månadsarkiv: maj 2016

Vårt land

Tapio SalmiJag trodde inte på mina ögon då jag läste dagstidningar för några dagar sedan. Samlingspartiet (fi. Kansallinen Kokoomus), dvs partistyrelsen stöder initiativet att Finlands nationalsång byts. Vi skulle avstå från ’Vårt land’ och i stället börja sjunga ’Finlandia’. Initiativet har kommit från partiets ungdomsförening (!). Motiveringen mot ’Vårt land’ är att den är komponerad av en utlänning (Fredrik Pacius) och den ursprungliga dikten är skriven på svenska (J.L. Runeberg). Som ytterligare minus för ’Vårt land’ nämns att Estlands nationalsång ’Mu isamaa, mu õnn ja rõõm’ (Mitt fosterland, min lycka och glädje’) har samma melodi som ’Vårt land’.

Så här långt har vi alltså kommit. Jag har hittills trott att Samlingspartiet är ett moderat center-högerparti och inte ett hus för extremister. Finlandia-hymnen komponerades av Jean Sibelius under väldigt speciella betingelser, då tsar Nikolaj II idkade förryskningspolitik i vårt land. Melodin spelades första gången på Svenska teater i Helsingfors den 4 november 1899. Det tog över 40 år innan själva dikten ’Finlandia’ uppstod. Den skrevs av skalden och professorn V.A. Koskenniemi. Senare översattes texten till svenska av den österbottniske författaren Joel Rundt. Kören Laulu-Miehet beställde dikten av Koskenniemi och sången uppfördesförsta gången den 7 december 1940. Sovjetunionen hade startat vinterkriget mot Finland den 30 november 1939.

Såhär lyder texten på finska och svenska, först Koskenniemi, sedan Rundt:

Oi, Suomi, katso, sinun päiväs’ koittaa,
Yön uhka karkoitettu on jo pois,
Ja aamun kiuru kirkkaudessa soittaa,
Kuin itse taivahan kansi sois’.
Yön vallat aamun valkeus jo voittaa,
Sun päiväs’ koittaa, oi synnyinmaa.

O Finland, se, din morgonljusning randas,
och natten skingras, hotfullt mörk och lång.
Hör lärkans röst med rymdens susning blandas,
snart rymden fylles av jubelsång.
Se natten flyr och fritt du åter andas.
Din morgon ljusnar, o fosterland.

Oi, nouse, Suomi, nosta korkealle,
Pääs’ seppelöimä suurten muistojen.
Oi, nouse, Suomi, näytit maailmalle,
Sa että karkoitit orjuuden,
Ja ettet taipunut sa sorron alle,
On aamus’ alkanut, synnyinmaa.

Stig högt, vårt land, som du ur natt dig höjde.
Den dag dig väntar, fritt och öppet möt
med samma kraft, med samma mod, du röjde,
när träldomsoket du sönderbröt.
Förtrycket aldrig dig till jorden böjde.
Ditt verk dig väntar, o fosterland.

Budskapet är minst sagt klart. Vad lär Sibelius själv ha sagt? Enligt källorna konstaterade han: ’Sitä ei ole tehty laulettavaksi’ (’Det är inte avsett att sjungas’). Som vi alla känner till, så sjungs Finlandia relativt sällan.

Ett land byter sin nationalsång då någonting dramatiskt sker, t.ex.då samhällssystemet radikalt ändras, fredligt eller via en revolution. Marseljäsen togs till fransk nationalsång efter den stora franska revolutionen; Sovjet-Rysslands nationalhymn var arbetarsången ’Internationalen’, men under Stalins tid togs den patriotiska ’Vår stolta, vår mäktiga Rådsunion’ i bruk. Enligt Samlingspartiets ledande skikt står Finland tydligen framför en stor omvälvning – vilken omvälvning? Militarism och nationalism har ett ökat stöd i vårt land; kvällstidningen Ilta-Sanomat skriver så mycket om Finlands krigshistoria att den ibland kallas ’Sota-Sanomat’. En av mina utländska bekanta som bor här undrade, varför man huvudsakligen skriver om andra världskriget då Finlands självständighet firas den 6 december. Finland blev ju självständigt 1917, inte 1939, frågade han.

