Etikettarkiv: Europa

Segerdag – för vem? Del I

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till hur och varför detta utvecklades antingen i känsliga eller och a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen tolkas och skrivs. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; det ryskfinansierade nyhetsbolaget) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa det nazistiska riket ner på sina knän, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2016)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Åbo/Stockholm, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

…läs vidare i del II…

För intervju av FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.