månadsarkiv: februari 2016

Tänkarens proportioner

Ateneum2Det här blogginlägget handlar om förförståelse – och förståelse i rörelse. Det är dynamiken i rörelsen som delvis är lineär, delvis fragmentarisk men i sitt starkaste uttryck explorativ som är utgångspunkten. Jag prövar juxtapositionen som stilistiskt grepp och är som så ofta i mitt arbete inspirerad av en konstupplevelse. Jag börjar med att konstatera hur jag inför ett besök på ett konstmuseum bygger upp en förväntan, en längtan efter att få ta del av autentiska upplevelser som jag förutsätter att den aktuella institutionen varit mån om att gestalta och tematisera för att museibesökaren ska fortsätta att längta till den märkliga värld som konstmuseer faktiskt är.

För dem som ofta besöker konstutställningar är det helt uppenbart att jag förbereder mig för ett möte och en dialog med konst genom att inta ett förhållningssätt till den kommande konstupplevelsen som utformas av ett fullständigt sinneslugn, en erinran om vad konst är och en uppmärksamhet som är riktad mot konsten (Hume). Under själva besöket förflyttas uppmärksamheten till hur jag gör estetiska omdömen, som ligger nära konstnärliga kvalitetsomdömen och där det universella, andras omdömen, förståelse och beskrivningar spelar in i mina tolkningar. Konstupplevelsen sammanblandas med ett tankeexperiment där handling och tanke inte är åtskilda och utgångspunkten, förförståelsen faller i bakgrunden då upplevelsen involverar utöver mina sinnen även fantasin och lusten att överskrida förståelsehorisonter. Allt det här tar formen av en respons till konsten (Kant). Det är i upplevelsen omöjligt att rationellt hålla fast vid förförståelse eller förståelse. Det går inte att distansera sig, hålla i förnuftet och den estetiska attityden, det är total flow och ett skeende där det är omöjligt att isolera psykologiska faktorer som påverkar attityden. Däremot inbegriper konstupplevelsen en aktiv process i att utveckla uppfattningar om konsten och om livet. En reflektion i sammanhanget är att det är möjligt att i efterhand tänka igenom och redogöra för upplevelsen och bli varse om vad som ligger till grund för vad det är som berör (Bullough).

Så var det senaste söndag då jag betraktade Auguste Rodins verk på Ateneum. Rodins verk drabbade mig. Hela upplevelsen bestod av aningar om förlust, aningar om frigörelse och fullständig uppmärksamhet på nyskapande. Sällan har jag upplevt att konst så tydligt inte kan beskrivas med något annat begrepp än konst. Jag kände igen varje steg av processen, av skisserna, av materialets motstånd, jag kände frustrationen och oron kring hur verket skulle hålla sin kvalitet. Jag återkopplade till den estetiska precision som konstnären så enträget arbetar med då hen omformar tanke till materia. Skulpturerna var fantastiska, inte bara extraordinära utan fantastiska för att det blev så uppenbart att konstnären utarbetat inte avbilder av människor utan föreställningar om människan.  Ja, allt var totalt sammanvävt i konstupplevelsen och samtidigt förändrades intrycken genom att jag flyttade på mig medan verket stod som en nod och förankrade flödet.

I skrivande stund observerar jag mycket tydligt att skulpturernas vara, närvaro och rumslighet drabbade mig. Det märkvärdigaste i upplevelsen var att det inte förekom någon som helst slitningar i upplevelsen av tid. Rörelsen mellan fantasi, nostalgi, kunskap, kompetens och framåtblickande om vad konst är var fullständigt självklar. Upplevelsen är i det närmaste omöjlig att återge men en gestaltning av den är möjlig. Kaarina Kaikkonens verk erbjöd i stunden en juxtaposition. I samband med utställningsbesöket steg jag ut i Ateneums inglasade atrium. Kaikkonens verk är i rummet är en installation som består av använda skjortor upphängda i en utsträckt formation. Mötet med Kaikkonens verk fungerade som en verklighetschock.  I ett ögonblick distanserade jag mig från att ha varit med om en märkvärdig upplevelse till att förstå det hela som en märklig upplevelse. Rodins gestaltning av kroppslighet, proportioner, riktningar, rörelse och min tolkning av hans förmåga att styra betraktarens uppfattning och ljus och skugga föreföll i en handvändning som en illusion.