Jag älskar ’Vårt land’ och gråter ofta då det spelas och sjungs – då har Finland vunnit en guldmedalj och förhoppningsvis i ishockey! Så låt oss repetera:

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det finska folkets hjärta slog,
Här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här, sin fröjd det njöt,
Och det var här, sin suck det göt,
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,
Vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där,
Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land,
Var för din fattigdom ej skyggt,
Var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång

Texten är så fin att det tog en längre tid att få till stånd en lika bra översättning till finska. Den nuvarande finska texten baserar sig på Kaarle Krohns och Paavo Kajanders översättning.

Vackert, men på en punkt är jag dock av annan åsikt:

’Vårt land är fattigt, skall så bli’

Den är nog bekvämare att ha en av de högsta levnadsstandarderna i världen; få av oss beundrar fattigdom i dagens värld. Den finska översättningen leder ibland till fel tolkning: ’On Suomi köyhä, siksi jää.’ Någon översatte tillbaka till svenska: ’Finland är fattigt, därför is.’

Landet Biafra, som försökte bryta sig ur Nigeria på 1960-talet använde Finlandia som nationalsång. Det blev ett blodigt inbördeskrig som Biafra förlorade. Jag minns fortfarande hungersnöden och bilderna av svältande barn.

Lyckligtvis finns det personer med bildning – och inte bara utbildning – i vårt land: de unga samlingspartisternas idé torpederades omedelbart av professor Matti Klinge och överborgmästare Raimo Ilaskivi.

Jag gjorde en intressant upptäckt i nätet: någon hade googlat Finlandia och Rundt. Resultatet blev följande:

Drinker med vodka
2 1/2 del Finlandia Vodka, 1 del Créme de Cassis de Dijon, 1 del Martini Vermouth Extra Dry, en dash Cointreau. Rør rundt med is og server i et cocktailglass.

Tydligen är det fråga om ett danskt recept. Dejligt, men jeg vil icke drikke denne drink; det er kun en dag efter den store akademiske promotion ved Åbo Akademi. Jeg vil drikke Hartwalls mineralvand och sjunge Vårt land!

Trevlig sommar till alla läsare; jag avslutar med Marseljäsen:

Allons enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé !

 

Promotionen 2016

Promotionen 2016. Från vänster prof. Salmi, prof. Kim Wikström och hedersdoktor Ray Levitt (Stanford).
Foto: John Eriksson

 

Tapio Salmi
Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik

Fjärde gången gillt

Peter NynäsDet första seminariet med anledning av ÅA:s nya minoritetsprofil inom forskning hålls på fredag denna vecka. Förhoppningsvis är det här ett startskott som inspirerar forskningsverksamheten vid ÅA. Bl.a. tre nya professorer har rekryterats och konkurrensen måste ha varit hård. Befattningarna söktes av nästan 100 personer. Samtidigt har mer än en handfull gästande professorer knutits till ÅA.

I kontrast till vad man kunde förvänta sig av ett universitet som ÅA – det finlandssvenska universitetet – syns det inte mycket av det finlandssvenska i det första seminariet som nu hålls. Tyngdpunkten ligger i högre grad på gränssnittet mellan det finländska och det globala, och på frågan om vilka teman som idag är aktuella och relevanta. Det ger rum för en mängd röster – även om flera kunde och borde höras.

Är det här en fanflykt? Kanske det. Men, dilemmat kan också belysas på ett annat sätt. Svenska Kulturfondens styrelseordförande Stefan Wallin lyfte på ett intressant sätt fram några viktiga aspekter i en insändare som publicerades i både ÅU och HBL lördagen den 14 maj. Wallin problematiserade i viss mån föreställningen om och bevarandet av en enhetskultur. ”Möten mellan olikheter, nya intryck och nya människor har alltid varit en av drivkrafterna då kulturerna i världen formats” slog han fast.

