Om Narcissus
En kommentator, ”Ormet [sic!] i paradiset”, ville förse mig
med en narcissistisk personlighetsstörning och till den ändan citerade han/hon
Wikipedia: ”Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som
kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande
verklighetsuppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum och brist
på empati.”
Det är en diagnos som på sistone blivit så populär att den
förlorat det mesta av sin förklarande kraft. Överallt där vi varsnar en
konflikt tenderar vi också att se narcissism. I Wikipedia heter det vidare: ”I
relationen med en partner kan narcissisten inledningsvis vara utomordentligt
charmerande och karismatisk, för att plötsligt växla till ett obehärskat och
kränkande beteende.” Tyvärr – för den analyserande signaturen — är jag varken
charmerande eller karismatisk ens inledningsvis, utan rätt intetsägande och
tråkig redan från början. Men själva narcissussagan är mera intressant i detta
sammanhang än personlighetsanalysen.
Erik Johan Stagnelius (1793—1823) skrev om Narcissus långt
före Freud och Adler. Han var en romantikens skald par préférence som försökte
sig på både manikeism och teosofi. I de tidigaste behandlingarna av
narcissusmyten – läs Ovidius, Bok 3 i hans Metamorfoser från vår tideräknings
början – finns det två huvudpersoner – den förälskade nymfen Echo, som döms att
tyna bort av kärlek tills hon är idel röst och endast kan upprepa det sista ord
hon hört, är den andra. Men hos Stagnelius är Narcissus typiskt nog ensam:
Narcissus gick att släcka törstens brånad
I källans tysta, spegelklara våg,
Sin egen skuggbild han i vattnet såg
Och intogs genast af en mystisk trånad.
Från glädjen skiljd i lifvets blomstermånad,
Med våta kinder och förvirrad håg
Vid källans spegel suckande han låg
Och snart till ända löpte Parkens spånad.
Ej ärans lager blomstrat i hans hår,
Han gladdes alldrig i en krets af vänner
Och ingen Flicka kysste borrt hans tår.
Ve den hvars själ sin egen gudom känner
Och idealets verklighet begär!
För honom jorden inga rosor bär.
”Ärans lager”,
vännerna och flickorna glömdes bort när Stagnelius fick syn på den egna själen
och dess gudomlighet. Jorden bär inga rosor för idealisten.
Diktformen är sonett, Stagnelius var en mästare i bruket av
den. Den är ett fyrfotat versmått med jambisk vers – det betyder att takten är
densamma som när vi säger ”en jamb”. Den intrikata versflätningen kan beskådas
i dikten, lägg märke till de omväxlande manliga (enstaviga) och kvinnliga
(tvåstaviga) rimmen.
Det är egentligen inte sig själv – i den moderna, populära
analysens mening – Stagnelius/Narcissus är upptagen av utan det gudomliga i
mänskosjälen. Därför är kristendomen motsatt narcissistisk självbespegling. Den
som tror, riktar blicken bort från sig själv, mot Kristi fullbordade verk på
Golgata.