däremot ett faktum som det talas mycket tyst om i Berlin). Det är inte heller någon större överraskning att Finland, Tysklands trogna Waffenbruder i hanteringen av eurokrisen, ivrigt och högljutt sekunderar den tyska regeringen från sidolinjen. Vad ett litet och perifert EU-land som Finland tycker och tänker om saken är i och för sig fullständigt irrelevant, men om det största eurolandet (och den största finansiären av stödpaketen) Tyskland framhärdar i sitt motstånd mot varje form av skuldlättnader för Grekland är det bäddat för trubbel.

Om det visar sig omöjligt att genomdriva någon som helst form av skuldlättnader i samråd med trojkan och de övriga euroländerna har den nya grekiska regeringen två alternativ: att försöka uppnå en acceptabel kompromisslösning (vilket i praktiken kunde innebära en lindring av åtstramningspolitiken i utbyte mot att Grekland avstår från kraven på skuldlättnader), eller att ensidigt gå in för en skuldsanering på samma sätt som Argentina gjorde i början av det förra årtiondet. Det förstnämnda alternativet skulle innebära en avsevärd politisk risktagning med tanke på att kraven på skuldlättnader utgjort en så väsentlig del av Syrizas valkampanj. Det senare alternativet skulle för sin del med stor sannolikhet innebära, att Grekland tvingas lämna eurosamarbetet.

En ensidig skuldsanering – som i praktiken alltså innebär att den grekiska regeringen helt sonika förklarar att den inte kommer att betala tillbaka den utestående statsskulden till fullt belopp – skulle oundvikligen utestänga Grekland från den internationella lånemarknaden för en överskådlig framtid. Något ytterligare ekonomiskt stöd från trojkan eller de övriga euroländerna skulle Grekland inte heller kunna räkna med i den situationen, och därmed skulle det inte återstå några andra alternativ än så kallad centralbanksfinansiering, vilket innebär att den grekiska centralbanken lånar pengar till staten genom att köpa upp statsobligationer.

För att kunna använda sig av centralbanksfinansiering måste Grekland emellertid ha en självständig centralbank, och inte bara ett filialkontor till Europeiska centralbanken som nu är fallet. Och eftersom det är Europeiska centralbanken som kontrollerar mängden euro i omlopp skulle Grekland dessutom bli tvunget att återinföra sin nationella valuta. Det är alltså omöjligt att förena centralbanksfinansiering av statsskulden med en fortsatt medverkan i eurosamarbetet.

På kort sikt skulle en ”Grexit”, ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet, vara en oerhört smärtsam upplevelse både för den grekiska ekonomin och för Greklands hårt prövade befolkning. Erfarenheterna från Argentina – som med sitt strikta fastkursarrangemang mot den amerikanska dollarn låg så nära en valutaunion ett land kan komma utan att helt ge upp sin nationella valuta – ger ändå vid handen, att en ände med förskräckelse är att föredra framom en förskräckelse utan ände. Och om det här dessutom bidrar till att hela eurosamarbetet upplöses blir det den största tjänst grekerna har gjort den västerländska civilisationen sedan slaget vid Thermopylai år 480 f. Kr.

 

 

FN – FNL – FNT – DFNT

Tapio Salmi

Tapio SalmiJag föddes den 7 oktober 1957 via kejsarsnitt. Tidpunkten var väl vald eftersom den första satelliten, Sputnik, hade skjutits upp på omloppsbanan runt jorden endast få dagar tidigare. Jag kunde nästan omedelbart börja med vetenskapliga observationer: satelliten var synlig ända till jorden i höstkvällens mörker.

Hur mår killen, frågade min mor efter att ha vaknat från operationen. Riktigt bra, en pigg pojke som skriker hela tiden, svarade läkaren. Så har det blivit: skrik i över 50 års tid, ibland som i Edvard Munchs odödliga tavla (Skriket). Mitt namn blev Tapio, så hade mina föräldrar beslutat. Jag har aldrig älskat namnet, men med åren har jag lärt mig att acceptera det.