Det här är egentligen ingen nyhet utan en rätt väl etablerad sanning som ofta upprepas, även om den säkert lika ofta ifrågasätts inom populistiska diskurser och kringskärs av våra invanda tankesätt. Den behöver upprepas. Det som jag däremot finner värt att understryka är att betoningen av diversitet så explicit framförs som en grundpelare för en central finlandssvensk institution. Det är inte bara anmärkningsvärt utan hoppfullt inför framtiden.

Det här borde vara en ledstjärna också för Åbo Akademi och speciellt i ljuset av ÅA:s långsiktiga satsning på en minoritetsprofil och ÅA:s strategiska devis ”det gränsöverskridande universitetet” samt med tanke på att  ÅA lyfter fram t.ex. mångfald, öppenhet och delaktighet som strategiska värderingar. Arbetet borde enligt strategin styras av att ”vid akademin ska mångfald värdesättas som en källa till kreativitet och välmående. Vi uppskattar olikhet och arbetar aktivt för jämlikhet och jämställdhet.”

Men – verkligheten är ofta annorlunda och det speglas redan ovan i konstruktionen av ”vi” som är det subjekt som uppskattar olikhet. Jag har tidigare berört liknande utmaningar vid ÅA. Vad signalerar ÅA genom sina hemsidor? Vem är ”vi” och hur kommuniceras diversitet i det här sammanhanget? Tyvärr har jag också mött kraftigt exkluderande hållningar och fördomar hos mina kolleger. Exempelvis har jag ett flertal gånger det senaste året hört att ”vi vill ju inte ha asiater hit”. Motiveringarna som föregått eller följt sådana attityder har tyvärr inte gjort saken bättre. Först nu fjärde gången gillt reagerar jag. Vare sig vi talar om ÅA eller finlandssvenskhet är sådana här fördomar kontraproduktiva, speciellt som man i båda fallen gärna vill flagga med en identitet som konstitueras av det motsatta.

Den här typen av attityder handlar sällan om en genomtänkt hållning. De är snarare slentrianmässiga diskurser som på individuell nivå är relativt oskyldiga. Det är egentligen inte ’de andra’ som man vill säga något om eller som man vill åt. Snarare är det något som man vill förmedla om den egna identiteten, om vem man är eller borde vara. Referenserna till ’de andra’ blir enbart redskap för det här, men det är också här som problemet ligger. Gränserna förstärks och sluts medan ingen egentligen erkänner att de bär ansvar för det eller ens menar allvar med det.

Organisationer är alltid tvungna att systematisk motarbeta former av gränsskapande som gör dem inåtvärmande och som gör att de hellre reproducerar sig själva än tar in nya element och låter sig förnyas. Samma tendens finns ofta också inom minoritetskulturer. I Åbo Akademis fall finns alltså två processer som vill stänga till, utestänga, exkludera och skapa ideala föreställningar om enhet och enhetlighet hos ett ”vi”.

Jag hoppas att det finlandssvenska kommer att vara en del av de teman som tas upp på det inkommande minoritetsseminariet och då inte enbart som en fråga om hur man i ännu högre grad värnar om och förvaltar ett kulturarv under ökande hot. Ett sådant värnande är de facto beroende av en konkret öppen hållning, av ett ”vi” som kraftigt vågar ifrågasätta och utmana sig självt. Det är – om jag förstår det rätt – något sådant som Wallin betonar i sin insändare.

