månadsarkiv: juni 2015

Fritt framförande av en passage

Om den forskarblogg jag skriver skulle förstås som en apparat för kommunikation skulle den ofrånkomligt komma till uttryck som just den fallgrop som jag genom själva skrivandet strävar till att undgå. Jag läser och reflekterar över bloggens delar, både de delar jag skrivit fram tidigare samt de delar som skrivits av övriga ÅA-bloggare. Jag riktar mitt intresse på förståelsen att bloggens texter fungerar som passage – det vill säga som figurer (former), som experiment och som länkar till koncentrerat tänkande. Just möjligheten till koncentrerat tänkande och artikulation av tänkandet är för mig en bärande beskrivning av forskning och vetenskap och i förlängningen är universitet sammanhang där man värnar om dem som kvaliteter.

Då jag reflekterar över läsåret som gått inser jag att jag utarbetat en strategi för att ge rum för koncentrerat tänkande i arbetsvardagen. Strategin som jag använt mig av är förmågan att förstå improvisation som möjlighet för att kommunicera och gestalta en form av arbetsrutiner som i sin tur skapar rum för andra andra former av dem.

Till vardags förstår människor improvisation som en beskrivning av något som vi gör på en höft. Improvisation kopplas då till ad hoc situationer. I undervisning och lärsituationer är det lätt hänt att improvisation förstås som en motbild eller motsats till planering. Ett annat vanligt sätt att förstå improvisation är att förstå det som intuitiv aktivitet som framförs på ett spontant sätt. I den förståelsen är det möjligt att räkna in någon form av kompetens och medvetenhet i det improvisatoriska, då intuitivt agerande kan förstås som handlingar och val som bygger på erfarenhet och kunskap. Det här då ofta i situationer som inte erbjuder tid till kritisk analys eller bedömning utan istället är situationerna utformade så att man i dem är tvungen att bilda sig en omedelbar uppfattning för att kunna agera. Allt det här är delar av, dimensioner av improvisation.

Närmar man sig improvisation från en konstbaserad förståelse är de flesta bekanta med teaterimprovisation och musik(jazz)improvisation som förfinade, konstnärliga uttryck där konstnärer laborerar med och mot konventioner inom ett konstområde för att skapa oväntade estetiska upplevelser. Då beskrivs improvisation ofta som fördjupad och bred kompetens inom konstområdet. Inom bildkonstens och bildkonstundervisningens tradition är improvisation inte ett lika vedertaget begrepp som till exempel inom teater, dans och musik. Men i den utveckling som den moderna konsttraditionen byggt grund för och som samtidskonsten för fram om performativitet som kvalitet öppnar sig ett möjligt fält till att pröva, artikulera, reflektera och förstå handlingsmönster, val och kvaliteter i bildkonst och bildkonstundervisning som improvisation.

I det arbete jag utvecklar som universitetslärare i bildkonstens didaktik tar jag avstamp i konstens, den kvalitativa forskarens och utbildarens förståelse av världen. Det är en dynamisk förståelse som erbjuder en stabilitet för att greppa förändring samtidigt som förståelsen ofta skapar glipor och mellanrum. Glipor och mellanrum  kan utforskas och på så sätt är det möjligt att gestalta något som kunde blivit oartikulerat. När det kommer till improvisation så är det den konstbaserade improvisationen som MINDSET, som praktik och teori som intresserar och erbjuder tid och rum för skaparflöde, tid och rum för att gestalta meningsskapande och  didaktisk medvetenhet hos lärarstuderande samt tid och rum för att undersöka hur bildkonst, undervisning och lärande formuleras.

En snabb genomsökning av den nationella läroplansgrunden för grundläggande utbildning godkänd 2014(LP2016) ger tre träffar på ordet improvisation. En träff inom skolämnet musik och två träffar inom skolämnet modersmål och litteratur. I alla tre fall kan användningen av begreppet improvisation i dokumentet tolkas som att improvisation skall förstås som teknik (färdighet?) för att framföra (perform) något. Improvisation kan faktiskt i läroplanssammanhanget också tolkas som en möjlighet till att lära sig former av retorik. Improvisationsbegreppets plats i läroplanen väcker didaktisk nyfikenhet.

