Även om Leonardo da Vinci beskrev redan på 1400-talet människans mun som djurens grav blev djur produktionsmedel i människans händer först på 1800-talet. Beträffande djur (exl. arten homo sapiens) och djurhållning hör man ofta hur mycket bättre djuren har det idag jämfört med förr. Så svart och vitt är det dock inte. Vissa djur har det bättre, andra sämre. Man kan säga att lidandet som människan påför djur har omstrukturerats både i våra handlingar och i lagstiftningen.

Människan har i årtusenden funderat över sitt förhållande till djuren, men djurriket har aldrig förr varit både så förslavat och (miss)brukat som det är idag. Vi har till exempel aldrig förr dödat, slaktat och använt sådana mängder djur som vi gör nu. Som exempel hade i oktober 2013 enbart 55 435 813 ”produktionsdjur” slaktats i Finland (TIKE). Detta betyder på dagsbasis att över 200 000 djur slaktas (veckoslut och helgdagar uteslutna i beräkningen) för våra smaklökar och kulinariska vanor.

Samtidigt som vi använder djur som aldrig förr har vi har mera lagstiftning än någonsin som omfattar skydd av djur. Tyvärr har man dock kunnat påvisa att den sk.”välfärdslagstiftningen” (animal welfare laws) som även den finska djurskyddslagstiftningen är ett uttryck för, inte effektivt skyddar djur i praktiken.

Historiker Hannele Klemettilä har beskrivit i sin bok Federigon haukka ja muita keskiajan eläimiä (Atena 2013) på ett belysande sätt människans förhållningssätt över tid beträffande de vanligaste husdjuren, de djur som vi äter och de vi bävar för bland annat i förhållande till jakt, religion och etik. Hon påvisar att vi lever de dystraste tiderna i vår gemensamma historia även om vi som människor numera har större förståelse för och (vetenskaplig-) kunskap om djurens lidanden och smärtupplevelser. Förunderligt nog hindrar varken förståelsen eller kunskapen majoriteten av befolkningen ifrån att döda, slakta och använda djur som aldrig förr. Våra rädslor för vissa djurarter har även förändrats otroligt lite över tid.

Den här motstridigheten i människans beteende har många gånger upptagit mina tankar, utan att jag kunnat hitta någon hållbar förklaring eller förståelse för själva motstridigheten. Likaväl tycks både frågan och svaret ligga i våra egna händer. Förenklat innebär detta givetvis att jag beslutar vad jag är med om att döda (direkt eller indirekt), slakta (direkt eller indirekt) eller använda i djurväg. Makten, ansvaret och valet av mina handlingar är mitt – inte politikers, lagstiftarens eller grannens – och dessa för jag vidare till kommande generationer.

Leonardo da Vinci var sin tids mest kända vegetarian. Det är också nu – under min levnadstid – som jag väljer till vilka jag hör då de kommande generationerna bedömer de handlingar som gjorts idag. Världen har förändrats då individer gått emot majoritetens grymheter.