Min poäng handlar inte om vikten av att tänka rätt, och därefter tänka ännu mera rätt, om att kunna uppvisa de efterfrågade attityderna. Det är vi tillräckligt bra på både vid ÅA och i Svenskfinland. Det handlar om vikten av konkreta organisatoriska åtgärder som förkroppsligar och verkliggör sådana värderingar: om antagning, om rekrytering, om didaktik, om utformningen av fysiska rum etc. Eller, för att peka på en aktuell fråga: att ÅA:s ledning reagerar omedelbart när undersökningar antyder att kvinnor vid ÅA är underbetalda i förhållande till män.

Det finns sätt att översätta värdet av diversitet till en levd verklighet. Diversitet är ett egenvärde som inte kan ifrågasättas eftersom det på andra sidan finns människor som exkluderas genom någon av de mängder av obskyra kategorier vi använder för att hantera oss själva och varandra. Men – det är i lika hög grad ett funktionellt värde: diversetet och öppenhet är en förutsättning för att upprätthålla vitalitet och utvecklingsförmåga inom organisationer. Jag hoppas att den nya minoritetsprofilen kommer att generera en mängd olika förändringar.

 

Finlands Akademi värdesätter mobilitet över alla andra forskarmeriter

Anna Soveri
I mina tidigare två blogginlägg har jag diskuterat konkurrens i den akademiska världen och jag kommer att hålla mig till samma tema även i detta inlägg. Den 22 april meddelade nämligen Finlands Akademi (FA) att de kräver att alla som söker forskardoktor- eller akademiforskarfinansiering av FA ska ha erfarenhet av andra forskarorganisationer än den där de har gjort sin doktorsavhandling. För att man ska få ansöka om finansiering av FA ska man alltså *efter doktorsgraden* ha arbetat minst ett halvår med forskningsrelaterade uppgifter vid en annan organisation antingen i Finland eller utomlands. Det andra alternativet är att man i sin ansökan till FA har en annan organisation än den där man har gjort sin doktorsavhandling som den plats där man kommer att göra forskningen. Vistelser vid andra organisationer under doktorandperioden beaktas alltså inte. Orsaken till dessa förändrade krav är enligt FA att erfarenhet av andra forskningsomgivningar förbättrar kvaliteten på den forskning som görs och hjälper till att förnya vetenskapen.

Att en av de viktigaste finansiärerna i Finland ställer ett sådant krav, kommer att leda till att det blir ännu svårare för unga forskare att göra akademisk karriär. Speciellt ofördelaktigt och ojämlikt är beslutet för de forskare för vilka en flytt (vare sig om det är fråga om att flytta till en inhemsk eller utländsk forskningsinstans) av olika skäl inte är möjlig. För sådana forskare som har familj handlar det inte bara om att själv flytta till en annan stad eller ett annat land, utan det handlar om att hitta ett arrangemang som passar hela familjen (för att inte tala om hur svår situationen är för ensamstående föräldrar). FA skriver att det är möjligt att göra vistelsen i etapper som tillsammans utgör ett halvår, men t.o.m. en månad åt gången är en lång tid för en förälder att vara utan sina barn och framförallt för ett barn att vara utan sin förälder. Och en sådan månad borde upprepas åtminstone sex gånger för att kravet på minst ett halvår ska uppfyllas. Är detta ett pris som unga forskare är beredda att betala för att få en möjlighet till en akademisk karriär? Märk väl – genomförd mobilitet garanterar inte en framtid som forskare p.g.a. den hårda konkurrens som råder inom den akademiska världen.

Risken med FA:s nya krav på mobilitet efter doktorsexamen är således att begåvade forskare bestämmer sig för att lämna den akademiska världen eftersom de inte kan uppfylla de mobilitetskrav som ställs. De som blir kvar är de forskare för vilka en flytt är möjlig. Frågan som uppstår är alltså om detta nya krav verkligen förbättrar kvaliteten på forskningen i Finland. Att mobilitet kan vara viktigt både för den egna forskarkarriären och för forskningens kvalitet finns det knappast så stor oenighet om, men frågan är om mobiliteten har en så avgörande roll som FA föreslår? FA vill ha uteslutande sådana forskare som är mobila. Om mobiliteten i sig själv bidrar mer än en persons övriga meriter till hens förmåga att utöva forskning av hög kvalitet, är FA:s beslut det riktiga. Om mobiliteten hänger ihop med andra önskvärda drag hos forskare och att man på detta sätt kan sålla fram de allra bästa forskarna, är FA:s beslut det riktiga. Avgörande är i så fall att vara på det klara med vilka de önskvärda dragen hos forskare är. Är det önskvärt att en person inte har familj eller andra faktorer som begränsar hens möjligheter att satsa på sin karriär?

