Som vi redan tagit upp på föreläsningarna, kan man grovt sätt dela in HRM i high road och low road. High road är någonting som tycks finnas överallt i moderna organisationer. Man ser på sina arbetstagare som individer som tycker, tänker och känner istället för att se på dem som produktionsenheter och som individer som kan skolas om och belönas istället för enheter som kan kastas ut då produktionen minskar.
Som en helhet är high road HRM nånting mycket bättre och modernare än low road. Eller är det verkligen så? Jag skulle vilja påstå att low road inte är så omodernt och dåligt som det låter. Inom vissa branscher är det väl passande att hålla sig till en mer simplifierad low road strategi, både från arbetsgivarens och arbetstagarens synvinkel.
Låt oss hitta på ett exempel. Vi har ett företag som tillverkar muttrar och skruvar där arbetarna inte har nån dess värre högre utbildning och gör samma arbetsuppgifter dag ut och dag in. Är det då vettigt att gå från att simpelt se på arbetarna som produktionsenheter till en organisation där man berättar för arbetarna att de är världsbäst på att tillverka muttrar och skruvar? Ska man verkligen sätta ner tid och energi på att skola arbetarna att bli superbra på att tillverka muttrar och skruvar så att de förstår in i minsta lilla detalj hur kemin fungerar etc. Eller är det vettigare att bara tillverka muttrar och skruvar som man alltid gjort?
Detta är ju visserligen ett extremt exempel men budskapet är ändå det samma. High road versus low road HRM är bundet till kontext och det finns risker att göra saker överdrivet komplicerade vilket kan ha en negativ effekt på både arbetstagare och arbetsgivare.
Jag tycker sen igen att low road är ett dåligt sätt i längden, eftersom man då inte (grovt sett) bryr sig om sina arbetstagare och deras välmående. High road fungerar ju med en långvarig effekt genom att få arbetarna att må bra och känna sig uppskattade så presterar de ju oftast bättre. Det kan ju vara ganska bra att få ”mutterarbetarna” att känna att de är världsbäst på att göra muttrar och skruvar, eftersom detta oftast leder till bättre trivsel på arbetsplatsen och mycket mindre sjukskrivningar. Detta i sin tur är ju bara positivt för företaget, eftersom sjukskrivningar kostar företagen otroliga summor pengar årligen. Om man ser på det hela sådär simpelt 🙂
Alla mutterarbetare kanske inte vill ”utvecklas” – en del kanske nöjda med att göra sitt, stänga dörren och gå hem…
Peter