Kaikkonens verk Valon paino beskrivs som ett verk som undersöker ljusets betydelse för människan. Ja. Visst fastställde och illustrerade verket ljusets symboliska och historiska betydelse för människan. De upphängda kläderna väckte också tankar om flykt, övergivenhet och utsatthet. Konstupplevelsen omformades till en helhet, situerad inom museets väggar och medvetandet förflyttade sig till att greppa omvärldens bekanta proportioner. I efterhand ser jag betydelsen av den hermeneutiska rörelse som upplevelsen genererade. Rörelsen för tankarna till medvetenheten om att genom konst kan sådant som annars förkvävs eller rationaliseras bort ta plats. Det unika eller det som inte ordnar sig in i något mönster, det som inte är identiskt eller det som är bortom det språkliga. Jag påminns om att konstupplevelsen till sin natur är flyktig i artikulation och står för en annan kunskapsform än jag just nu är inriktad på (Adorno). Det är härligt att artikulera det.

Konsten är alltid någonting annat. Och jag ställer insikten i relation till att som lärarutbildare i bildkonstens didaktisk är det av betydelse att ta vara på konstupplevelser, kunna artikulera dem för att ha kunskap och kompetens i hur didaktiken tillsammans med lärarstuderande skapar lärande kring de kunskapsformer som konstupplevelser genererar. Det är förstås självklart att en konstupplevelse inte alltid är det samma som en lärprocess. Men det jag fick syn på via Rodins och Kaikkonens verk var att det är den konstinformerade arbetslusten som gör att jag kan observera att arbetet med bildkonstens didaktik har kvalitet. Erfarenheten fungerar nu som en tankeförmedlare som ger form åt gestaltningen att kvalitet inte generar förändring om den inte överskrids till exempel genom att få vara i kontakt med vetenskapens gestaltningar. I sammanhanget är vetenskapliga gestaltningarna inte endast lineära utvecklingsfokuserade forskningsprojekt utan sammanhang där kunskap och vetskap formuleras i kontinuerlig interaktion och omprövning.

Jag kan inte låta bli att ställa konstupplevelsen i relation till det som pågår i arbetsvardagen. Konstupplevelsens komplexa formationer fungerade som en kiasm där all den information och de samhällsstrategier som pågår ter sig som förenklingar som jag inte kunde föreställa mig var möjliga. Jag tänker att det är dags för juxtaposition efter juxtaposition efter juxtaposition.

Att vetenskap är gestaltningar, om än på ett annat sätt än konst och konstupplevelser,  är något som glömts och gömts i den turbulens som  har pågått kring universitet, utbildning och bildning under det senaste året. Vet(en)skapen om att människan som  tänkande och handlande varelse har förmåga att distansera sig, att se kritiskt på vad det är som sker behöver ta plats igen. Om inte mitt i händelsen så i rörelsen. Det att vi möter en verklighet som är oförutsägbar är ju känt. Ibland kan verkligheten te sig som en chock, men den rör på sig och det finns en kraft i just rörelsen. Kraften går att omvandla till nya former av rörelse. Också då när rörelsen är antydd som i Rodins skulpturer.

Avslutningsvis återkopplar jag till att konst, vetenskap och pedagogik erbjuder juxtapositioner där skeenden och fenomen kan prövas. Fastän de är olika varandra som diskurser så är inget av dem beroende av att bli uttalade  som best practice. Det som de har gemensamt är att de ger form åt det som vi redan vet på ett sätt som vi inte visste.

 

 

 

 

 

 

Tråkig repris?

Peter NynäsRas? En diskussion om mänskliga raser har blommat upp i Finland. Jag tänker inte ta ställning till den diskussionen – en del mycket kloka inlägg har funnits och en del av dem kommer till min lycka från forskarresurser vid ÅA. Men – jag kan inte låta bli att förvånas över det absurda i att vi befinner oss här.