En relaterad fråga är hur (speciellt de mindre) universiteten i Finland kommer att påverkas av detta. I praktiken innebär FA:s nya krav att de som vill göra akademisk karriär lämnar de universitet där de har gjort sin doktorsexamen. De universitet som anses vara mer attraktiva får forskarna med de bästa meriterna. Hur sannolikt är det att dessa forskare sedan återvänder?

Vad sysslar jag med? Ett foto i timmen (nästan)

Marina NäsmanNu och då får jag frågan vad jag jobbar med. När jag svarar att jag är doktorand i socialpolitik får jag ofta också följdfrågan vad det innebär och vad man egentligen sysslar med som doktorand. Den frågan tycker jag fortfarande är svår att ge ett kort och enkelt svar på, även om jag som sagt har svarat på den några gånger under mitt första år som doktorand. För det första finns det inget direkt universalsvar för vad en doktorand gör eftersom allas upplägg skiljer sig från varandra på ett eller flera sätt. För det andra är arbetsuppgifterna väldigt varierande. För att göra det lite mer komplicerat är jag ju dessutom anställd som nämndforskare/-sekreterare i samhällsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland, vilket medför att en del av min arbetstid tillägnas uppgifter relaterade till nämnden. I (väldigt) stora drag kan man säga att doktorandtiden är en läroprocess när man genom forskning och utbildning erhåller fördjupad kunskap om sitt forskningsområde och förbereder sig för att självständigt kunna bedriva forskning. Disputationen och doktoravhandlingen är liksom ett kvitto på att man genomgått ovannämnda process (Obs! Det här är min formulering så någon annan kanske skulle förklara det på ett annat sätt). Den här ”definitionen” svarar tyvärr inte så bra på frågan vad jag egentligen gör i praktiken.

För att försöka konkretisera hur en ”vanlig” dag på jobbet ser ut har jag därför tänkt försöka mig på ett ”ett foto i timmen” inlägg, vilket alltså går ut på att man dokumenterar sin dag med ett foto per timme. Jag är dock långt ifrån proffsfotograf så ni får ha överseende med mina stundtals suddiga mobilbilder. Periodvis innefattas mina dagar mest av att sitta framför datorn, medan andra perioder är av lite mer varierande karaktär. Nu råkar vara en period med mycket sittande framför datorn, men för att inte endast ge er åtta bilder av datorskärmen valde jag en dag då jag hade någonting inbokat.

Kl. 8.30 anlände jag till Academills parkering. Fantasilös som jag är tog jag en bild på Havtornen (undrar hur många bilder som tagit på dem genom åren?) men å andra sidan är det en utsikt man inte tröttnar på i första taget.bild_havtornen

Inleder arbetsdagen med att sedvanligt gå igenom mejlen och började därefter med några uppgifter till en kurs i universitetspedagogik som jag går för tillfället. Universitetspedagogik är något som många doktorander går under doktorandtiden eftersom undervisning ingår mer eller mindre i de flesta doktoranders arbetsuppgifter.

