Månadsarkiv: april 2016

Vattenhål

Malin BrännbackDet Åbo Akademi och dess personal genomgått under det senaste halvåret har vi aldrig råkat ut för tidigare. Det är helt säkert något vi helst inte vill uppleva igen. En alldeles för stor del av kollegor har fått gå och vi som är kvar får lov att jobba smartare för att sköta showen. For the show must go on.

Jag har redan länge med oro följt med hur många medarbetare bjuder till långt över sina egna resurser och en del orkar en tid, andra klarar inte av det. Åbo Akademi har i sin strategi skrivit att det är viktigt att personalen mår bra. Så skriver varje företag som vill vara framgångsrikt – i den bemärkelsen är Åbo Akademi precis som ett företag. Det är viktigt att personalen mår bra. Självklart!

Men hur gör vi då? Jo, vi är ständigt uppkopplade, svarar på meil nästan dygnet runt och examinerar de mest märkliga tider på dygnet. Jag är full av fasansfull beundran. Forskning gör många på sin fritid – den tid då de egentligen borde söka sig till vattenhålet. Jag inser också att forskning är mångas vattenhål, men fritid får också vara just det: fri tid. Den som söker sig till vattenhålet är inte lat utan egentligen förfärligt förnuftig. Det handlar om att ta hand om sig själv för att må bra för att orka fortsätta. Fortsätta inspirera studenter och kollegor till att möta nya utmaningar och nya framgångar.

Vattenhålet är viktigt och verkar bli allt viktigare. Att kunna koppla helt loss en stund – då man gör något helt annat. Vattenhålet behöver inte vara märkvärdigt.

Som att börja dagen med att gå ut med hundarna. Ingen skillnad om det regnar eller solen skiner. Mun fast och ut med dig bara klockan sex på morgonen! Det märkliga är att det alltid känns bra efter att jag gjort det. Och det är inte alls fel att upprepa proceduren när jag kommer hem från jobbet. För att sen fort koppla upp sig och kolla meilen… Tidigare då vi bara hade en hund kunde jag vara effektiv och prata jobb i telefonen med den andra handen, men som tur har vi numera två hundar. Den snart 12-åriga gamla damen Bella går lydigt i rad, men två-åriga Fira har helt egna rader med plötsliga vinklar som framförallt följer hennes nos. Telefonen lämnar jag därför numera hemma, eftersom jag inte har en tredje hand. Mina glasögon lämnar jag också hemma. De behöver jag för att läsa tydligare texter, som verkar bli allt mindre och suddigare, inte för att se hundskiten att plocka upp. Blommor, fåglar katter och hjortar syns tack och lov ännu hur bra som helst. Skulle jag bomma någon av de två sistnämnda har jag dessutom informerande assistenter med mig. De som känner mig vet att jag också är en passionerad stickare. Några varv varje kväll för att varva ner gör susen.

Nu säger jag ju inte att alla skall gå ut och köpa hund utan jag önskar att alla på ÅA skulle stanna upp en stund och reflektera över sitt vattenhål. Jag har insett att det är allt viktigare för varje dag som går. Många säger då att de inte har tid, men ibland måste man bara ta den tiden själv annars går den förbi. Det är bara när något möte avbokas som man plötsligt får tid. Det händer dessvärre rätt sällan. Hur ser ditt vattenhål ut?

Konkurrenskraft genom kunnande

Tapio SalmiHögre teknisk utbildning i Åbo har långa traditioner och nu talar jag inte om Drottningen Kristinas Akademi som grundades 1640 som resultat av den svenska stormaktens regionalpolitik. Då jag besöker Tartu, så kommer värdarna där alltid ihåg att uppfriska minnet med det faktum att Dorpat universitet i Tartu är åtta år äldre än akademin i Åbo. Det lär ha varit kung Gustaf II Adolfs sista beslut innan han stupade i Lützen 1632. Det akademiska livet återupplivades i Åbo 1918, då Åbo Akademi grundades. Två år efter detta inledde kemisk-tekniska fakulteten sin verksamhet, den 1 juli 1920. Den nya fakulteten skulle utbilda ingenjörer för den nya republikens behov. Man bör komma ihåg att vårt land genomgick en kraftig industrialisering i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Speciellt skogsindustrin utvecklades snabbt; cellulosa- och pappersindustrin var i fokus. Dessa industrier behöver kemikalier.