Eftersom begreppet är inskrivet i läroplanen kan jag som lärarutbildare anta att improvisation förstås som en kompetens, en kunskap eller färdighet som man kan lära sig, pröva och öva. I sammanhanget tolkar jag även att improvisation inte förstås som en beskrivning av något som sker innan något förberett eller planerat, inte heller förstås det som något slumpmässigt. Det beskrivs som en kvalitet i framförande och kommunikation. Som lärarutbildare ligger utmaningen i att kommunicera improvisationen som en bred möjlighet till kunskapande och kommunikation i livet, så att improvisationen inte begränsas till ett skolämnes karaktär i den allmänbildande skolan.

Jag leker med tanken att till exempel anta ett MINDSET där improvisation fungerar som en metafor för att beskriva hur hantera oväntade utmaningar inom utbildning. Då menar jag utbildning som ett brett begrepp som omfattar till exempel genomförande, organisation och administration.  Det är något som jag vill framhålla att vi är beroende av att börja se som kvalitet, en form av radikal annanhet som genererats som subversiv och oväntad  kraft  utgående från de strategier, strukturer och målsättningar som utbildning i dag omfattas av. Något att ta tag i vid planeringen av inkommande läsår. Det är förstås inte en slump att jag i den här texten som lärarutbildare tar mig an att skriva fram tankar om improvisation.

Senaste vecka hade jag förmånen att avsluta läsåret i ett internationellt sammanhang och tillsammans med kolleger, doktorander, forskare och utbildare få tid och rum för att tänka, samtala och arbeta koncentrerat med forskningsområdet The Art and Science of Improvisation in Education vid Rommetveit Högskola i Stord i Norge.

Passage – en reseberättelse.

Inför resan till Rommetveit behövde jag fundera över How to Get there. På evenemangets hemsida erbjöds en fungerande struktur, med flera alternativa reserutter till Rommetveit. Av någon anledning fastnade jag för följande färdbeskrivning:

”If you can’t catch the express boat, there are many options by bus. The airport bus leaves for the Bergen bus station every 15 minutes. You may change en-route for the Costal Express Bus at the “Fjøsanger Miljølokk” which is 9 minutes before arriving at the Bergen bus station. The Coastal Express Bus calls at the Fjøsanger Miljølokk 9 minutes after it starts its journey to Stord.” Jag valde det här färdsättet till Rommetveit trots att rekommendationen var att ta en snabbgående båt från Bergen ut till Stord.

Vid ankomsten till Bergen flygfält bröt jag ner informationen om reserutt med buss i etapper. Jag frågade mig fram om hållplatser och hålltider och förvånades av att allt fungerade. Vid min framkonst till Rommetveit vände jag mig till organisatören och gav positiv respons på de noggrant förklarade resealternativen som funnits på webbsidan. Organisatören blev omtumlad. Han berättade att han inte prövat om det här sättet att resa skulle fungera. Han berättade att han skapat rutten mer som ett humoristiskt experiment genom att tolka busstidtabeller än som information och färdbeskrivning till Rommetveit. Han var övertygad om att han varit så övertygande och tillräckligt tydlig med att rekommendera snabbgående båt att ingen ens skulle komma på tanken att ta sig fram med buss.