Såhär ser det alltså ut där jag sitter och jobbar. Tänker varje dag att jag borde ordna upp lite bland mina papper (kanske imorgon?). Jag intalar mig dock att jag har koll på läget och att jag än så länge vet vad som finns i pappershögarna.bild_arbetsrum

Efter någon timmes jobb bar det av till Tritonia där de kommande timmarna skulle spenderas tillsammans med några av mina kollegor.

bild_tritonia_framsida

Och det var närmare bestämt hit vi skulle:

bild_studio
Vi hade nämligen bokat in en träff med en av Edulabs pedagoger för att få bekanta oss med studion och ministudion som finns vid Tritonia. Här satt vi i ett par timmar och fick en liten inblick i hur studion kan användas och hur vi t.ex. man med olika metoder och utrustning kan spela in föreläsningar. Med tanke på att ett flertal kurser idag är nätbaserade kan inspelade föreläsningar vara ett trevligt inslag. För övrigt måste jag också passa på att ge beröm åt Tritonia och Edulabs personal. Jag har alltid fått bra service och trevligt bemötande där! Den här träffen var till exempel skräddarsydd för oss men det finns också många bra kortkurser som det lönar sig att delta i.

På eftermiddagen var det återigen dags att sätta sig framför datorn där resten av arbetsdagen spenderades. Under eftermiddagen gick jag igenom ett artikelmanuskript som snart är färdigt för submittering (=skickas in till en vetenskaplig tidsskrift som förhoppningsvis vill publicera artikeln). Jag skriver en artikelavhandling vilket betyder att min avhandling kommer att bestå av fyra (eller fem?) enkilda studier och en kappa som binder samman de olika studierna till en fungerande helhet. Manuskriptet är mitt första som huvudförfattare så det är både roligt och lite spännande att skicka in det.

bild_datorskärm

För att sammanfatta dagen kan jag ju konstatera att just den här dagen var relativt represenativ för doktorandtiden eftersom den innehöll både lite forskning och lite utbildning (och en massa tid framför datorn). Proportionerna kan dock som sagt variera från en period till en annan, vilket också är något jag uppskattar. Jag tycker om när typen av arbetsuppgifter är varierarande för att inte få känslan att jag står och stampar på stället. Riktigt ett foto i timmen blev det inte och om det blev något klarare vad jag egentligen sysslar med vet jag inte heller, men jag hoppas att det ändå gav en liten inblick i min vardag som doktorand.

Om att söka pengar: ett 1000-bitarspussel

 

Nilla_arbetsrum

I dagens universitet handlar professorns arbete mycket om att söka pengar. Ja, många gånger känns det som om man verkligen letar efter dem ..

Vi vet att basfinansieringen går mot stramare tider och vi måste vara alerta för att söka extern och konkurrensutsatt finansiering i allt större grad. Detta är ingenting nytt, alltid har man väl i olika utsträckning arbetat med att utveckla bra forskningsidéer, som även låter bra för dem som står för finanserna. Men i förhållande till hur det var för t.ex 10 år sedan har ansökningstakten avsevärt ökat och projekten måste innehålla allt fler dimensioner. Ja, det har blivit något av ett 1000-bitarspussel som kräver otroligt många arbetsmoment. .. Om det inte är så att det är ett tecken på att jag börjar bli gammal då saker och ting verkar ha varit så mycket enklare förr ..

Men hur ser pusslet ut, vilka bitar behöver vi?

Idéer: Helst ska man ha flera, utmärkta idéer – det räcker inte att fokusera en sak. Ansöknings- och evalueringsprocesserna är långsamma och framgångsprocenten är så låg att man helst borde ha flera pussel på gång samtidigt.

Expertis: En viktig del av arbetet är förstås att utveckla sin egen expertis, detta gäller förstås helt allmänt för professorsarbetet, men också i förhållande till projektansökningar. Det räcker inte att man har en god idé, den skall förstås förankras i ett gediget kunnande. Det är således svårt att erövra nya, tvärvetenskapliga områden. Utvärderna påpekar snabbt att man inte har publicerat inom rätt disciplin trots att just detta gränsöverskridande grepp förväntas.

Nätverk: Eftersom man inte kan vara expert på så omfattande och tvärvetenskapliga frågeställningar som dagens projekt helst ska innehålla är det kritiskt att bygga ändamålsenliga nätverk. Helst både nationella, nordiska, och internationella. Man har förstås ofta redan etablerade nätverk utgående från tidigare forskningsverksamhet, men idag stipulerar finansiärerna många gånger hurdant nätverk som förväntas för just den specifika finansieringsformen och då gäller det att ständigt vara öppen för nya samarbetspartners.

Tvärvetenskaplighet: Denna bit hör tätt ihop med nätverksbygget. Det förväntas som sagt att man arbetar både tvär- och mångvetenskapligt. Detta är oerhört givande, samtidigt förknippat med många utmaningar. Att studera samma fenomen från flera perspektiv är nyttigt, men trots att vi kanske använder samma begrepp inom olika vetenskapsområden, kan det hända att vi lägger väldigt olika innebörd i begreppen, vilket gör att det kan räcka länge innan man talar s.a.s samma språk.

Kommunikation och synlighet: Det har blivit allt viktigare att ta den vetenskapliga kommunikationen på allvar redan i planeringsskedet av ett forskningsprojekt. Och det är inte bara att planera vilka tidskrifter som är centrala för rapporteringen, utan även frågor om open science, open data, open access samt alternativa sätt att synliggöra forskningsresultat är väsentliga komponenter idag. Hur kan vi förbättra synligheten för forskningsprojektet och hur kan vi effektivera användingen av forskningsdata inom ramen för forskningsetiska frågeställningar?

Karriärplanering: Forskningsprojektens roll är förstås även att tillgodose karriärsstigar och skapa möjligheter för doktorander och forskare. Här gäller det att ha koll på vilka finansiärerna definierar som sin målgrupp och försöka balansera projekten så att man får in pengar för forskarkarriärens olika skeden. Även mobiliteten är en viktig del av denna helhet.

Utlysningar: Det är inte precis brist på utlysningar, allra minst på EU-nivå, men att kartlägga den informationen och hitta utlysningar som är relevanta för just den egna forskargruppen, eller möjligheten att skapa nya projekt, är ett synnerligen tidskrävande arbetsmoment. Nya uppslag och utlysningar kommer plötsligt och man känner att man borde släppa allt man har i händerna och fokusera ansökan. Här noterar jag tacksamt att ÅA satsar på att utveckla denna typs service som bäst!

Ekonomi: Om man inte är ekonom är den ekonomiska planeringen och budgeteringen något av en utmaning. Lyckligtvis har vi duktiga ekonomisekreterare som hjälper! Annars skulle denna bit varje gång fallera och åtminstone jag sku aldrig få någon finansiering.

Tro och motivation: Ansökningarna kommer oftare tillbaka med ett negativt beslut trots att projektet kan ha fått fina poäng och positiv feedback. Men konkurrensen är hård och det är många gånger fast i väldigt små marginaler. Det gäller att orka tro att det man gör är bra! Det gäller att motivera sig själv och andra att försöka på nytt, ta tillvara konstruktiv feedback och never give up!

Hur får man ihop det?

Arbetet med forskningsansökningar är på många sätt givande och ständigt närvarande i ens arbete. Och så ska det vara. Det går inte att så noga särskilja dessa element, men alla större utlysningar kräver förstås att man fokuserar, planerar och prioriterar dessa bitar alldeles särskilt. Och det krävs på riktigt mycket tid. Något man borde uppmärksamma då man gör upp sin arbetsplan. Som det är nu får denna typs verksamhet en försvinnande liten del av arbetstimmarna.

Och när man får glädjebeskedet att man blivit beviljad forskningsfinansiering, ja då är det läge att fira ☺ Men samtidigt smyger sig frågan När ska professorn själv forska? fram. Det finns sällan pengar för projektledaren att utföra forskning. Ansvaret ligger på att leda och administrera projektet och gärna planera för nya, kommande projekt. Men den frågan får jag nog kanske återkomma till i ett senare inlägg.