Det fanns alltså en god grogrund för en kemisk-teknisk fakultet (KTF) vid Åbo Akademi. Den nya fakulteten startade med endast två lärostolar: en professur i skogsprodukternas teknologi och en i allmän kemisk teknologi. Då fakultetens verksamhet planerades, konsulterade man bl.a. Nobelpristagaren i kemi, Svante Arrhenius i Stockholm. Undervisningen skulle vara tidsenlig. Att grunda en teknisk fakultet inom ett klassiskt universitet var ett revolutionärt steg: ingenjörer skulle ju utbildas vid polytekniska institut eller tekniska högskolor, inte vid ett universitet! Idén om en teknisk fakultet hade många – även inflytelserika – motståndare, bl.a. den världsberömde sociologen, professor Edward Westermarck uttryckte sin oro om händelsernas gång. Under årtiondenas gång utvecklades fakulteten; begreppet ’KTF’ blev en verklig ’brand’. Diplomingenjörer utbildade vid Åbo Akademi har placerat sig överallt i världen och inte minst i regionen Egentliga Finland.

På 1990-talet togs ett stort steg framåt i diplomingenjörsutbildningen vid Åbo Akademi och Åbo universitet: utbildningen av dataingenjörer inleddes. Orsaken var ett kraftigt ökande behov av arbetskraft inom IT-industrin. Samarbetet mellan Åbo Akademi och Åbo universitet utvecklades mycket gynnsamt och ledde bl.a. till etablering av en ny organisation, TUCS – Turku Center of Computer Science, som snabbt utvecklades till ett starkt forskningscentrum och plattform för doktorsutbildningen vid IT-området. Hundratals doktorer har utbildats inom ramen för TUCS.

Nya tider innebär alltid nya möjligheter och nya utmaningar. Åbo Akademi är inte enbart ett finlandssvenskt universitet, utan också ett starkt internationellt universitet. Vi har varit pionjärer i vårt land genom att etablera internationella utbildningsprogram på magisternivån. Vi har idag internationella diplomingenjörsutbildningar både på kemi- och datateknikens områden. Fakulteten har fördomsfritt rekryterat utländska toppförmågor till professorsbefattningar. Denna typ av immigration är nödvändig för att Finland skulle kunna hålla sig internationellt konkurrenskraftigt även i framtiden. Jag beundrar Schweiz, som är ett land med en stark nationell identitet men som samtidigt är mycket öppet för utländska studenter, forskare och lärare. Det ska vara vår väg. Finland ska inte bygga en mur omkring sig.

För en fakultet som har en stark orientering på teknologi, är ett aktivt industriellt samarbete en nödvändighet och en idégivare. Åbo Akademi har traditionellt mycket starka industrikontakter, men alltid finns det rum för förbättring. Det nya initiativet TFT – Turku Future Technologies är ett synnerligen välkommet initiativ. Åbo stad och regionens högskolor är drivande krafter i TFT, som bildar en ny typ av plattform för växelverkan mellan industrier och universitet och yrkeshögskolor. Små och medelstora företag är ett stort arbetsfält: även dessa industrier ska i framtiden idka aktivt samarbete speciellt med universiteten. Detta behövs för att med framgång utveckla morgondagens produkter som kan säljas på en global marknad. TFT är ett starkt verktyg i våra händer då det gäller att intensifiera högskolornas industrikontakter.

Jag tror på teknologi, jag tror på Åbo Akademi, jag tror på Åbo universitet, jag tror på Åbo, jag tror på vår region. Tillsammans skapar vi framtiden. För Åbo Akademis del framför jag mitt tack till Tekniska Föreningen i Finland och Teknikens Akademiker (TEK) för de storartade donationerna som kommer vårt universitet till fromma.