För ett ögonblick förvandlades min föreställning om det som för mig hade varit ett äventyr och en tillfredsställelse över att ha kommit fram till Rommetveit trots olika osäkerhetsmoment till en stickande känsla av besvikelse. Jag hade tagit ett skämt på allvar. Hur kunde jag avläsa en kulturell kod så fel? Jag fann mig snabbt och sa att jag är evidensen för att det humoristiska experimentet fungerade. Jag insåg att jag kanske sist och slutligen hade anammat humorn i det hela genom äventyrslusten. Hur det kommer sig att jag tolkade bussturer som äventyr får jag lov att fundera på i ett annat sammanhang. Hur som haver, inledningen och introduktion till dagarna blev en sinnebild för att tänka koncentrerat på improvisation. Erfarenheten av resan till de forskarsamtal och föreläsningar som fördes kring improvisation återkom flera gånger till förmågan att agera här och nu. Det är en förmåga att ta till vara på ögonblick och tid, att stretcha kompetenser, orientering och klokhet så att det oförutsedda, det oväntade i det situerade ögonblicket skapar kvaliteter som är utöver det förväntade. Stimulerande som didaktisk tanke och handling.

Att avsluta ett intensivt läsår vid Åbo Akademi Universitet (som på många plan gestaltats genom situationer, val och beslut som inte alltid utformats så att det funnits tid och rum till kritisk analys eller bedömning, där strukturer och strategier har formats så att man varit tvungen att bilda sig omedelbara uppfattningar för att kunna agera) genom att bli inbjuden till The art and science of improvisation in education, gör att improvisation som strategi stiger fram som en kvalitet som under läsåret gestaltats men inte artikulerats. Bloggen är ingen apparat för kommunikation, den är en passage de communication. IMPRO here I come!

Varma Sommarhälsningar!

IMG_3551

 

 

 

Fusionsenergi

Tapio SalmiIndustrin krymper, statsskulden ökar, de rika klagar, de fattiga lider, den intellektuella eliten kritiserar och problematiserar. Riket har sjunkit i pessimism och stagnation. Så är det i dagens Finland, åtminstone enligt massmedia. Naturligtvis – massmedia i en västerländsk demokrati ska utgöra en kritisk röst och inte vara statsmaktens språkrör. Alltid går det illa, men ibland mindre illa.

Onekligen har vårt land stora problem, vilka delvis är strukturella, men låt oss tänka framåt och skrida till åtgärder. I alla organisationer efterlyses konkreta åtgärdsplaner, för strategiska visioner allena är inte tillräckliga.

Vad är den typiska medicinen då en organisation eller ett samfund är i en krissituation, som inte är tillfällig i sin karaktär? Fusion, fusion, ropar man då. Man fusionerar två företag i hopp en nystart; ny logo, ny organisation, ny image och framför allt nya synergier som leder till nytänkande, nyskapelser och förbättrad kostnadseffektivitet.

Vi ska fusionera med ett annat land. Finlands politiska historia delas i tre epoker: kungarikets tid (-1809), kejsardömets tid (1809-1917) och republikens tid (1917-?). Republikens tid är över – leve fusionen! Med vem? Vi granskar fusionsmöjligheterna med grannländerna, eller helst hela Östersjöområdet.

Vi tittar först norrut: Norge. Med norrmännen har vi alldeles härliga relationer; vi gillar varandra. Fusionen är dock osannolik: grannen med sina enorma naturgas- och oljetillgångar är alltför rik och därmed knappast ivrig att ingå ett giftermål med oss. Dessutom har den nordliga grannen en hög kostnads- och prisnivå, vilket innebär att ölpriset i Finland skulle snabbt stiga efter fusionen och detta kunde leda till ett uppror i den östra rikshalvan.

Sedan tittar vi västerut. Svenskarna är vårt broderfolk på många sätt och svenskarna har visat en oförglömlig solidaritet mot oss, inte minst under svår krigstider 1918 och 1939-44. Här uppstår dock två allvarliga problem på fusionsvägen. Det kunde vara svårt att få finska folkets majoritet bakom en dylik fusion, eftersom många finländare lider av ett allvarligt lillebrorskomplex vad Sverige beträffar. Dessutom är det tvivelaktigt om man i Sverige överhuvudtaget skulle vara kapabel att fatta något som helst beslut inom en rimlig framtid: det skulle behövas mini- och stormöten, otaliga riksmöten och Almedalsveckor för att behandla detta delikata ärende. Sedan 1809 har Sverige inte kunnat fatta ett beslut huruvida man skulle delta i ett (världs)krig eller inte. Så tydligen är man tvungen att begrava idén om ett nytt Storsverige och i stället nöja sig med det bernadottska Lillsverige. Fördelen med en icke-fusion med Sverige är att fusionsdiskussionen kan fortsätta och ishockeymatcherna Finland-Sverige hålls kvar.

Det är dags att kasta blickarna österut. Ett ja tack är att vänta på från Moskva, da, da… Den bärande ryska statsideologin är – och har sedan urminnes tider varit – att bibehålla och vidareutveckla rikets territoriala storhet. Denna grundtanke leder till en logisk konsekvens: ett land eller ett område som någon gång har hört till tsarriket eller Sovjetunionen bör vid ett lämpligt ögonblick kunna återförenas med moderlandet. Ekonomiska synergier med en rysk-finsk fusion skulle vara uppenbara; speciellt östra Finlands ekonomi skulle få en stark stimulans och östra Finland skulle få ett naturligt Hinterland. Ändå är jag i viss mån tveksam och problemet är igen folkopinionen, så kanske man bör vänta innan man skickar en e-post till Vladimir Putin.

Vi tittar söderut: Estland, Lettland och Litauen. Ester är nästan som finländare utom att de har mer civiliserade dryckesvanor. De ekonomiska och kulturella banden är otaliga. Som folk älskar vi varandra, och esterna har under historiens lopp visat en likadan solidaritet mot oss som svenskarna. Toppolitiken är dock just nu emot oss. Estlands president Toomas Hendrik Ilves (herremannen med rosett; ’ilves’ betyder ’lo’ på svenska) är i sin tankevärld en typisk exilest, uppvuxen i Sverige och Kanada. Han har stora misstankar mot tidigare alliansfria länder och betraktar oss som finlandiserat land, som har en alltför mjuk politik mot Ryssland. ’Me ei taha, me ei oska’ (vi vill inte, vi vågar inte) skulle vara det sannolika svaret på en e-post om en eventuell statsfusion.

Estland, Lettland och Litauen är språkligt och kulturellt olika, men deras historiska erfarenheter är mycket liknande; de blickar västerut, ofta över Atlanten, de vill vara självständiga och lojala medlemmar i Nato. Så blir en e-post varken till Riga eller Vilnius osannolik. Det är bättre att ta ett flyg Åbo-Riga och beundra den verkligen vackra hansastaden. Prisnivån är fortfarande rimlig där.

Alternativen börjar bli få: Polen och Tyskland (i alfabetisk ordning). Finsk-polska relationer har alltid varit goda, utom små incidenter under den svenska stormaktstiden. Är Polen intresserad av Finland och har Polen erfarenhet av att genomföra fusioner? Kungen Sigismund-Zygmunt, Katarina Jagellonicas och Hertig Johans son försökte göra det, men planen misslyckades, eftersom kungens egen släkt var opålitlig. Finländarna skulle eventuellt stöda en samgång, men polackerna är säkert tveksamma: landet har haft en synnerligen gynnsam ekonomisk utveckling under de senaste åren – varför skulle man riskera detta med en fusion med ett problemland? Folkmentaliteterna är olika: polackerna är spontana och älskar improvisation, medan finländarna vill ha välplanerade möten med klara agendor. Det finns dock en starkt sammanbindande länk mellan dessa två nationer: vodka. Fusionsoptionen borde undersökas seriöst.