På väg hem från Helsingfors för en vecka sedan tittade jag på filmen ”Mississippi burning” från 1988. Den utspelar sig i sydstaterna för cirka 50 år sedan och handlar om utredningen av mordet på några afroamerikaner, om det tysta medgivandet som gav Ku Klux Klan livsrum, och om det allmänmänskliga men farliga djupet som gömmer sig bakom känslan ’om jag inte är bättre än alla ”de där”, vem är jag då bättre än’. Förakt – för sig själv och ändra – sammantvinnat i våld.

Jag har ett vagt minne av att jag också såg ”Mississippi burning” en tid efter att den producerades. Jag minns att den var gripande, och att den var bekräftande. Den var ett barn av sin tid precis som jag var; den var en av berättelserna om det vi lämnat bakom oss och det som kanske fanns kvar enbart i form av en liten men irriterande växtvärk i samhällets marginaler. Den var en av berättelserna om de tidigare generationerna som helt enkelt inte visste bättre.

Det var omtumlande att se filmen på nytt. Jag kände mig lurad. Jag kände mig naiv. Jag förstod att jag hade haft fel. Jag trodde länge att jag hade varit del av en självklar samhälls- och kulturutveckling som förde oss i en helt annan riktning, byggd av en strävan att ge människovärdet en position som inte var förhandlingsbar oavsett ekonomiska och politiska konjunktioner.

Men, igen ras? Och igen våld – direkt och indirekt – mer eller mindre politiskt sanktionerat?

Jag har inte närt en föreställning om att rasism kan försvinna som en individuell tendens. Jag har ofta sett den hos mig själv och andra har påtalat den. När jag i slutet av 80-talet åkte lokal buss i USA förstod jag att  jag var mycket ensam i det valet, även om bussen var närapå fullsatt. Det fanns inte en skylt på utsidan, men främlingskänslan som infann sig berättade för mig att bussen inte var för ’vita’. Jag kunde se det.

En annan gång korrigerade mig en vän skarpt när jag talade om hans asiatiska vänner – en rak höger låg de facto i luften – eftersom mitt tänkande var genomsyrat av värderande föreställningen om distinktioner mellan olika raser. Det såg jag inte själv. Samma budskap kände sig min goda kollega från Israel tvungen att en gång förmedla även om han var mera diplomatisk. Hans senaste bok antyder förresten hur hela staten Israel tenderar att vara en konstruktion byggd på vithet. Den sidan är gömd bakom föreställningen om religion och kultur som en skiljelinje.

Jag hade i de här och andra liknande situationer kunnat gömma mig bakom obskyra definitioner av rasism, bakom en kvasivetenskaplig retorik, men det hade knappast tjänat annat än mitt behov att gardera mitt eget värde i mina egna ögon. Det värdet är naturligtvis värt sin vikt i guld för mig själv, men min poäng är enkel. Jag levde i många decennier i ett samhälle och en kultur där centrala kulturella och samhälleliga aktörer hjälpte mig att balansera och hantera den här mänskliga problematiken. Och det var i tilltron till det värdet jag sökte mig till universitet.

Jag är osäker om det samhället och kulturen finns längre. Det håller på att bildas nya berättelser om nu och då, om grunderna för hur vi kan och bör styra och leda vårt samhälle och vår kultur, och de här dirigerar vem vi är och vem vi kan vara, vad vi gör och bör göra. De politiska ledarna kan inte frånta sig ansvaret för de här berättelserna, men många av dem gör det tyvärr.

Universiteten som lever inom ramen för samma rådande kulturnivellering har den senaste tiden fått kämpa med sitt livsberättigande. De har ett speciellt ansvar. Det behövs ett trots mot det konkurrenstänkande som bara gynnar politikens söndra och härska tendenser och undergräver dess existensberättigande. Det behövs ett samfällt engagemang för människa, kultur och kunskap. De som idag kan och behöver bära det engagemanget är universiteten i Finland. De behöver bära det för sin egen skull, men ännu mera för de andra omkring oss och de behöver bära det för framtiden.

Jag vill inte att mina barn ska behöva se en film om vår tid, en film som tematiserar våra dysfunktionella politiska aktörer, de konkreta våldsstrukturer som ledande politikers rasism skapar och den stumma samtid som ger allt detta stort livsrum. Då blir det bara en berättelse om en repris och människans misslyckande är inte ett undantag utan en regel.