Vi alla har våra namn, människor och organisationer. Namnet utgör en väsentlig del av vår identitet och icke-identitet. Då man pratar om organisationernas namn så talar man gärna om en bränd. Landets namn är alltid en bränd – tänk på USA: det är otänkbart att Förenta Staterna skulle ändra sitt namn, speciellt förkortningen USA är känt överallt, både i gott och ont. En gång var jag i USA, i Philadelphia, då VM i fotboll spelades.Vi tittade på en av USA:s matcher i en snuskig krog och efter en stund märkte jag att ropade USA, USA, USA tillsammans med den övriga publiken. Plötsligt tystnade jag. Nej, så här ska det ju inte gå till; jag är ju uppvuxen på den andra sidan av barrikaden. I min ungdom var det en modesak att vara antiamerikansk, kanske främst p.g.a. USA:s krigsbrott i Vietnam.

För nya, självständiga stater betyder ett nytt namn ett avståndstagande från kolonialismens tid, samtidigt som man söker sig tillbaka till egna rötter. Kongo blev Zaire, Rhodesia blev Zimbabwe, Övre Volta blev Burgina Faso. Ett namnbyte i sig skapar inget mirakel; ibland återspeglar det endast en maktgirig diktators storhetsvansinne. Efter Joseph Desiré Mobutus tiotalslånga, blodiga och korruperade regi är Zaire Kongo igen, nu med tillägget ’Demokratiska Republiken’. Joseph Desiré döpte om sig till Mobutu Sese Seko. Senare bröt en revolution ut, Seko störtades och dog i prostatacancer. Det må påpekas att även det forna Östtyskland hade en demokratisk fasad: Deutsche Demokratische Republik, DDR var en verklig bränd i internationellt toppidrott. Det ska se demokratiskt ut, lär partichefen Walter Ulbricht ha sagt, en äkta pragmatiker. Varför heter vi inte Demokratiska Republiken Finland (DRF, SDT på finska)? Därför att vi är en konstitutionell parlamentarisk demokrati, och behöver inte skrika ut det.

Samhälleliga organisationer och företag är ivriga på att ändra sina namn. Orsakerna är många: man vill ha nya anhängare och medlemmar, man vill utvidga sin kundkrets eller man är helt enkelt tvingad till ett namnbyte p.g.a. en företagsfusion eller –avspjälkning.  Det finns exempel på lyckade och mindre lyckade namnbyten. Ett verkligen lyckat namnbyte i den finländska politiken var då Agrarförbundet ändrade sitt namn till Centerpartiet – senare Centern. Under årtionden har Centern varit en av de ledande politiska krafterna i vårt land; med det gamla, dock traditionsrika namnet Agrarförbundet skulle detta knappast ha lyckats, eftersom jord- och skogsbruket i dag sysselsätter endast 5% av arbetskraften.

Ett exempel på en katastrofal namnförändring (läs: ’modernisering’) var då finska posten döpte sig om till Itella. Vilket Itella, vad betyder det, hur ska man hitta sig till posten, frågade många av oss. Snabbt fick vi svaret på frågan: man behöver inte längre hitta sig till postkontoret, för det har ju sannolikt blivit stängt, bortrationaliserat!  Nu tar posten tillbaka sitt gamla, internationellt gångbara namn, tack och lov. Inom den offentliga sektorn kan man relativt lättsinnigt ändra på organisationernas namn, för att man inte behöver tänka på ekonomiska konsekvenser, tyvärr.

I företagsvärlden överväger man noggrannt på ett namnbyte, som kostar pengar och kan i värsta fall leda till negativa effekter på marknaden. Därför förblir Shell alltid Shell som oljebolag och BASF bibehåller sitt namn som världens största kemibolag. En gång i tiderna betydde BASF Badische Anilin- und Sodafabrik, men förkortningen började leva sitt eget liv. Finländska företag har varit relativt ivriga på att ändra sina namn, närmast p.g.a. företagsfusioner och ändringar i verksamheten. Så blev Pargas Kalkbergs AB Pargas Kalk och mycket senare Partek. Framgångsrika exportföretag håller dock gärna kvar sina namn; tänk på Wartsila och Kone, visserligen i Frankrike skrivs det med accent aigu, Koné, så att fransmännen skulle uttala namnet rätt.

