Var vill vi vara 2118?

Fritjof Sahlström2018 fyller ÅA 100 år. Det har jag som pinfärsk dekanus inte tänkt på nästan alls under min första månad vid rodret i Vasa. Den månaden har istället handlat mycket om siffror. Om vem som gör hur mycket, och hur det kan konverteras till euro, nu och i den närmaste framtiden. Det är ganska långt ifrån firarstämning när vi sitter med de frågorna.

Men nästan varje dag finns det också möten och diskussioner som handlar om visioner. Om vad vi vill och borde göra, och om hur vi borde organisera oss för att komma dit. Det är de mötena som gör att det enligt min uppfattning fortfarande är klokt att rekrytera dekaner kollegialt, också om det i det nya ekonomistyrda universitetet finns arbetsuppgifter som jag varken har kunnande i eller intresse för.

Men vad det skall bli av ÅA i framtiden är jag mycket intresserad av. Ännu mera än av de hundra åren som gått. Delvis avspeglar det förstås min egen korta historia vid akademin. Men lika mycket handlar det om att jag är mera intresserad av sam- och framtiden än av dåtiden. För min egen del hoppas jag därför att så mycket som möjligt av mitt och andras jobb under jubileumsåret 2018 kommer att handla om ÅA 200.

Det är långt till 2118. Inte blir det kortare av resultatförhandlingar, spetsprojektansökningar och tredje året av nedskärningar. Det är lätt att bli reaktiv och kortsynt.Men för hundra år sedan tror jag inte att Åbo Akademis grundare kunde beskrivas som i första hand anpassliga och pragmatiska. De var inte särskilt bekymrade om morgondagen, utan tänkte framtid. Den som vi sitter i just nu, i ett litet men lysande universitet. Och nu är det alltså vårt jobb på att fundera på var vi vill vara 2118.

Det behöver vi göra tillsammans, i en diskussion som behöver få ta mera tid än nästa deadline för möteshandlingarna. I det samtalet kommer jag att börja tala om min vision om ÅA200 som ett urstarkt nordiskt minoritetsuniversitet. Som genom sin ställning i ett tvåspråkigt Finland kunnat utveckla och omdefinera det tvåspråkiga Finland så att svenskan, finskan och andra språk är allas angelägenhet. Som är drivet av insikten om att språkets roll i de första hundra årens lärande är en annan under de kommande hundra, och därför kräver nya mål och metoder. Som bygger på intensiva möten mellan människor – lyssnande, reflexiva, smarta – som tillsammans skapar ny kunskap som utmanar och förändrar.

Men jag hoppas att jag inte pratar för länge utan tar mig tid att lyssna, i, på och för den olikhet som är mitt ÅA:s framtid. Efter det hoppas jag andra tar sig tid att lyssna på mig igen. Och så där behöver det hålla på, tills vi kommit någorlunda överens.

Dekanusdrömmar, kan det låta som. Löst visionerande. Kom igen när du har en budget, liksom. Men för den som glömt: förutom det symboliska och förpliktande i ÅA100 så har vi samtidigt rent konkret ett mycket glädjande antal donationseuro framför oss på bordet att fördela. Tack för dem, alla donatorer!

Donationsmedlen behöver en ordentlig diskussion om framtiden. För hur frestande det än är att använda dem för att plåstra sår och lappa hål så tror jag att det är fel väg att gå. Vi klarar av att ta ÅA till till nästa regeringsperiod utan donationsmedel. Det är för att ta oss till 2118 som vi på riktigt behöver dem. Besluten om hur vi skall göra det kan inte tas utan att vi först försökt tänka så stort vi kan. Så att vi inte börjar med budgeten före vi har underlaget klart, och låter kortsiktiga vinster radera våra möjligheter till att navigera oss till framtiden på egen hand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta är för att förhindra skräppost): * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.