Doktorandnätverk

Andreas HägerUnder hösten 2015 beviljades vid ÅA för andra gången medel för så kallade ”doktorandnätverk”. Tidigare fanns det till ämnen knutna doktorandtjänster, efterföljare till assistenturerna. Numera samlas dessa tjänster i stället i en central lediganslagning utan anknytning till ämnen. Den förstå omgången, med tjänster som kunde tillträdas från 1.1.2014, fördelades 40 doktorandtjänster. 29 av dessa platser gick till ett fakultetsområde, nuvarande Fakulteten för naturvetenskap och teknik. Vid det senaste beslutet fördelades 30 platser så att 20 gick till FNT. Denna skeva fördelning, då en av fyra fakulteter tilldelats 49 av 70 doktorandtjänster, är temat för mitt inlägg.

Vid det andra tillfället väckte beslutet en viss debatt. Tre professorer, Ria Heilä-Ylikallio, Mikael Nygård & Michela Pörn från Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier har i Åbo Underrättelser (”Akademisk match 6-0” ÅU 27.1.2016) beklagat den sneda fördelningen där FNT fick sex nätverk och FPV noll: ”Utfallet är alltså att vetenskapen och tekniken står som Wimbledonsegrare” – nämnas kan att två nätverk inom humaniora och ett inom samhällsvetenskap var de övriga som beviljades medel. FNT:s dekanus Tapio Salmi svarar (”Wimbledon – nej!” ÅU 30.1.2016) med att ge sin redogörelse för proceduren med lediganslagning och beviljning av medel. Utvärderingarna av ansökningarna var enligt Salmi ”så objektiva som dylik mänsklig aktivitet överhuvudtaget kan vara”, rektors slutgiltiga beslut var ”objektivt och politiskt korrekt” och nätverken ”återspeglar den mångfald som Akademin har i sin verksamhet”. Salmi gör tolkningen att FNT helt enkelt är bättre och därför förtjänar den finansiering de får, vilket han demonstrerar dels med att det under 2015 ”utdimitterades 45 doktorer från FNT och sammanlagt 30 doktorer från de övriga fakulteterna”, dels med att de får mer extern finansiering än andra fakulteter (trots att den minskat). FNT:s dekanus slår också fast att de känner sig solidariska och inte som Wimbledonsegrare.

Argumentet för den fördelning av doktorandtjänster som gjorts är att den bygger på ”objektiva” kriterier som används i bedömningen. Kriterier kan förstås alltid diskuteras och kritiseras, till exempel är publikationspraxis väldigt olika inom olika fält vilket gör jämförelser svåra.

Men en mer grundläggande fråga är om det över huvud taget är ändamålsenligt att fördela forskningsresurser på detta sätt. Doktorandtjänster är av strategisk vikt och handlar om ämnens fortlevnad i ett längre perspektiv. En sådan intern resursfördelning som beviljning av doktorandtjänster är en möjlighet att rätta till den obalans som Salmi lyfter fram när han påpekar hur många doktorsexamina som avlagts vid FNT – den stora mängden examina beror förstås på de överlägsna resurserna. Snarare än att utexamineringen av doktorer skulle motivera en fortsatt snedfördelning av resurser motiverar den alltså en jämnare fördelning och en ökad möjlighet att doktorera vid de andra fakulteterna. Om FPV skulle ha beviljats 49 doktorandtjänster via ÅA:s nätverk skulle de förstås också utexaminera många doktorer om några år.

FNT har klart större resurser för forskning också utöver dessa nämnda nätverk. I och med att ämnesanknutna doktorandtjänster dragits in innebär det nya systemet en överföring av ytterligare resurser till FNT från resten av ÅA. Ett sätt att fördela resurserna tillbaka till de fakulteter där de kanske rentav behövs bättre, eftersom man har mindre extern finansiering, kunde vara att till exempel fördela platserna fakultetsvis i relation till antalet utexaminerade magistrar, bland vilka den huvudsakliga rekryteringen av doktorander sker. Detta skulle på inget sätt behöva innebära att man tummar på kvalitetskontrollen, snarare skulle det innebära att kriterierna kan förbättras i och med att jämförelser görs mellan sökande med närliggande ämnen och forskningsprofiler.

Detta skriver jag inte för att kritisera enskilda individer, allra minst de lyckliga kemister, datavetare eller biologer som fått en doktorandtjänst. Men när fördelningen av doktorandtjänster mellan fakulteterna – och andra resurser – sker med de proportioner som det gjort genom de hittills beviljade doktorandnätverken, råder något man med förra rektorns ord kan kalla ett ”strukturellt problem” – fördelningen speglar INTE mångfalden av forskning vid ÅA. Ett välkommet bidrag till lösningen av detta strukturella problem skulle vara att i framtiden när det gäller doktorandtjänsterna tänka en gång till och tänka annorlunda.

Lockelsen att gina

Johanna MattilaUnder den gångna veckan har dagspressen behandlat ett misstänkt fuskfall vid Teknologiska forskningscentralen, VTT. Det aktuella fallet gäller en forskargrupp som studerade bl.a. uppkomst av typ 1 diabetes hos barn. Gruppen publicerade år 2008 resultat som tydde på att man kunde förutspå senare framträdande diabetes på basis av förändringar i lipid- och aminosyrehalter i blodet. I artikeln exemplifierade forskarna fallet med hjälp av en graf på blodvärden uppmätta under flera år; och visst lipidhalterna gick upp mellan två och tre års ålder medan insjuknade i diabetes skedde först vid nio års ålder. Det som forskarna tyvärr inte visade, även om de hade mätt det, var att samma förändring i blodvärden hade skett även hos helt friska barn, vilket egentligen omkullkastar det ovanstående påståendet. Statistiken stödde någorlunda de framlagda påståenden, men antal barn som hade följts upp i denna långtidsstudie var relativt lågt och varianserna var höga i förhållande till antal barn (=testobjekt i studien), vilket minskar säkerheten hos de statistiska resultaten. Så även om man erhöll statistiskt – i många fall marginellt – signifikanta skillnader i blodvärden mellan barn som insjuknade och de som inte gjorde det under studiens gång, var beviskraften hos resultaten ändå relativt låg.

Hur som helst blev studien publicerad i en ansenlig vetenskaplig tidskrift som kräver s.k. ”peer reviewing”, granskning av vetenskaplig kvalitet, av anonyma, oberoende kolleger inom samma forskningsfält, före pub. Forskningsetiken i studien har även granskats av två olika grupper. Rapporterna av dessa etiska grupper har inte publicerats i sin helhet, men de slutsatser som har presenterats i media tyder på att grupperna inte har upptäckt renodlat forskningsfusk, det vill säga t.ex. plagiering eller falsifiering av forskningsresultat. Däremot har grupperna ifrågasatt forskningsresultatens allmängiltiga relevans på grund av det låga antalet barn som har studerats samt tolkningen av resultat som överdrev förekomsten av skillnader i blodvärden hos friska barn och barn som senare insjuknade i diabetes.

Vad kan driva forskare till den här typen av överdrivenhet och ohederlighet i presentation av forskningsresultat och tolkning av dem? Svaret är förstås mycket enkelt: pengar och ära. VTT:s diabetesforskare fick mycket tack vare dessa banbrytande resultat 5,5 milj. euro av Finlands akademi för fortsatta studier av typ 1 diabetes. Varje forskare behöver nya, helst banbrytande resultat för att få sin studie publicerad och därmed kunna få finansiering för fortsatta studier. Dessutom skall resultaten visa statistiskt signifikanta skillnader mellan olika testgrupper; det går inte idag publicera resultat som inte visar (statistiskt) tydliga skillnader mellan testgrupper, eftersom den här typen av resultat inte är intressanta(!). Här har vi en väldigt stark sneddrivande kraft inom vetenskapspublicering som driver forskare att upprepa olika experiment eller analysera andra typer av data på många olika sätt, tills man, heureka!, finner statistiskt signifikanta skillnader i testsituationerna. Det här leder även till många helt onödiga experiment när olika grupper upprepar samma misslyckade testsituationer när man inte vet att någon annan grupper (eller även flera grupper) redan har gjort samma misstag. Det borde definitivt existera publiceringskanaler för även icke-signifikanta vetenskapliga resultat och även för helt misslyckade experimentupplägg. De resultat som inte visar några skillnader mellan testgrupper kan i många fall vara minst lika värdefulla som de statistiskt signifikanta resultaten, men idag förbiser man helt den här delen av verkligheten.