Hur är det med akademiska institutioner? Här är namnet – och förkortningen – en verklig bränd: MIT, Stanford, Oxford, Cambridge, Sorbonne, Humboldt… Man ändrar inte lättsinnigt ett namn som lockar de bästa studenterna från överallt i världen. Här vilar ett stort ansvar på de akademiska beslutsfattarna. I Finland har  – åtminstone formellt – stora förändringar genomgåtts i universitetsvärlden under det senaste decenniet. Vem vet förresten, vad UEF betyder? University of Eastern Finland, Östra Finlands Universitet, som uppstod genom att Kuopio och Joensuu universitet fusionerades.

Åbo Akademi heter lyckligtvis fortfarande Åbo Akademi, men vårt namn på engelska ser jag som ett problem: Åbo Akademi University är en egendomlig blandning av svenska och engelska. Ofta ser man namnet dessutom felskrivet, både i Finland och utomlands: Akademi blir Academy, Academi eller Akademie, Åbo blir förståss Abo, med det är vi reda vana med. Dessutom är namnet en tårta på tårta. Orden ’Akademi’ och ’University’ ger ju samma information: ett säte för högre utbildning och forskning. Den grekiske filosofen Platon undervisade sina elever i en park i Aten och parken hette Akademeia. Det är en felaktig tro att ordet ’akademi’ enbart skulle syfta till ett forskningsinstitut. För rena forskningsinstitut används oftast benämningen ’vetenskapsakademi’. En fantastisk EU-konstruktion som lär ska vara en officiell förkortning för vårt universitet är AAU – helt obegripligt!

Vi borde hålla oss till namnet Åbo Akademi, på alla språk, i alla världsdelar. De nya fakulterna (fr.o.m. 1.1.2015) har sina namn och namnförkortningar. Alla börjar på ’F’, fakulteten, så den första bokstaven ger ingen extra information. Speciellt teknikbranschen vid Åbo Akademi har genomgått flera namnförändringar under en relativt kort tidsperiod. Den väletablerade bränden KTF (Kemisk-tekniska fakulteten, grundat 1920) blev TkF (Tekniska fakulteten, grundat genom fusion av KTF och IT-området vid ÅA 2005), senare uppspjälktes TkF till två institutioner, IT (informationsteknologi) och KT (Kemiteknik). I årsskiftet 2015 fusionerades biovetenskaperna, naturvetenskaperna, IT och KT  till Fakulteten för naturvetenskap och teknik (FNT) – Faculty of Science and Engineering. Då jag första gången såg förkortningen FNT trodde jag att det var frågan om en politisk organisation i fransk anda: Fedération National de… Frihetsrörelserna i Algeriet och Vietnam hette ju FNL. Lyckligtvis är FNT inte Front National de Turku utan en högt internationell fakultet vid ett internationellt orienterat universitet.

Det är dags att sluta skrika, för dekanusuppdraget för FNT (kanske det förkortas DFNT) står framför mig och arbetsro behövs för att få en god start. Det finns ingen orsak att ändra på det egna namnet, trots att mitt favoritnamn egentligen är Alexander. Inte p.g.a. den nuvarande statsministern utan min gudfader, som var en äkta bonde och en glad och färggrann personlighet. Släktnamnet Salmi har sina för- och nackdelar, men nyligen har det fått en extra internationell dimension. Jag skulle till en vetenskaplig konferens i Iframe, vid Atlasbergen i Maroc. Myndigheten vid passkontrollen på Casablanca flygfält hade ett vänligt leende och frågade oväntat: är Er fader arab? Såvitt jag vet, inte, replikerade jag omedelbart. Ja, men namnet Salmi är ett arabiskt namn, sade mannen bakom glasrutan och slog ett stämpel i mitt pass. Bienvenue au Royame du Maroc!

Jag önskar alla läsare ett aktivt och framgångsrikt nytt år 2015!

Tapio Salmi, DFNT