Johan Lumme

Verner von Heidenstam, Nobelpristagaren på Övralid, får
representera ett tredje och annorlunda förhållningssätt till källan bland
romantiska skalder. von Heidenstam var förgrundsgestalten bland de s.k.
nittiotalisterna, som med början i slutet av 1880-talet förde in nya motiv i
den svenska litteraturen.

Dessa nya motiv var framför allt hämtade från det mystiska
Östern. von Heidenstam företog en lång resa, vars främsta utslag blev samlingen
Vallfart och vandringsår. Färger, dofter och känsla är för dessa nittiotalets
skalder rikare och varmare i utlandet än i det fattiga Sverige.

Och framför allt är det kärlekens primat som förkunnas av
von Heidenstam. Vad frågar vi efter berömmelse och ett långt liv om vi fått
erfara en verklig förälskelse? Det är kungstanken i dikten De tre frågorna.

Det nästsista ordet i dikten kan te sig litet malplacerat,
som ett oväntat stilbrott, men vi skall minnas att förleden ”jätte-” vid denna
tid ännu inte undergått den inflation som gjort att ungdomar utan att finna det
märkligt kan beskriva ett minimalt föremål som ”jättelitet”. von Heidenstam
diktar också på ett annat ställe om ”jättehöga furor” i en högtidlig passus där
en nutida läsare finner bestämningen minst sagt oväntad. 

Stagnelius såg i källan sin egen själ och sin utvaldhet,
Runeberg såg sina skiftande sinnesstämningar avspeglas och von Heidenstam ser
alla drömmars uppfyllelse:

De tre frågorna

Vid Derr i Nubien står en Isisbild

 bland tusenåra
störtade ruiner,

 ett stenkast knappt
från tempeldammen skild.

 Och negern tror, att
om, när månen skiner,

 han stannar vitklädd
och i vit turban

 vid bildens fot en
natt i ramadan

 och kastar trenne
stenar, som han först

 har svärtat över
lägerbålets lågor,

 i dammens mitt, där
månen lyser störst,

 då får han svar på
trenne stora frågor.

 

Om alla tre i vattnets spegel falla,

 då blir hans kärlek
lycklig och han blir

 väl nitti år och han
skall dö emir

 och Sudans hörn hans
rykten återskalla.

 

Och natt är nu. En storväxt neger böjer

 åt sidan tamariskerna
och dröjer.

 I blåvitt lyser hans
turbans muslin.

 Och i hans svarta
huvud kan jag spåra

 hans röda läppar som
en blodröd skåra

 i sidan på en
lädersäck med vin.

 

Så klar är ökenmånen och så stor,

 att allt har dagens
färg. Är dagen vaken?

 Det gula berget
sitter som en naken

 ghavaziflicka i ett
blåvitt flor.

 

Han står vid bilden, hukad bakom stammen

 av närmsta palm. Han
lyfter raskt sin hand.

 Men stenen faller
blytungt hitom dammen.

 Hans namn blir aldrig
stort i Sudans land!

 Han sliter lossnande
turbanen av.

 Han kastar nästa
svarta sten. Den faller

 långt bortom dammen
mellan trädens galler;

 det bådar död; det
bådar tidig grav!

 

Förvivlad, häpen och med knäppta händer

 han som i bön till
Isis’ bild sig vänder.

 Han vet, att allt,
vad mest han åtrått äger,

 på nästa sten som på
en tärning väger;

 ty faller den i
dammen, då är visst,

 om också ung han dör
bland gatans arma,

 att dessförinnan
skall hans ökenvarma,

 hans ystra kärlek nå
sitt mål till sist.

 

Han slungar stenen, glömsk av allt omkring.

 Två droppar kallsvett
på hans tinning flyta.

 Då plaskar där med
ens på dammens yta

 en silverkantad,
jättevidgad ring.

Om Narcissus

 

En kommentator, ”Ormet [sic!] i paradiset”, ville förse mig
med en narcissistisk personlighetsstörning och till den ändan citerade han/hon
Wikipedia: ”Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som
kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande
verklighetsuppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum och brist
på empati.”

Det är en diagnos som på sistone blivit så populär att den
förlorat det mesta av sin förklarande kraft. Överallt där vi varsnar en
konflikt tenderar vi också att se narcissism. I Wikipedia heter det vidare: ”I
relationen med en partner kan narcissisten inledningsvis vara utomordentligt
charmerande och karismatisk, för att plötsligt växla till ett obehärskat och
kränkande beteende.” Tyvärr – för den analyserande signaturen — är jag varken
charmerande eller karismatisk ens inledningsvis, utan rätt intetsägande och
tråkig redan från början. Men själva narcissussagan är mera intressant i detta
sammanhang än personlighetsanalysen.

Erik Johan Stagnelius (1793—1823) skrev om Narcissus långt
före Freud och Adler. Han var en romantikens skald par préférence som försökte
sig på både manikeism och teosofi. I de tidigaste behandlingarna av
narcissusmyten – läs Ovidius, Bok 3 i hans Metamorfoser från vår tideräknings
början – finns det två huvudpersoner – den förälskade nymfen Echo, som döms att
tyna bort av kärlek tills hon är idel röst och endast kan upprepa det sista ord
hon hört, är den andra. Men hos Stagnelius är Narcissus typiskt nog ensam:

Narcissus gick att släcka törstens brånad

I källans tysta, spegelklara våg,

Sin egen skuggbild han i vattnet såg

Och intogs genast af en mystisk trånad.

Från glädjen skiljd i lifvets blomstermånad,

Med våta kinder och förvirrad håg

Vid källans spegel suckande han låg

Och snart till ända löpte Parkens spånad.

Ej ärans lager blomstrat i hans hår,

Han gladdes alldrig i en krets af vänner

Och ingen Flicka kysste borrt hans tår.

Ve den hvars själ sin egen gudom känner

Och idealets verklighet begär!

För honom jorden inga rosor bär.

 ”Ärans lager”,
vännerna och flickorna glömdes bort när Stagnelius fick syn på den egna själen
och dess gudomlighet. Jorden bär inga rosor för idealisten.

Diktformen är sonett, Stagnelius var en mästare i bruket av
den. Den är ett fyrfotat versmått med jambisk vers – det betyder att takten är
densamma som när vi säger ”en jamb”. Den intrikata versflätningen kan beskådas
i dikten, lägg märke till de omväxlande manliga (enstaviga) och kvinnliga
(tvåstaviga) rimmen.

Det är egentligen inte sig själv – i den moderna, populära
analysens mening – Stagnelius/Narcissus är upptagen av utan det gudomliga i
mänskosjälen. Därför är kristendomen motsatt narcissistisk självbespegling. Den
som tror, riktar blicken bort från sig själv, mot Kristi fullbordade verk på
Golgata.