Yttrandefrihet

Andreas HägerYttrandefrihet är en av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna enligt FN:s deklaration. Denna grundläggande rättighet har ofta uppmärksammats under senare tid. Den åberopas särskilt inom politiska kretsar som annars kanske inte skyltar med sitt värn för mänskliga rättigheter, som dessa formuleras till exempel i människorättsdeklarationens allra första mening: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”; eller som denna ståndpunkt tar sig uttryck i asylrätten: ”Everyone has the right to seek and to enjoy in other countries asylum from persecution” #jagärintejuristmen… I mitt blogginlägg tar jag upp några exempel på hur yttrandefrihet kommit att användas som försvar för rasistiska och misogyna uttalanden, senast i ett fall med direkt anknytning till Åbo Akademi.

Laura Huhtasaari, sannfinländsk presidentkandidat 2018 och partiets riksdagsledamot och viceordförande, gjorde yttrandefrihet till en av sina frågor i presidentvalet. Hon är kritisk mot lagstiftning om hets mot folkgrupp eller ”hatprat” på den grund att de begränsar yttrandefriheten.

Nyligen väckte Huhtasaari uppmärksamhet genom att hon på sociala medier publicerade en skolteckning  med kritik mot Sannfinländarnas njugga flyktingpolitik. Hon kritiserar lärarna för att ha uppviglat eleverna till detta genom vad hon kallar ”hatprat”. Yttrandefriheten verkar alltså enligt Huhtasaari enbart gälla yttranden hon håller med om. I hennes tweet syns elevernas förnamn och skolans namn; rektorn berättar att skolan fått ta emot oförskämd feedback via e-post och telefon efter Huhtasaaris inlägg. Hon har använt sin maktposition för att bestraffa skolan och eleverna för att de yttrat sin åsikt – på en skolteckning (ett motsvarande fall kan man läsa om här).

Även om jag inte delar Huhtasaaris uppfattning angående hets mot folkgrupp tycker jag att hon sätter fingret på en viktig punkt: yttrandefriheten är inte total. Man får inte säga vad som helst. Den lagstiftning hon är kritisk mot är en sådan inskränkning,  andra gäller ärekränkning eller ”spridande av information som kränker privatlivet”.

Den konservativa amerikanska radiopersonligheten Dr Laura har under decennier gett ”goda råd” åt sina lyssnare, råd hon även delat ut i böcker som ”In Praise of Stay-at-Home Moms” och ”The Proper Care and Feeding of Husbands”. Hon  höll 2010-2011 en paus från sitt radiopratande för att hon upplevde sin yttrandefrihet kränkt. Hon hade i ett telefonsamtal med en svart kvinnlig lyssnare flera gånger använt rasistiska invektiv. Hon kritiserades för detta och följden var en bojkott av hennes sponsorer, med syftet att få dem att sluta sponsorera hennes program. Därefter drog Dr Laura sig ur programmet med motiveringen ”I want my First Amendment rights back” – dvs sin yttrandefrihet.

Vidare förklarade hon ”I want to be able to say what’s on my mind and in my heart and what I think is helpful and useful without somebody getting angry, some special-interest group deciding this is the time to silence a voice of dissent and attack affiliates, attack sponsors. I’m sort of done with that.” (min kursivering). Men yttrandefrihet gäller förstås inte att få säga vad som helst utan att få mothugg. Dr Laura får säga vad hon vill, men får också räkna med och acceptera att bli motsagd – att föreslå en bojkott tryggas också av yttrandefriheten.

Yttrandefriheten har också diskuterats nyligen i samband med ett planerat evenemang om jämställdhet i ÅA:s utrymmen. I Åbo Underrättelser 1.11 kunde man läsa att en grupp ville ordna ett seminarium kallat ”Jämställdhet ur mansperspektiv – en provocerande självklarhet?”. Som deltagare i panelen annonserades Alexander Bard, främst känd från olika populärmusiksammanhang i Sverige, samt en lärare och MMA-fighter vid namn Johan Mparmpagiannis.

Vi var några anställda vid ÅA som reagerade inte minst på att seminariet med dessa två män i ÅU framställdes som ett av akademin ordnat evenemang. Vi skrev ett mejl till ÅA:s ledning och önskade att ”ÅA:s ledning bör stå upp för allas lika värde genom att inte upplåta sina utrymmen och därtill tydligt deklarera att Åbo Akademi inte på något sätt har med evenemanget att göra.” Ledningen, med rektor Hupa i spetsen, tog tydligt avstånd från evenemanget och meddelade också att det inte kan äga rum i ÅA:s lokaler.

ÅU beskriver i rubriken Bard och Mparmpagiannis som ”högljudda metoo-kritiker”. Mparmpagiannis kallar metoo för ”häxjakt på män ” och jämför med lynchningar av svarta i USA på 1800-talet. Bard har bland mycket annat sagt att ”History is full of women accusing men of sexual assaults that never happened. How did women suddenly become 100% credible in 2017?” och att metoo-rörelsen bottnar i att 150 miljoner neurotiska kvinnor har skuldkänslor för att ha läst ”Fifty shades of grey.” ( bägge exemplen från Twitter). Det var särskilt denna kvinnofientlighet kritiken mot seminariet gällde. (En viktig diskussion, som inte förs här, är varför denna misogyna inställning tycks te sig så lockande för vissa män.) Sättet att uttrycka sig på rimmar illa med evenemangets mål att ”på ett nyanserat och balanserat sätt belysa jämställdhet”, som en av arrangörerna utlovade i ÅU-artikeln.

