{"id":1749,"date":"2022-05-03T12:52:59","date_gmt":"2022-05-03T10:52:59","guid":{"rendered":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/?p=1749"},"modified":"2022-05-03T12:52:59","modified_gmt":"2022-05-03T10:52:59","slug":"historien-som-vapen-i-putins-ideologi","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/2022\/05\/03\/historien-som-vapen-i-putins-ideologi\/","title":{"rendered":"Historien som vapen i Putins ideologi"},"content":{"rendered":"

Av: docent Johanna Wassholm<\/span><\/h3>\n

I b\u00f6rjan av 1990-talet befann sig Ryssland \u2013 f\u00f6rutom i ekonomiskt och politiskt kaos \u2013 i ett tillst\u00e5nd av historisk vilsenhet. Den sovjetiska historiesynen \u2013 den stora ber\u00e4ttelsen om folkets st\u00e4ndiga kamp mot feodala strukturer och aggressiva grannar p\u00e5 v\u00e4gen mot det kommunistiska idealsamh\u00e4llet \u2013 hade kollapsat med det samh\u00e4llssystem som skapat den.<\/p>\n

Samtidigt fanns inget givet svar p\u00e5 fr\u00e5gan vilket historiskt narrativ som skulle bli den enande l\u00e4nken i framtidens postsovjetiska nationella identitet. S\u00f6kandet efter ett nytt f\u00f6rflutet b\u00e5de lockade och tvingade fram ett nytt intresse f\u00f6r och nya tolkningar av centrala teman i rysk historia som Romanovdynastin, den ortodoxa kyrkans betydelse och Stalins repressioner. P\u00e5 makthavarh\u00e5ll var man medveten om att en uppfattning om ett gemensamt f\u00f6rflutet var en f\u00f6ruts\u00e4ttning f\u00f6r en stark kollektiv identitet, och parallellt med att landet mot slutet av 1990-talet s\u00e5 sm\u00e5ningom kom p\u00e5 f\u00f6tter b\u00f6rjade en ny offentlig historiekultur v\u00e4xa fram.<\/p>\n

<\/p>\n

Ett viktigt led i \u00f6verg\u00e5ngen var ers\u00e4ttandet av de sovjetiska nationella h\u00f6gtiderna, som kretsat kring h\u00e4ndelser av betydelse f\u00f6r det kommunistiska samh\u00e4llet, med nya. Den fr\u00e4msta sovjetiska h\u00f6gtiden, Oktoberrevolutionens \u00e5rsdag den 7 november, b\u00f6rjade firas som F\u00f6rsoningens dag och senare Dagen f\u00f6r milit\u00e4r \u00e4ra. \u00c5r 2005 \u00e4ndrades datumet till den 4 november som numera firas som Den nationella enhetens dag<\/a>.<\/p>\n

Den nationella enhetens dag uppm\u00e4rksammar det ryska folkets gemensamma kamp f\u00f6r att sl\u00e5 tillbaka de polska invasionsstyrkor som under den stora oredans tid i b\u00f6rjan av 1600-talet hotade Rysslands existens. Denna sorts historiekultur kan ses som en kombination av en \u00e5terg\u00e5ng till kejsartidens historiesyn och uppfunnen tradition. Dagen hade firats f\u00f6re Sovjetunionens tid, och Kuzma Minin och Dmitrij Pozharskij som enligt legenden hade lett kampen mot polackerna hade redan p\u00e5 1800-talet framst\u00e4llts som stora nationella hj\u00e4ltar.<\/p>\n

\"\"<\/a>

K\u00f6pmannen Kuzma Minin och furst Dmitrij Pozharskij, de folkliga hj\u00e4ltar som s\u00e4gs ha lett kampen f\u00f6r att befria Ryssland fr\u00e5n den polska ockupationsmakten, st\u00e5r sedan 1818 staty p\u00e5 R\u00f6da torget i Moskva. Foto: Johanna Wassholm.<\/p><\/div>\n

Kampen mot polackerna 1612 belyser ett centralt drag i den postsovjetiska historiesynen, n\u00e4mligen narrativet om ett Ryssland som st\u00e4ndigt varit och \u00e4r hotat av aggression utifr\u00e5n och ett enat folk som g\u00e5ng efter g\u00e5ng med stora uppoffringar r\u00e4ddar landet fr\u00e5n underg\u00e5ng. Under sin tid vid makten har Putin systematiskt byggt vidare p\u00e5 narrativet och utnyttjat den f\u00f6r att fr\u00e4mja sina egna politiska syften, bland annat genom att framh\u00e4va att Ryssland beh\u00f6ver en stark ledare f\u00f6r att avv\u00e4rja hot utifr\u00e5n. I historiekulturen har denna bild tagit sig uttryck i att h\u00e4rskare som Ivan IV (\u201dden f\u00f6rskr\u00e4cklige\u201d)<\/a> och Stalin<\/a> har rehabiliterats och lyfts fram som ryska hj\u00e4ltar.<\/p>\n

Det \u00e4r inte fr\u00e5ga om att f\u00f6rneka brutaliteten i dessa h\u00e4rskares regimer, utan snarare om att betona att de gjorde det som var n\u00f6dv\u00e4ndigt i en situation d\u00e4r Ryssland var hotat. P\u00e5 detta s\u00e4tt har man skapat en fiendebild, d\u00e4r f\u00f6rutom den externa fienden den interna fienden har en given plats \u2013 ett f\u00f6rintande av den inre fienden framst\u00e4lls som en f\u00f6ruts\u00e4ttning f\u00f6r att besegra den yttre.<\/p>\n

I ett tal den 17 mars 2022 understr\u00f6k Putin<\/a> att Ryssland m\u00e5ste \u201drensa ut f\u00f6rr\u00e4darna\u201d i de egna leden f\u00f6r att s\u00e4kra segern \u00f6ver det \u201dfascistiska Ukraina och \u201ddet onda v\u00e4st\u201d i det p\u00e5g\u00e5ende kriget. Den retorik han anv\u00e4nde var som en direkt avspegling av Stalins under 1930-talets repressioner.<\/p>\n

Det f\u00f6rflutnas militarisering<\/u><\/span><\/h4>\n

Det mest centrala draget i den nya historiekulturen \u00e4r milit\u00e4rens \u00f6kade synlighet. Redan 1995 stiftades en lag som listade sjutton f\u00f6r Rysslands historia avg\u00f6rande slag, vilkas \u00e5rsdagar skulle uppm\u00e4rksammas under titeln Den milit\u00e4ra \u00e4rans dag<\/a> (Den\u2019 voinskoj slavy<\/em>). I en annan lag som Putin undertecknade 2006 stadgades att st\u00e4der som uppvisat s\u00e4rskild heroism i landets f\u00f6rsvar skulle tilldelas titeln Den milit\u00e4ra \u00e4rans stad<\/a> (Gorod voinskoj slavy<\/em>). Till dags dato har ett fyrtiotal st\u00e4der f\u00f6r\u00e4rats titeln \u2013 i varje stad reser man ett identiskt minnesm\u00e4rke och i anknytning till det ett utbildningscentrum f\u00f6r \u201dpatriotisk fostran\u201d som stadsbor och g\u00e4ster uppmanas bes\u00f6ka.<\/p>\n

Det ut\u00e5t mest synliga uttrycket f\u00f6r militariseringen \u00e4r Segerdagen, som sedan 1945 firats den 9 maj f\u00f6r att uppm\u00e4rksamma R\u00f6da arm\u00e9ns \u201dseger \u00f6ver fascismen\u201d i det stora fosterl\u00e4ndska kriget 1941\u20131945. Dagen har firats med varierande intensitet under olika tider<\/a>, och var en av de dagar som m\u00e5nga hade sv\u00e5rt att f\u00f6rh\u00e5lla sig till \u00e5ren efter Sovjetunionens uppl\u00f6sning. Mot slutet av 1990-talet blev dock Segerdagen \u00e5ter en stor h\u00f6gtidsdag, och de kommunistiska symbolerna togs igen i bruk. Under sin tid vid makten har Putin gjort Segerdagen till en patriotisk manifestation av ofantliga m\u00e5tt. Trots namnet begr\u00e4nsar sig evenemanget inte till en enda dag, utan str\u00e4cker sig \u00f6ver en period p\u00e5 n\u00e4rmare tv\u00e5 veckor under vilken man underbl\u00e5ser ett patriotiskt patos som kulminerar den 9 maj.<\/p>\n

\"\"<\/a>

Segerdagsparad i S:t Petersburg 2017. Segerdagen har under Putins regim blivit den fr\u00e4msta manifestationen f\u00f6r rysk patriotism, d\u00e4r sovjetiska symboler anv\u00e4nds parallellt med ryska. Foto: Johanna Wassholm.<\/p><\/div>\n

Det senaste \u00e5rtiondet har historiekulturen kring Segerdagen f\u00e5tt ett nytt spektakul\u00e4rt tillskott, det s\u00e5 kallade Od\u00f6dliga regementet<\/a>, som b\u00f6rjade som ett sm\u00e5skaligt privat initiativ 2012 och inom n\u00e5gra \u00e5r f\u00f6rvandlades till ett massevenemang. I processioner som ordnas p\u00e5 Segerdagen b\u00e4r \u00e4ttlingar till veteraner p\u00e5 deras portr\u00e4tt, och p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt traderas den stolthet och \u00e4ra som m\u00e5nga i Sovjetunionen och Ryssland k\u00e4nt och k\u00e4nner \u00f6ver R\u00f6da arm\u00e9ns seger i stora fosterl\u00e4ndska till nya generationer som sj\u00e4lva inte upplevt kriget.<\/p>\n

Sedan 2017 har processioner ocks\u00e5 ordnats i utanf\u00f6r Ryssland, d\u00e4r de har blivit ett uttryck f\u00f6r historisk identitet och kulturell tillh\u00f6righet hos ryska emigranter. Tidvis har processionerna skapat konflikt och lett till motdemonstrationer. I samband med Segerdagen 2022 kommer vi sannolikt att se b\u00e5de ryska processioner och motdemonstrationer p\u00e5 olika h\u00e5ll i Europa. Mitt i det krig som nu p\u00e5g\u00e5r kan man f\u00f6rv\u00e4nta sig starka k\u00e4nslor och reaktioner hos b\u00e5da parter.<\/p>\n

Propagandans kraft<\/span> <\/u><\/h4>\n

Den historiesyn som den ryska regimen propagerat f\u00f6r har st\u00e4rkts av att den kontinuerligt har f\u00f6rmedlats av statliga medier, men ocks\u00e5 p\u00e5 m\u00e5nga andra s\u00e4tt. I b\u00f6rjan av 2010-talet gjordes en genomg\u00e5ng av samtliga historiska l\u00e4romedel i Ryssland f\u00f6r att regimen ville f\u00f6rs\u00e4kra sig om att den historiebild som skolorna f\u00f6rmedlar \u00e4r f\u00f6renlig med dess egen. Den officiella historiesynen har ocks\u00e5 synliggjorts genom inr\u00e4ttandet av permanenta utst\u00e4llningar som g\u00e5r under namnet Ryssland \u2013 min historia<\/a> (Rossija \u2013 Moja istoria<\/em>) i landets st\u00f6rre st\u00e4der. Dessa beskriver med hj\u00e4lp av modern interaktiv och multimedial teknik de viktigaste skedena i Rysslands p\u00e5 ett s\u00e4tt som \u00e4r f\u00f6renligt med den officiella historiesynen. En r\u00f6d tr\u00e5d i narrativet \u00e4r Rysslands historiska mission att f\u00f6rsvara traditionella ryska v\u00e4rderingar och den ortodoxa tron \u2013 med andra ord \u201dden ryska v\u00e4rlden\u201d (russkij mir<\/em>) \u2013 mot dekadens och aggressiva fiender.<\/p>\n

I lika h\u00f6g grad som om den f\u00f6renklade och f\u00f6rvanskade bild av det f\u00f6rflutna som medvetet skapas handlar historisk propaganda om att tysta och eliminera alternativa narrativ. Under Putins regim har man f\u00f6rsv\u00e5rat eller om\u00f6jliggjort forskares tillg\u00e5ng till arkiven, f\u00f6rbjudit organisationer som Memorial<\/a>, sedan sent 1980-tal en central akt\u00f6r f\u00f6r insamling av information om offren f\u00f6r politisk repression, och stiftat s\u00e5 kallade historielagar som fastst\u00e4ller vad som \u00e4r till\u00e5tet och f\u00f6rbjudet att offentligt uttala om det f\u00f6rflutna.<\/p>\n

Att den f\u00f6renklade och svartvita bild av Rysslands historia som Putin under de senaste \u00e5rtiondena har skapat de facto har f\u00e5tt ett relativt starkt genomslag i det ryska historiska medvetandet tj\u00e4nar som en viktig p\u00e5minnelse om den destruktiva kraft id\u00e9er om det f\u00f6rflutna kan f\u00e5 n\u00e4r de s\u00e4tts i politikens tj\u00e4nst. Likas\u00e5 \u00e4r det en p\u00e5minnelse om att alla som v\u00e4rnar om bibeh\u00e5llandet av ett demokratiskt och fredligt samh\u00e4lle kontinuerligt m\u00e5ste arbeta f\u00f6r att lyfta fram historiens komplexitet och st\u00e4rka f\u00f6rst\u00e5elsen f\u00f6r olika perspektiv med hj\u00e4lp av k\u00e4llkritisk metod. Endast p\u00e5 detta s\u00e4tt kan man motverka uppkomsten av potentiellt destruktiva historiebilder som underbl\u00e5ser hat och aggression. I ett samh\u00e4llsklimat d\u00e4r m\u00e5nga efterfr\u00e5gar entydiga svar p\u00e5 komplexa fr\u00e5gor kan denna roll ibland vara otacksam, men den \u00e4r viktigare \u00e4n n\u00e5gonsin.<\/p>\n

Johanna Wassholm \u00e4r docent i Rysslands och Nordens historia<\/pre>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Av: docent Johanna Wassholm I b\u00f6rjan av 1990-talet befann sig Ryssland \u2013 f\u00f6rutom i ekonomiskt och politiskt kaos \u2013 i ett tillst\u00e5nd av historisk vilsenhet. Den sovjetiska historiesynen \u2013 den stora ber\u00e4ttelsen om folkets st\u00e4ndiga kamp mot feodala strukturer och aggressiva grannar p\u00e5 v\u00e4gen mot det kommunistiska idealsamh\u00e4llet \u2013 hade kollapsat med det samh\u00e4llssystem som […]<\/p>\n","protected":false},"author":675,"featured_media":1751,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[400,611],"tags":[112,612,173,5,268,172],"class_list":["post-1749","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-aktualiteter","category-historiekultur","tag-memorial","tag-ododliga-regementet","tag-putin","tag-ryssland","tag-segerdagen","tag-stalin"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1749","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/users\/675"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1749"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1749\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1752,"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1749\/revisions\/1752"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/media\/1751"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1749"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1749"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogs.abo.fi\/historia\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1749"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}