Resultaten i mitt exempel var kanske inte på det grövsta sättet falsifierade även om presentationen och tolkningen av resultaten inte följde de strängaste etiska kraven. Forskarna i gruppen hade hamnat i någon slags grå zon av etik, där de inte direkt ljög om resultaten men inte heller framställde hela sanningen. Är det här ovanligt? Jag skulle vilja påstå att den här typen av presentationer inte är alldeles ovanliga heller. Det finns många sätt och grader av att låta bli att återge alla resultat och alla osäkerhetsfaktorer kring ens studier. På grund av kraven på signifikanta resultat, kan man t.ex. välja att inte återge de experimentomgångar som inte resulterade i signifikanta skillnader i resultaten. Man kan också låta bli att återge alla begränsningar som man vet att ens resultat har, t.ex. på grund av testsituationen och/eller insamling av material, för att kunna ge sina resultat större allmängiltig relevans. Jag är personligen medveten om ett flertal fall av den här typen och har hört talas om ännu flera, så jag tror att många forskare lockas att vistas i den gråa zonen av forskningsetiska principer. Jag tror att en del inte ens har tänkt att det sätt som de presenterar och tolkar sina resultat skulle vara etiskt tvivelaktiga, medan andra kanske gör det mera medvetet för att kunna få nya rader i sina cv:n och komma förbi konkurrenterna.

Den hårda konkurrensen om forskningsfinansiering och det rätt snäva sätt som vi idag mäter forskarnas duktighet (se Anna Soveris forskarblogg från den 25 januari) genom publiceringsfrekvens i rankade tidskrifter gör det lockande för en del att ta till även mindre etiska sätt att komma framåt. De forskare som inte har reflekterat så mycket över etiska aspekter i forskningen har ofta kanske bara anammat den forskningsanda och –etik som den forskargrupp, och framför allt ledaren i gruppen, har där man har hamnat som ung (forskar)studerande. Alla gruppledare har egentligen ett väldigt stort ansvar i att inte bara lära ut moderna vetenskapsmetoder utan även att lära ut hög vetenskapsetik, eftersom varje ledare ändå är en – bättre eller sämre – förebild för de yngre forskarna.

Det är mycket synd och rent av tvivelaktigt att man kan bli yrkesforskare utan att ta en enda kurs i forskningsetik. Det här gäller även Åbo Akademi och dess forskarskolor. I vissa studieprogram erbjuds en kurs som åtminstone delvis berör forskningsetik, men dessa kurser kommer oftast före magistersexamen. Då är studeranden ofta så unga i sina karriärer att de har svårt att se relevansen med forskningsetiken då de själv knappast har kommit i kontakt med praktiskt forskningsarbete. I mitt tycke borde alla forskarstuderande utlägga någon sorts körkort i forskningsetik för att åtminstone inte i misstag hamna i den etiska gråzonen i sitt framtida forskningsarbete. Alla misstankar om forskningsfusk tär på trovärdigheten på inte bara den berörda forskaren eller forskargruppen utan även på det börda lärosätet eller den berörda forskningsinstitutionen som vi kan se i fallet som berör VTT. I slutändan tär fuskmistankarna även på trovärdigheten på hela vetenskapsvärlden och användbarheten av forskningsresultat i samhällets tjänst. Därför är det av stort värde att alla blivande , som såväl etablerade, forskare är på det klara gällande de etiska grundprinciperna inom forskningen.