 

Texten baserar sig på ett tal som dekanus höll vid TEK:s 120 årsjubileum den 12 april 2016

Digitalisering och open science

Petri SaloDigitalisering, ny pedagogik, modernisering av lärandemiljöerna är de centrala fokusområden och tillvägagångssätten i regeringens spetsprojekt för kompetens och utbildning. Tre substanser i den medicin som regeringen ordinerat vår grundskola för att Finland under 2020-talet skall bli en modern toppnation då det gäller inspirerande lärande.

Samtliga tre fokusområden eller tilltänkta åtgärderna är problematiska. Som begrepp, delvis även som fenomen är de både oändamålsenliga och otidsenliga. Med digitalisering kan man å ena sidan förstå omvandling av information till sifferserier eller binära koder, för att lagras i och överföras med de datorer som vi idag har bokstavligen till hands – som smarttelefoner eller pekplattor. Här tänker sig regeringen förmodligen på skaleffekter, effektiv spridning av information från en källa till många mottagare. Något i stil med Massive Open Online Courses (MOOCS). Å andra sidan verkar digitalisering kommit att ersätta begreppet virtualisering, i betydelsen att göra material och aktiviteter ämnade att främja och understöda inlärning målmedvetet och systematiskt tillgängliga på så kallade lärandeplattformer – såsom exempelvis Moodle. För att studeras individuellt på distans.

Det paradoxala med digitalisering är att den inte representerar något nytt eller särskilt modernt. Digitalisering har pågått i 50 år, om vi tänker på användning av datorer för att effektivera informationshantering, i över 20 år om vi tänker på att göra information tillgänglig på internet. Detsamma gäller den ”nya” pedagogiken. Den är snarare gammal än ny, baserar sig på ett kollaborativt medskapande och kunskapskonstruktion, och en syn på lärande som delaktighet och medverkan i sociala kommunikations- och samverkansprocesser. Skillnaden till gammaldags studiecirklar är att medskapandet kan idag, tack vare internet eller smarttelefonen i vår hand, ske bortom de fysiska rummet och ansikte-mot-ansikte växelverkan. Vi kan vara närvarande (eller frånvarande) i ett flertal ”rum” och sammanhang samtidigt.

Moderniseringen av lärandemiljöerna i skolan eller på universitetet har skett av sig själv. Den kan mobiliseras i den stund eleverna och de studerande tillåts använda sig av sina smarttelefoner eller bärbara datorer som resurs för samverkan och lärande. Oberoende skolämne eller vetenskapsområde kan vi idag komma åt och dra nytta av enorma mängder kunskapsresurser på internet, i ett flertal olika format.

Det verkligen nya i vår tid har att göra med en radikal demokratisering av tillgång till information och vetenskaplig forskning. Paradoxalt nog arbetar de stora multinationella vetenskapliga förlagen intensivt och målmedvetet med att kapitalisera frukterna av forskningen (i form av artiklar och böcker), och motarbetar på så sätt utvecklingen och vetenskapens kumulativa potentialer. Artiklar i vetenskapliga tidskrifter är ofta tillgängliga endast mot en rejäl summa pengar. Detsamma gäller i mindre skala för de förlag som ger ut skolböcker. Det är skäl att notera att den globala kunskapsindustrin är kraftigt subventionerat av t.ex. de finländska staten. Vi skriver våra artiklar till stor del med lön från staten, överlåter dem gratis till de vetenskapliga tidskrifterna och ställer utan betalning upp som refereer – agerar frivilligt som slavar inom den globala kunskapsindustrin.

Men framtiden hinner oss så småningom ikapp, och ”man” kommer att förstå de kollektivt globala värden och potentialerna i Open access inom ramen för Open Science. Information och nya forskningsrön ökar inte i värde om man pantar på dem, låser dem bakom lås och bom. Vetenskapens och forskningens värde ligger i dess öppenhet, tillgänglighet och offentlighet. Lärandemiljöerna i skolan utvecklas genom att låta eleverna ta in och använda sig av – i välorganiserade och pedagogiskt genomtänkta former – all den information som är ändamålsenlig – en given tidpunkt i ett givet sammanhang.

Petri Salo
Dekanus för fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier