Både i Finland och i övriga Europa har man under senare tid diskuterat hur demografiska aspekter kommer att påverka arbetsmarknaden. Den totala befolkningen inom EU kommer att minska och framförallt antalet personer i arbetsför ålder (15-64 år) kommer att minska betydligt. Enligt beräkningar med 48 miljoner fram till år 2050, vilket motsvarar ca 10% av den nuvarande totala befolkningem (närmare information finns här).
Ur ett arbetstagarperspektiv kunde man ju tänka sig att det här är positivt, för det borde ju innebära mindre konkurrens om arbetsplatserna. Så är också säkert fallet inom vissa branscher. Sett från arbetsgivar perspektiv borde ju rektyteringen av personal bli svårare och arbetstagaren också hamna i ett gynnsamt förhandlingsläge då det gäller kompensation etc. Men situationen är knappast riktigt så här enkel. Eftersom de offentliga resurserna sannolikt kommer att minska, kan man förvänta sig en minskning av offentliga arbetsplatser inom nästan alla branscher. Inom den privata sektorn tror jag konkurrensen med Asien kommer att fortsätta driva många arbetsplatser från Europa.
Jag tror alltså att ovannämnda faktorer kommer att få en ganska stor effekt på flera delar inom HRM. I Finland har taktiken hittills varit att skapa konkurrenskraft genom utbildning. I framtiden tror jag att många yrkesuppgifter kommer att bli allt mera specialiserade. Finns det därmed en risk för att hamna i en situation där vissa yrkesgrupper kommer att ha ett överflöd på jobberbjudanden medan andra kommer att bli ännu mera utsatta än nu, trots att antalet människor i arbetsför ålder minskar.
Kommentarer?
Jag tycker själv att trenden ser ganska problematisk ut, inte endast för Finland men också för hela Europa. Hittills har vi främst kunnat hävda oss genom ”know how”, men kunskapen ökar allt mer i andra delar av världen vilket gör att man i Europa inte längre har samma konkurrenskraft på området. Det återstår att se hur man sist och slutligen löser problemet men lite intressant läge blir det nog.
/Irene Jern