Kemist och kemingenjör i går och i morgon

Tapio SalmiVarför blev jag kemist och kemiingenjör? Skolvitsorden i matematik, fysik och kemi var höga, så det var naturligt att välja en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Undervisningen i dessa ’hårda’ naturvetenskapliga ämnen var på en synnerligen hög nivå i min skola, medan biologiundervisningen var en aning tråkig, tyvärr. Mycket beror på lärarens personlighet och engagemang. Dessutom är jag född och uppvuxen i Pargas, i fabrikens strålande skugga. Överallt fanns det stora bolaget – båolagin, som man uttalar det i Pargas. Det hette Pargas Kalk, senare Partek. Ingenjörer utbildade vid Åbo Akademi fanns överallt i byn. Till kemisk-tekniska fakulteten, den legendariska KTF var slutligen ett självklart val, som jag inte har ångrat en enda stund. Under många årtionden var KTF, som grundades 1920 ett varumärke i hela Finland, långt över landskapets och Svenskfinlands gränser.

Efter att ha blivit antagen till och inlett studierna vid KTF råkade jag träffa familjens gamla och trogna vän Lennart. Han kom emot mig på Gamla Bläsnäsvägen, hälsade och gick direkt in på saken. Jaha, Tapio du valde den där bergsrådsutbildningen, konstaterade han med sin alltid så vänliga ironi. Ung och blyg var jag och replikerade: bergsråd är jag inte så säker på men kemiteknik är jätteintressant. Då ska du bli professor, sade Lennart. Tyvärr måste jag iväg nu, bussen far snart, lyckades jag avsluta diskussionen.

Vi har kommit till Åbo Akademi av olika orsaker för att studera kemi och kemiteknik. De flesta av oss studerar och avslutar sina studier förr eller senare – ibland senare, men berikade av oförglömliga livserfarenheter. Den stora majoriteten stortrivs, vågar jag påstå.

 

Vi existerar inte bara som individer utan som medlemmar av ett samfund, som numera omfattar hela jordklotet. Globaliseringen har utvecklats från en kliché till en levande verklighet. Själv prefererar jag det franska begreppet mondialisation – det låter mera elegant… Ett faktum är att mänskligheten står framför gigantiska utmaningar. Nu talar jag inte om ekonomisk stagnation i det gamla Europa eller Greklands skuldsättning eller inhemska regeringskriser kring social- och hälsovårdsarrangemang.

Jag talar om ny teknologi som baserar sig på hållbarhet och garanterar ekosystemets existens på jordklotet i ett långt perspektiv. Den enda primära och verkligen hållbara naturtillgången är solen, Helios. Den är inte heller förnybar i det långa loppet, men den har ännu några miljarder år framför sig; så har astronomerna räknat.

Vem utvecklar nya teknologier för energiproduktion utgående från förnybara naturtillgångar, speciellt utgående från sol, vind och biomassa? Först och främst kemister och fysiker och ingenjörer, speciellt kemiingenjörer. Vem utvecklar teknologier för vatten- och luftrening, teknologier som inte enbart fungerar tekniskt men som är ekonomiskt genomförbara i ett kortare perspektiv? Kemiingenjörer. Vem utvecklar nya produkter som baserar sig på utnyttjandet av biomassa? Kemister och kemiingenjörer.

Kemisterna anklagas för många brott och vår historiska skuldbörda är onekligen tung. Ibland präglas kritiken av en alltför stor efterklokhet: människans kunskap är alltid bristfällig men den ökar ständigt. Vetenskapen och teknologin är självkorrigerande. Kvicksilver används inte längre av kemisk industri, DDT sprutas inte på åkrar och på husdjur, blyföreningar tillsätts inte längre i bensin, avfallsvatten renas, avgaser renas, biologiskt nedbrytbara plaster utvecklas. I ett högtutvecklat samhälle behöver vi kemikalier varje dag, men de ska sönderfalla till ofarliga, icke-toxiska komponenter i naturen.

Vi som är födda vid havet älskar havet: smältande is i vårsolen, sommardagens bländande fjärd, höstens svarta storm. Vi vill till havet på ett eller annat sätt: med en liten aktersnurra, med en segelbåt eller med ett gigantiskt kryssningsfartyg. Vi renar luften, vi renar vattnet, vi renar världshaven, vi renar Östersjön. Ni ska göra det; den unga generationen ska göra det.

Leve kemiingenjörsvetenskapen, leve Kemistklubben!

 

 

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för fakulteten vid naturvetenskaper och teknik (FNT)

Texten baserar sig på ett festtal som hölls vid Kemistbalen 2015