Vi landar i det sista alternativet som enligt min åsikt kunde bli den bästa: en fusion med Tyskland. Jawohl, där har vi ett folk som verkligen passar ihop med oss. Vi är försiktiga, laglydiga och rädda för oordning och kaos, så är även tyskarna. Vi älskar detaljerad planering och noggrann dokumentering. Den ekonomiska kopplingen mellan de två länderna är stark. Vi har erfarenhet av tidigare samarbete på många områden. Tyskland har färsk erfarenhet av att genomföra verkligen krävande fusioner: hela gamla DDR införlivades den 3.10.1990 i Förbundsrepubliken. Den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl lovade blomstrande ängar till östtyskarna, till de nya delstaterna (Neue Bundesländer). Det har det verkligen blivit, trots skepticism och farhågor. Den federala struktur som det efterkrigstida Tyskland har, skulle passa oss utmärkt: vi skulle bli en delstat (das Neueste Bundesland). Det är dags att utarbeta en konkret åtgärdsplan och tidtabell för en fusion på det kulturella, ekonomiska och statsrättsliga planet. Utbildningen i Finland borde samordnas med Förbundsrepubliken, åtminstone i viss mån. Det tyska språket skulle ingå i skolornas undervisningsprogram redan i första eller andra läsåret. De största – och även mindre – finländska städer skulle få ett tyskt namn. Jag ger endast några exempel: Åbo (Turku) skulle bli Markt eller Markt am Aura (’turku’ betyder ’torg’, torg heter Markt på tyska), Nystad kunde bli Neustadt am Ostsee o.s.v.  En riksomfattande namntävling skulle utlysas för att hitta på goda namn. Detaljerna är många och allt kan inte behandlas här. Det blir dags att skicka en e-post, och inte vilken som helst e-post. Inledningen av brevet är det viktigaste; man ska komma ihåg den artiga tyska brevetiketten: alltså inte Liebe Angela, inte heller Liebe Frau Bundeskanzlerin, utan Sehr Geehrte Frau Bundeskanzlerin. En kopia ska skickas till förbundspresidenten, till Joachim Gauck.

Ledare – större och mindre – har sina visioner, t.o.m. hallucinationer. Den store finske statsmannen Urho Kaleva Kekkonen var en synnerligen visionär politiker, som under sina sista år i ämbetet led av hallucinationer. En av dem var att Finland är ett neutralt land.

Den Haag, i en coffee shop, juni 2015

Tapio Salmi

Det är fråga om högförräderi enligt finska lagen. En artikel av denna typ skulle i 1930-talets Finland givit några år tukthus till författaren. Solig sommar till alla läsare!

Vårt eget hundspann

NynäsJag mindes plötsligt några iakttagelser som jag snubblade över i min forskning för en tid sedan. Manuel Castells, en internationellt känd nätverksteoretiker, och Pekka Himanen, en finländsk filosof, berör i ett gemensamt verk frågor om spänningen mellan globalt och lokalt i relation till det framväxande informationssamhället. Den pågående utvecklingen har sträckt individers och gruppers horisonter längre än tidigare och frågor om nationella och kulturella identiteter ställs på sin spets. Det här bidrar, menar de, till att nationalism och religiös fundamentalism får luft under vingarna.

Det är lätt att nicka instämmande till det här och många gör det även om deras analys också kommit att diskuteras mycket kritiskt. Polarisering av värderingar och attityder tycks för tillfället splittra många hörn av världen – likt Mose i tiden med sin stav fick Röda Havet att dela sig. Men den här följden av globala förändringar skall naturligtvis inte förstås som en regel. Även om tendensen är tydlig behöver det nya informations- och nätverkssamhället inte nödvändigtvis betyda en utmaning för lokala kulturella identiteter. Verkligheten är mera sammansatt än så och Finland utgör ett intressant och viktigt undantag. Så menar i alla fall Castells och Himanen.

Fortsättningen som följer står i bjärt kontrast till den senaste tidens politiska och religiösa utveckling. Finland är, skriver de, ett land som är synnerligen väl integrerat i den nya globala informationsekonomin, men samtidigt ett samhälle som förmår bekräfta sin kultur, sitt språk och sin nationella identitet: det finländska informationssamhället och välfärdssamhället samverkar och är djupt rotade i den finländska identiteten. Kombinationen utveckling och välfärd ses som Finlands naturliga överlevnadsteknik. Därför, menar de, så hittar man inte utpräglad nationalism, religiös fundamentalism eller motsvarande reaktionära motståndsidentiteter i Finland.

Men – det här konstaterade Castells och Himanen i början på 2000-talet. Det har hänt mycket sedan dess. Finland var inte immunt mot reaktionära och splittrande tendenser och sådana ensidiga och destruktiva maktsträvanden som följer radikaliserande hållningar. Det är av den här orsaken jag minns deras syn på Finland. Den var idealistisk.

Det är svårt att förstå varför vi står där vi står idag. I ljuset av tidigare vallöften kan man knappast konstatera att folket fått vad de bett om. Och utöver brutna vallöften är ignoransen för folkets värderingar tydlig. Vår nya undervisningsminister lyfter i en av sina bloggar fram det faktum att 95 procent av oss ser det som ett ansvar att betala skatt. Men, hon gör det bara för att avfärda det med en kort mening: ”Någonstans går i alla fall gränsen” skriver hon, ”och nu känns det som om gränsen brustit.”

Jag respekterar och förstår undervisningsministerns personliga känsla i den här frågan. Möjligen har hon själv beskattats för hårt i relation till de behov eller den rätt till sin lön som hon upplever att hon har. Men, det är en helt annan sak. Hennes egen personliga upplevelse av rättigheter eller behov äger inte legitimitet som politisk programförklaring – och speciellt inte när den förblindas av uttalad nonchalans och likgiltighet inför andra synsätt. Men, det här förhållningssättet tycks tyvärr vara karaktäristiskt för den nuvarande regeringen som helhet.

Den ledande politikens nonchalans och förakt för kunskap syns inte enbart i konkreta nedskärningar. Många har pekat på den brist på utbildning som vissa portföljsinnehavare får kämpa med, och det är onekligen en korrekt och relevant iakttagelse. Men, inom politikens historia hittar vi säkert exempel på goda politiker som i grunden saknat utbildning. Det är däremot ett mera tidstypiskt fenomen att man plockar in udda galjonsfigurer som inte kompenserar sin brist på utbildning med en gedigen erfarenhet från politisk verksamhet samt bildning och öppenhet. Sådant har tidigare kunnat lotsa politiker in i nära dialog med både historia och samtid.

Problemet uppstår när brist på kunskap eller utbildning förenas med den nonchalanta och retoriska hållning som t.ex. undervisningsministern ger utryck för. Kunskapsförakt och nonchalans inför omvärlden – varthän vi än lokaliserar det vi kallar omvärld – är en olycklig kombination när man skall ta ansvar för ett land och en värld.

Vi lever i ett annat land i dag än det land som Castells och Himanen såg. Finland är mera polariserat; det pågår en reaktionär process och den sker aktivt och uttalat. Men, det är en grov förenkling att tänka att slitningen finns i gränsen mellan något som vi kallar lokalt och globalt. Den samtida nationalismen har mycket starka internationella uppbackningar och inspirationskällor. Den är en form av lokal rörelse som i grunden är mycket global. Sipilä, Soini och Stubb är hundar i ett globalt hundspann som drivs av vissa specifika värderingar och intressen. De är inte nationens försvarare eller rotade i en finländsk kulturell identitet. De behöver blottas för vad de är – i kontrast till de 95% som är en mycket tydlig finländsk kulturell och nationell identitet.

Kan man tillägga något? Det skulle väl i så fall vara följande: om kombinationen information och välfärd var grunden för Finlands överlevnad, så står vi idag inför två alternativa scenarier. Vi kan likna det vid eutanasi eller självmord på nationell nivå – och vilket ord vi väljer är irrelevant. Vill man använda ett mildare språk är det väl så att den Finländska ”mirakel-modellen”, som den kallades en tid, nu är värderingsmässigt nedmonterad.

På ett paradoxalt sätt står mitt enda hopp till en fortsatt och mera tillspetsad polarisering. En sådan kan kanske mobilisera tänkande reflektiva krafter att äntligen ryta till på allvar – också i Finland.