Så här skrev vi också i mejlet: ”Yttrandefriheten ger förstås denna förening rätt att uttrycka sina åsikter, men Åbo Akademi har inte skyldighet att stöda desamma genom att ge utrymme åt detta evenemang”. Yttrandefrihet blev det huvudsakliga argumentet mot rektors beslut. Det har använts på olika sätt både i redaktionella texter och i webbkommentarer.  I Österbottens Tidning skrev Kennet Myntti en ledare vars rubrik kritiserar ÅA för att ”ta  censorns roll”; texten talar också om ”portförbud”. En kommentar till samma text säger att ”universitet har ett särskilt ansvar för att värna om yttrandefriheten.” I ett senare inlägg (ÖT 13.11)  skriver Myntti att ÅA:s beslut är ”ett bakslag för högskolans roll som arena för fritt tankeutbyte”. Kommentarer på svenska Yle talar om ”åsiktsdiktatur” och ”att förbjuda en debatt”.

Alexander Bard i sin tur säger så här om beslutet vid ÅA: ”Och de ägnar sig åt den här klassiskt kvinnliga makttaktiken som är att tysta ned motståndaren, censurera, bannlysa, förbjuda, istället för att gå in i en debatt. De skulle aldrig klara av debatten, vi skulle krossa dem” och så här: ”Faculty staff triggered by Alexander Bard’s mere presence at the University of Turku [sic!] should probably not work in academia at all but rather be locked up as psychiatric nutcases. Check how quickly free speech evaporates in Finnish academia.”

Det är inte fråga om ”fritt tankeutbyte” när en part går in för att ”krossa” den andra.  Eller att kalla meningsmotståndare för ”psychiatric nutcases” (eller ”pöbel” som en insändare i Hbl kallade oss som skrivit under mejlet).  Kritiken mot evenemanget är inte en kritik mot ”fritt meningsutbyte”, utan mot användningen av ÅA:s namn och utrymmen för att legitimera den typ av både värderingar och uttryckssätt som (bland andra) Bard står för.

Det har också framhållits att universitetets uppgift inte nödvändigtvis är att skapa utrymme för ”fritt tankeutbyte” per se, utan för en diskussion av en viss kvalitet som kunde kallas ”vetenskaplig”. I flera sammanhang har jag stött på jämförelsen att man inte heller till en medicinsk fakultet inbjuder till ”debatt” med vaccinmotståndare.

För mig personligen var det viktiga med mejlet till ledningen att försöka få till stånd en tydlig markering att detta inte var ett av ÅA arrangerat eller ens sanktionerat evenemang. Att inte låta arrangörerna använda ÅAs utrymme blev då ett sätt att tydligt deklarera detta. För till yttrandefrihet hör inte fri tillgång till alla tänkbara kanaler – att ett förlag refuserar ett manus eller en tidning en artikel strider inte mot yttrandefriheten. Myntti och andra har beskrivit detta som ”deplattformering” eller ”de-platforming” – ett uttryck som beskriver en viss slags begränsning av yttrandefrihet, nämligen att man inte får tillgång till en viss plattform eller kanal för sitt budskap. Men debatten sänds direkt av Yle, vilket svårligen kan tolkas som att Bard m fl inte får tillgång till en plattform.

Yttrandefrihet är en viktig princip i ett öppet samhälle och grundläggande för demokratin. För att inte missbruka den måste man förstå vad den innebär och inte innebär och komma ihåg att den gäller inte bara för vissa grupper eller individer – skolelever i Tammerfors har samma yttrandefrihet som Laura Huhtasaari. Och inte minst är det viktigt att minnas att frihet innebär ansvar, och särskilt ansvar för vad man yttrar har de som har en starkare position i samhället, till exempel genom sin plattform i sociala och andra medier.

Fotnot:

Under tiden jag skrivit detta inlägg har Yle meddelat att de sänder evenemanget direkt och även meddelat att andra en de två ursprungligen nämnda medverkar.

 

 

One thought on “Yttrandefrihet

  1. Du borde skämmas att kalla dig akademiker. Om du har bra argument t.ex. för att genusvetenskap bygger på vetenskapligt försvarbar metodologi eller att metoo inte kan slå över borde du vilja framföra dem och övertyga andra. Faktabaserad diskussion är något en akademiker bör välkomna inte sträva efter att förbjuda för att någon kan känna sig sårad (eller en ideologi kan bli undergrävd?). ÅAs styrelse borde ha vetat bättre än att lyssna på er; nu gjorde de universitetet till nationellt åtlöje. Dessutom helt amatörmässigt utan eftertanke har det visat sig (”vi insåg inte sambandet till den internationella deplatforming debatten”). Gode gud vilka professorer vi har nu för tiden.

Lämna ett svar till Johan Andersson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *